April
Wednesday 12 November 2008 photo 2/3
|
..Slipknot på Hovet..
Slipknot, det band jag kallar mitt absoluta favoritband, det band jag kan texten, trummorna och en del gitarr till varenda låt de gjort, det band vars musik hjälpt mig genom de allra svåraste tiderna i mitt liv..
Hur va konserten? Det går inte att beskriva. De flesta konserter kan man säga var obeskrivliga och så säger man att det va skit bra, men det här. Det går inte att beskriva alls. Det enda jag skulle kunna säga som knappt ens snuddar på är religöst.
I fyra år har jag väntat på att få se dem, jag har sett Disasterpieces tusentals gånger och tittat på alla liveklipp som finns på youtube, men aldrig fått se dem live framför mig, nästan så nära såsom att röra vid dem. En Clown rörde jag.
Hela mitt liv har jag gråtit åt saker som ärrat mig, nästan aldrig har jag gråtit för att jag vart glad. Igår grät jag hårdare än jag någonsin gjort i mitt liv. Och det var av lycka.
Slipknot är det enda band jag aldrig tröttnat på, det enda band jag kan relatera till varenda låt de gjort på något sätt, det enda band jag känner så starkt för. Igår såg jag de människor som förändrat mitt liv totalt och föralltid, och vad jag har väntat.
Min plats, längst fram, mitten, var hård. Den fick mig nästan att bryta revben och orsakade mig flertal blåmärken, men det var värt det. Framför mig, stod mannen som skrivet texterna jag gråtit till, skrattat till och alltid kunnat förstå mig. Fastän hans mask gjorde att jag inte kunde se hans ögon, kände jag på mig att han såg mig. Hela tiden grät jag, skrek med, och levde ut all mit livs ondheter, och det var inte lite. Jag skakade, skrek mig helt hes, slog mig själv, drog mitt hår, headbangade tills jag fick huvudvärk. Kanske va det därför han såg mig, för att han såg smärtan jag gått igenom, och att jag valde att leva ut den framför honom, genom det budskap han givit mig.
För er som var där med mig, jag ville inte att ni skulle se mig sådär, men vissa saker kan man inte förhindra.
Två större minnen kommer jag ha från den här konserten.
1.
(sic) har alltid varit min favoritlåt. Den spelades igår sist. Då jag trodde att jag inte hade några tårar kvar, kom de som suttit djupast inom mig. Jag höll på att spy, men jag kunde inte bry mig mindre, det var här och nu jag kunde rena mig själv. En bild kommer jag ha framför mig av det här. I slutet, när Corey, Chris och Clown skriker "sick" står de alla framfär mig, mot mig, och jag skriker mot dem, och i bakgrunden är Joey's trumset i 90graders lutning och jag ser hans set glimma bakom maskerna som skriker mot mig.
sick
sick
sick
sick
2.
Allt är slut, Slipknot är påväg av scenen. Corey står framför mig och tittar ut på publiken. Han ser så tacksam ut att han står där, han hälsar alla hej då. Så tittar han ner på mig där jag står och gråter mina sista tårar, så pekar på mig. Som om han viste hur jag kände, och han förstod, han förstod mig, såsom ingen annan gjort. Jag fångade aldrig något, men det gjorde inget, jag hade fått allt jag någonsin velat: Någon jag sett upp till i fyra år som förstår hur jag känner och säger: "Du är inte ensam"
och så grät jag.
Tack Corey
..Slipknot på Hovet..
Slipknot, det band jag kallar mitt absoluta favoritband, det band jag kan texten, trummorna och en del gitarr till varenda låt de gjort, det band vars musik hjälpt mig genom de allra svåraste tiderna i mitt liv..
Hur va konserten? Det går inte att beskriva. De flesta konserter kan man säga var obeskrivliga och så säger man att det va skit bra, men det här. Det går inte att beskriva alls. Det enda jag skulle kunna säga som knappt ens snuddar på är religöst.
I fyra år har jag väntat på att få se dem, jag har sett Disasterpieces tusentals gånger och tittat på alla liveklipp som finns på youtube, men aldrig fått se dem live framför mig, nästan så nära såsom att röra vid dem. En Clown rörde jag.
Hela mitt liv har jag gråtit åt saker som ärrat mig, nästan aldrig har jag gråtit för att jag vart glad. Igår grät jag hårdare än jag någonsin gjort i mitt liv. Och det var av lycka.
Slipknot är det enda band jag aldrig tröttnat på, det enda band jag kan relatera till varenda låt de gjort på något sätt, det enda band jag känner så starkt för. Igår såg jag de människor som förändrat mitt liv totalt och föralltid, och vad jag har väntat.
Min plats, längst fram, mitten, var hård. Den fick mig nästan att bryta revben och orsakade mig flertal blåmärken, men det var värt det. Framför mig, stod mannen som skrivet texterna jag gråtit till, skrattat till och alltid kunnat förstå mig. Fastän hans mask gjorde att jag inte kunde se hans ögon, kände jag på mig att han såg mig. Hela tiden grät jag, skrek med, och levde ut all mit livs ondheter, och det var inte lite. Jag skakade, skrek mig helt hes, slog mig själv, drog mitt hår, headbangade tills jag fick huvudvärk. Kanske va det därför han såg mig, för att han såg smärtan jag gått igenom, och att jag valde att leva ut den framför honom, genom det budskap han givit mig.
För er som var där med mig, jag ville inte att ni skulle se mig sådär, men vissa saker kan man inte förhindra.
Två större minnen kommer jag ha från den här konserten.
1.
(sic) har alltid varit min favoritlåt. Den spelades igår sist. Då jag trodde att jag inte hade några tårar kvar, kom de som suttit djupast inom mig. Jag höll på att spy, men jag kunde inte bry mig mindre, det var här och nu jag kunde rena mig själv. En bild kommer jag ha framför mig av det här. I slutet, när Corey, Chris och Clown skriker "sick" står de alla framfär mig, mot mig, och jag skriker mot dem, och i bakgrunden är Joey's trumset i 90graders lutning och jag ser hans set glimma bakom maskerna som skriker mot mig.
sick
sick
sick
sick
2.
Allt är slut, Slipknot är påväg av scenen. Corey står framför mig och tittar ut på publiken. Han ser så tacksam ut att han står där, han hälsar alla hej då. Så tittar han ner på mig där jag står och gråter mina sista tårar, så pekar på mig. Som om han viste hur jag kände, och han förstod, han förstod mig, såsom ingen annan gjort. Jag fångade aldrig något, men det gjorde inget, jag hade fått allt jag någonsin velat: Någon jag sett upp till i fyra år som förstår hur jag känner och säger: "Du är inte ensam"
och så grät jag.
Tack Corey
Comment the photo
Ps: Du borde ha en till bild på den här dagen, en bild på mig där jag står ensam i linne utanför hovet och i bakrunden är det svartförsäljare som spanar in en. Och Titeln skulle vara "...och så glömde jag Heidi"
men fan va gött att corey gjorde de, och bra att din tjej ta han dom dig. har de bra
btw, har kollat på alla dina filmer på youtube. DU ÄGER! jag spela med trummor. spelat de i några år. men du är fan bäst!
det där.. var något av det finaste jag har läst.. o:
att något kan förändra ens liv så mycket...
bra skrivet.
coolt att du ståg längst fram btw q:
corey ser dig.
stog typ i mitten bakom lite folk har aldrig upplevt den känslan av att skrika ur sig all skit man tänker på trodde inte att jag skulle göra det men när corey gick på så tappa jag alla kontroll och bara head bangade och hoppade och skrek allt jag hade as härlig känsla m/
Håller me på alla punkter. måste ses nästa gång jag är i sthlm btw =)
Jag kommer att leva på det här länge, varje gång jag blir depp igen så kommer jag tänka på den dagen och ett leende kommer att sprida sig på mina läppar hur nere jag än är <3
Du verkar gilla dom någorlunda mycket : )
Glad för din skull mate! : )
// YouTube mate ; )
En tjej hade lovat mig och massa andra biljetter..
hon sa att hon hade några extra.. sen när vi står utanför och väntar får jag ett sms från en annan kompis där det står att hennes farsa bränt biljetterna .___.
Inte för att jag tror det..
jag e as pisst på henne..
men min brorsa som skulle dra dit kom när jag satt utanför och typ grät och så förklarade jag för honom och så fick jag låna pengar till en biljett !!
fast jag satt hjääävligt långt bak istället för stå som hon sa att jag skulle få ><
Började ju typ själv nästan gråta ._.
Men bra att ni hade kul <3
hela bandet var så jäävla braa
fullt ös hela jävla tiden
29 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/joeyjunior/294810572/
Visa toppen
Show footer