april
lördag 14 februari 2009 bild 1/1
|
Alla hjärtans
Dagen då man visar kärlek till sina nära.
Jag föraktar dan, jag hatar den, alltid har jag varit, och kommer alltid vara ensam under den.
Jag ska va ärlig, jag orkar inte hålla på att inte skriva vissa saker i förväntan att någon skulle bli sårad av det, inte när jag sårar mig själv i processen.
Jag har förlorat så mycket av min livsglädje.
Jag orkar ingenting längre, min psykiska hälsa påverkar min fysiska, mycket mer så än jag nånsin trott kunde ske.
Jag har blivit apatisk, egoistisk och bryr mig knappt om folk längre.
Hur kan jag bry mig om folk när den jag brytt mig om mest, den jag älskat mest någonsin, inte älskat mig tillbaka. Hur ska jag kunna vara glad, lycklig, ens normal när jag är ensam kvar i ett mörker jag inte känner igen?
Jag tvivlar på att någon kommer hitta den här texten, den är trots allt väl gömd, tack och lov för det, jag skulle få en fet EMO-stämpel direkt...igen... Saken är den att jag är mycket av vad man kan tänka sig av en emo, jag skär mig dock inte...så mycket... Jag gråter dagligen. Mest av allt känner jag som en boktitel: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".
Jag skulle göra vad som hälst för att slippa gå runt varje dag och känna att inget är som det ska, inget kommer någonsin bli rätt, ingen kommer någonsin förstå någonting om någon annan. Inget om mig. Jag kommer häller aldrig kunna uttrycka det. Det känns bara så meningslöst. Inget jag någonsin gör kommer kunna förändra världen till vad den borde vara.
The words unseen
Are those which should not have been
Unless seen, but could never be understood.
Men min största fråga.
Kommer någon kunna älska mig lika mycket som jag kan älska någon annan?
Jag älskar. Jag sörjer. Det finns inget emellan. Jag lever kontant i vetskapen att ingen älskar mig så som jag älskar.
Nu, precis innan alla hjärtans dag, blev jag singel från en kvinna jag älskat, och fortfande älskar mer än livet själv. Men hon älskar inte mig. Dom enda som gör mig lycklig nu är mina närmsta vänner. Woody, Ida, Niko, Olivia, Viktoria, David, Jesper, Farde, Ludvig... Det finns fler, och det vet ni som det handlar om. Däremot tror jag inte ni kan förstå hur mycket jag verkligen älskar er alla. Jag önskar jag kunde visa det, men handlingar är bortom det jag känner. Ni är det enda skälet jag har till att inte bryta ihop och begå självmord.
Detta är min hälsa, Jag är inte frisk, är jag sjuk? Jag vet inte, men jag vet att inget är som det ska, och jag mår inte bra. Vi får se nästa år hur jag mår då. Inget kan vara värre än såhär. Eller kan det?
Alla hjärtans
Dagen då man visar kärlek till sina nära.
Jag föraktar dan, jag hatar den, alltid har jag varit, och kommer alltid vara ensam under den.
Jag ska va ärlig, jag orkar inte hålla på att inte skriva vissa saker i förväntan att någon skulle bli sårad av det, inte när jag sårar mig själv i processen.
Jag har förlorat så mycket av min livsglädje.
Jag orkar ingenting längre, min psykiska hälsa påverkar min fysiska, mycket mer så än jag nånsin trott kunde ske.
Jag har blivit apatisk, egoistisk och bryr mig knappt om folk längre.
Hur kan jag bry mig om folk när den jag brytt mig om mest, den jag älskat mest någonsin, inte älskat mig tillbaka. Hur ska jag kunna vara glad, lycklig, ens normal när jag är ensam kvar i ett mörker jag inte känner igen?
Jag tvivlar på att någon kommer hitta den här texten, den är trots allt väl gömd, tack och lov för det, jag skulle få en fet EMO-stämpel direkt...igen... Saken är den att jag är mycket av vad man kan tänka sig av en emo, jag skär mig dock inte...så mycket... Jag gråter dagligen. Mest av allt känner jag som en boktitel: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".
Jag skulle göra vad som hälst för att slippa gå runt varje dag och känna att inget är som det ska, inget kommer någonsin bli rätt, ingen kommer någonsin förstå någonting om någon annan. Inget om mig. Jag kommer häller aldrig kunna uttrycka det. Det känns bara så meningslöst. Inget jag någonsin gör kommer kunna förändra världen till vad den borde vara.
The words unseen
Are those which should not have been
Unless seen, but could never be understood.
Men min största fråga.
Kommer någon kunna älska mig lika mycket som jag kan älska någon annan?
Jag älskar. Jag sörjer. Det finns inget emellan. Jag lever kontant i vetskapen att ingen älskar mig så som jag älskar.
Nu, precis innan alla hjärtans dag, blev jag singel från en kvinna jag älskat, och fortfande älskar mer än livet själv. Men hon älskar inte mig. Dom enda som gör mig lycklig nu är mina närmsta vänner. Woody, Ida, Niko, Olivia, Viktoria, David, Jesper, Farde, Ludvig... Det finns fler, och det vet ni som det handlar om. Däremot tror jag inte ni kan förstå hur mycket jag verkligen älskar er alla. Jag önskar jag kunde visa det, men handlingar är bortom det jag känner. Ni är det enda skälet jag har till att inte bryta ihop och begå självmord.
Detta är min hälsa, Jag är inte frisk, är jag sjuk? Jag vet inte, men jag vet att inget är som det ska, och jag mår inte bra. Vi får se nästa år hur jag mår då. Inget kan vara värre än såhär. Eller kan det?
Kommentera bilden
Jag saknar dig ofta, och har kvar nallen.
Du är fin och du bryr dig massvis om folk.
Det är synd att du får gå igenom sånt.
För du förtjänar det allra bästa.
Jag vet att ord inte hjälper så mycket i det läget, men man får försöka att tänka att det finns alltid någon för alla, även om det känns som att man aldrig kan älska någon annan, eller att någon kan älska en själv, så är ju en av de härliga och hemska sakerna med livet att det alltid svänger.
Det kommer komma någon som älskar dig nästan lika mycket som du förtjänar (precis lika mycket går inte, för du förtjänar att älskas mer än vad som går!)
Du ska veta att du är en av de skönaste personerna jag känner :) Önskar bara du ville hitta på saker med mig nån gång ibland :(
Plus har du en bästa vän som är där för dig och som kommer göra allt i hennes makt att få dig återgå till "die Schlein". <3
Hm, take care.
10 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/joeyjunior/331506729/
Visa toppen
Visa sidfoten