November
Friday 2 May 2008 photo 1/1
|
Är ni trötta på mitt tjat om morfar, läs inte texten som kommer här. Nu har jag varnat er.
Jag tror och hoppas att jag kan berätta detta nu
Tänkte berätta hur allt va, den kvällen. För att få in i mitt huvud hur
det var. Inte för att klaga eller få er att tycka synd om mig, jag vill
bara skriva för att förstå. Det har gått ett halvår och jag vet att jag
har tjatat och jag vet att jag är konstig, dålig, fel, för att jag inte
bara kan gå vidare. Men det är något som hindrar, ja vet inte vad, men
jag är rädd, och jag är trött på att vara rädd, så nu ska jag testa
ifall jag kan berätta detta utan att det blir sämre.
Igen, läs inte ifall du inte vill / orkar / bryr dej.
Det var en onsdag. Onsdagen den 3 Oktober.
Jag hade varit hos robin en stund efter skolan, den gick jag för att ta bussen till skövde för att tillsammans med antonia vera och amanda m.f. åka på sminkkurs med teatern. Vi kom dit, letade reda på rätt ställe och allt var bra. Just då kändes livet helt okej, det fanns små saker jag var ledsen och förvirrad över just då, men det skulle bli mycket, mycket värre.
När kursen var klar och vi hade lärt oss att sminka varandra till gamla och skelett, skulle vi reda ut hur vi skulle komma hem. Bussen skulle inte gå förens om en timme, och lotta hade fullt i sin bil. Jag ringde pappa, som sa att han kunde hämta. Jag anade ännu inte att mitt liv snart skulle bli likadant som i mina mardrömmar.
Vi som skulle åka med pappa gick till donken och väntade på honom. Antonia hade hjärnskakning och ville inte sitta och vänta, så vi fick ringa på lotta så att hon kom tillbaka och tog med sig antonia och lämnade av Stina så att hon fick vänta istället.
Pappa dröjde så jag ringde och frågade vart han var. Han svarade att han snart var där. Han lät fortfarande helt vanlig.
Han kom när jag höll på att äta upp min glass.
Jag såg direkt att någon var fel. Han gick inte lugnt och visslade som annars. Han var spänd, gick snabbt, och när han kom in på donken hade jag rest mig. Han gick rakt emot mig och kramade mig hårt. Han hade inte tittat på de andra.
Han sa: Det har hänt något hemskt.
Han var tyst i några sekunder, och på de sekunderna tänkte jag 1000 saker: "Vad har hänt? har de hänt morfar något? mamma, einar joel? Tilly? har huset brunnit upp? farmor farfar? vem vad??"
Sen sa han: Morfar. Din älskade morfar.
NEJ! Jag började gråta, vad hade hänt? hade han blivit sådär yr igen? nej,, ramlat? låg han på sjukhus eller va påväg dit? Skulle vi åka å hälsa på honom? vad skulle vi göra med dem som ville ha skjuts hem då? Säg nått då ! säg vad som har hänt ! säg att han ligger på sjukhus !
Men han sa inget mer.
Jag förstod.
Mitt liv sköts i bitar, jag visste ingeting, jag ville inte stå upp, inte ligga ner, inte prata. Jag kunde inte tänka, det var ju detta jag tänkt på så länge, tänk på som de värsta som kunde hända. Min älskade morfar.
Pappa ledde mig till bilen och jag fick ur mig att vi skulle skjutsa hem Stina också, han sa att det gick bra, tror jag, för ungefär här slutar jag att minnas saker. Allt blir till en röra av folk som grät, höll mej i handen, pappa som förklarade vad som hänt, tårar. Jag grät hela vägen från skövde till vedum utan en aning om vart vi var.
Vi skjutsade hem alla, sen åkte vi till mormor där flera i släkten var. På vag dit ringde jag mamma som bara grät och sa att hon inte förstod någonting.
När vi var där satt folk och grät och skrek ut sin sorg, de kramade mig och grät. Fler folk kom som också kramade och grät. så rullade de på hela kvällen, och nästa dag också tror jag. Aldrig har jag gråtit så mycket som jag gjorde den kvällen, och aldrig har jag gråtit så mycket som jag gjort detta halvår. Aldrig.
Ni som orkat läsa allt detta behöver inte kommentera med massa hjärtan, det har ni redan gjort så mycket och jag älskar er för det, och jag vet att ni bryr er, en del iallafall, så ni behöver inte göra de igen.
Och jag lovar, jag har försökt, och ja ska försöka, att ta tag i mitt liv.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 22 May 2008 12:27
usch vad hemskt, jag fick massa tårar i ögonen,
du är bra, du klarar allt, jag lovar dig <3
du är bra, du klarar allt, jag lovar dig <3
Anonymous
Tue 13 May 2008 00:06
Vet hur det känns :(
Anonymous
Mon 12 May 2008 20:28
vet du en sak... det är bara bra att du skriver, det hjälper både dej och andra. känslor går ju inte att styra över.. tjata på du, jag lyssnar :)
Anonymous
Mon 12 May 2008 18:43
Tjatigt..näe...Förstår att du stod honom väldigt nära och älska han mycket...Tjat är det inte...det är uttryck av känslor... R.I.P Morfar (^^)
Zack
Mon 12 May 2008 18:08
Jag håller med det dom andra har sagt, det är inte tjat!, Du stod enormt nära honom, jag vet inte vad jag skulle göra om någon jag står så nära skulle försvinna...
Anonymous
Mon 12 May 2008 16:55
du är inte tjatig gumman, jag tror inte jag skulle klarat ngt sånt hälften så bra som du... du e stark. kramar!
LouiseEvaSofie
Mon 12 May 2008 16:44
åh annie jag förstår så väl hur du har de, jag känner lika dant... jag tror att du och jag hade ungefär lika dan relation till våra morfar.
monkabonka11
Mon 12 May 2008 16:39
jag har inte gjort det innan så.
du ska veta att du,
är ett bevis på riktig jävla styrka
jag hoppas att det någon gång kommer bli bättre <3
du ska veta att du,
är ett bevis på riktig jävla styrka
jag hoppas att det någon gång kommer bli bättre <3
JoinMeInDeath
Mon 12 May 2008 16:36
Vet fan inte vad ja skulle göra om de hände mig =/ fick tårar i ögonen bara av att läsa de där..
Fattar hur mkt han betydde för dig, så det är inte alls konstigt att det är svårt att gå vidare!
Fattar hur mkt han betydde för dig, så det är inte alls konstigt att det är svårt att gå vidare!
Anonymous
Mon 12 May 2008 16:35
:/ <3
(jag var tvungen)
(jag var tvungen)
32 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jinxiz/206165966/
Visa toppen
Show footer