April
Saturday 7 March 2009 photo 2/2
|
metallica igår.
Det va najs måste jag säga, kul att se dom, jag ger ändå Lars Ulrich lite kred, inge vidare trummis, men rejäl scennärvaro.
Men det var inte det som var grejen igår.
Vissa vet redan vad jag pratar om. Vad som än har hänt och vad folk tycker tänker jag inte säga något ont, jag tänker bara beskriva hur gårdagen kändes för mig, så får andra bestämma sina egna åsikter om det.
...planen inför metallica var som följande:
efter skolan på fredagen drar jag till slussen och möter upp Elin, och ja ni har väl förstått vid nu att vi gjorde slut för lite mindre än en månad sen, anledning: hon älskade mig inte längre. Jag är inte över henne än, men jag har ändå velat fortsätta vara vän med henne, som hon själv tyckte.
Sen skulle vi åka till globen och ställa upp tältet för att sen vänta på insläpp, Oskar och några av hans polare skulle sen komma tidigt på morgonen och hålla oss sällskap.
Så vi gjorde det, vi möttes upp i slussen, åkte till globen där det förståss redan fanns ett antal köande. En person, en kille, med långt blont hår kom fram till oss och skulle skriva könummer på våra händer. Jag gick fram fort och fick 19, så kom Elin och fick 20. Han kysste hennes hand. Hon skrattade glatt. Det var det första som hände. Jag tappade andan, mitt hjärta föll ner till mina tår och jag fick psykiska kväljningar. jag kunde inte stå kvar så jag gick fram och började ställa upp tältet.
Medan vi höll på kom han fram till mig och frågade lite snällt om Elin inte var min flickvän och förlåt om han då gjort något fel. Jag svarade genast: "Nej" följt av ett svagt "inte längre" som ingen annan hörde.
Efter det väntade vi. Jag gick min väg eftersom jag inte kunde vara i närheten av Elin just då, inte pga det som hände innan, hon vara bara en sån stor del av mig så jag kunde inte stå och se henne ifrån mig, hällre bara vara ensam. Efter ett tag ringde Samuel (woody om nån inte kan nåt annat :P) och vi snackade lite, så erbjöd han, Ida och David (från min skola) sig att komma och hälsa på i kön.
Medan jag väntade på dom gick jag till Mcdonalds för att värma mig. Där satt Elin tillsammans med typ 6-8 andra killar från kön. Jag ville inte gå dit, så jag stod en bit ifrån och kollade på tvn. Efter ett tag fick dom migg att sätta mig där också, så jag gjorde det...i ca 2 min innan donken stängde...så vi fick gå, men Elin och 2 andra killar, den blonda och en till, satt kvar. Han tittade på henne väldigt mycket. Jag kunde inget annan än må illa. Så jag gick bort till t-banan för att vänta på dom andra.
Dom kom nästan på en gång, så jag vart riktigt glad. Vi snackade lite och gick sen till kön. Vi stod kanske 10 m ifrån ett tag och allt va ok, jag tänkte hela tiden på vad Elin gjorde, så jag gick å kollade. Elin och den blonde satt på två stolar bredvid varann och delade på samma, röda filt. Det här måste betyda nåt elr hur?
Aja, jag gick tillbaks till dom andra och vi hade skitkul. Jag försökte att inte tänka på Elin, relativt omöjligt, men ändå. Min blick vandrade dit då och då av reflex numera. Inget hände där, förän senare.
Senare tittade jag dit igen, och där stod Elin i den blondes armar. En kram. Ingen vänskaplig kram. En sån kram känner jag igen. En sån kram jag och hon hade för inte länge sen alls. Samuel, Ida och David såg det. Dom höll den länge. För länge. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte om jag ens kunde skratta eller gråta, om jag kunde skrika eller tystna. Jag bara sprang.
Efter en stund vända jag mig om, där borta var Samuel på väg mot mig, så jag gick mot honom också. När vi möttes kramade han mig, och jag började gråta, väldigt mycket. Det känndes bara som att de 5 månader som vi var tillsammans bara var bortkastade och allt vi gjort vara bara som ännu ett sandkorn i öknen. Helt förgäves.
Den människan som jag älskar, stod 10 m framför mig och höll i en annan. Jag har aldrig så seriöst tänkt på att hoppa. Att ställa mig framför en bil. Att dö.
Dom andra tog mig därifrån, tack och lov för det. Jag kunde inte vara kvar. Så vi åkte hem till Ida, och jag sov där.
Mer än såhär behöver jag inte säga. Kan ni förstå varför jag kännde som jag kännde. Elin, kan du förstå? jag frågar inte efter mycket, men är det för mycket begärt att inte få mig att i slutändan begå självmord?
Jag pratade med henne efter. Hon sa: David, vi är singlar nu, vi får göra vad vill, ska jag behöva anpassa mig efter om du är där?
Jag tycker att jag inte ens behöver argumentera mot det, ska jag behöva argumentera mot något som får mig att må dåligt?
Jag vill bara säga också, att om ni inte va där, Samuel, Ida, David, så vet jag inte vad jag skulle gjort. Jag älskar er verkligen. Tack för allt<3
Jag mår lika illa nu. Det är ironiskt hur mitt namn David betyder "älskad" när jag känner mig bortkastad och ratad av den jag älskat mer än livet själv. Varför ska dåliga saker hända bra människor, och varför ska dåliga människor få allt dom inte förkänar? - Ja jag såg hur Lars ulrich tittade på dig och gav dig sin dricka. jag fick inget alls, från nån. Ett dåligt exempel kanske, men ska det alltid behöva va såhär.
Elin, du sårade mig. Du lämnade mig i gytjan, trampade på mig och vandrade bort med en långhårig blond. Om du får det eller ej, så gör det outhärdligt ont, och jag hatar dig på grund av det, samtidigt som jag älskar dig.
metallica igår.
Vissa vet redan vad jag pratar om. Vad som än har hänt och vad folk tycker tänker jag inte säga något ont, jag tänker bara beskriva hur gårdagen kändes för mig, så får andra bestämma sina egna åsikter om det.
...planen inför metallica var som följande:
efter skolan på fredagen drar jag till slussen och möter upp Elin, och ja ni har väl förstått vid nu att vi gjorde slut för lite mindre än en månad sen, anledning: hon älskade mig inte längre. Jag är inte över henne än, men jag har ändå velat fortsätta vara vän med henne, som hon själv tyckte.
Dom kom nästan på en gång, så jag vart riktigt glad. Vi snackade lite och gick sen till kön. Vi stod kanske 10 m ifrån ett tag och allt va ok, jag tänkte hela tiden på vad Elin gjorde, så jag gick å kollade. Elin och den blonde satt på två stolar bredvid varann och delade på samma, röda filt. Det här måste betyda nåt elr hur?
Aja, jag gick tillbaks till dom andra och vi hade skitkul. Jag försökte att inte tänka på Elin, relativt omöjligt, men ändå. Min blick vandrade dit då och då av reflex numera. Inget hände där, förän senare.
Senare tittade jag dit igen, och där stod Elin i den blondes armar. En kram. Ingen vänskaplig kram. En sån kram känner jag igen. En sån kram jag och hon hade för inte länge sen alls. Samuel, Ida och David såg det. Dom höll den länge. För länge. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte om jag ens kunde skratta eller gråta, om jag kunde skrika eller tystna. Jag bara sprang.
Efter en stund vända jag mig om, där borta var Samuel på väg mot mig, så jag gick mot honom också. När vi möttes kramade han mig, och jag började gråta, väldigt mycket. Det känndes bara som att de 5 månader som vi var tillsammans bara var bortkastade och allt vi gjort vara bara som ännu ett sandkorn i öknen. Helt förgäves.
Den människan som jag älskar, stod 10 m framför mig och höll i en annan. Jag har aldrig så seriöst tänkt på att hoppa. Att ställa mig framför en bil. Att dö.
Dom andra tog mig därifrån, tack och lov för det. Jag kunde inte vara kvar. Så vi åkte hem till Ida, och jag sov där.
Mer än såhär behöver jag inte säga. Kan ni förstå varför jag kännde som jag kännde. Elin, kan du förstå? jag frågar inte efter mycket, men är det för mycket begärt att inte få mig att i slutändan begå självmord?
Jag pratade med henne efter. Hon sa: David, vi är singlar nu, vi får göra vad vill, ska jag behöva anpassa mig efter om du är där?
Jag tycker att jag inte ens behöver argumentera mot det, ska jag behöva argumentera mot något som får mig att må dåligt?
Jag vill bara säga också, att om ni inte va där, Samuel, Ida, David, så vet jag inte vad jag skulle gjort. Jag älskar er verkligen. Tack för allt<3
Jag mår lika illa nu. Det är ironiskt hur mitt namn David betyder "älskad" när jag känner mig bortkastad och ratad av den jag älskat mer än livet själv. Varför ska dåliga saker hända bra människor, och varför ska dåliga människor få allt dom inte förkänar? - Ja jag såg hur Lars ulrich tittade på dig och gav dig sin dricka. jag fick inget alls, från nån. Ett dåligt exempel kanske, men ska det alltid behöva va såhär.
Elin, du sårade mig. Du lämnade mig i gytjan, trampade på mig och vandrade bort med en långhårig blond. Om du får det eller ej, så gör det outhärdligt ont, och jag hatar dig på grund av det, samtidigt som jag älskar dig.
Comment the photo
Men det är så stark av dig att träffa henne igen!!! Du vet att vi finns här!!!!
Alltså David, du förtjänar så mycket bättre. HON förtjänar inte ditt stora hjärta. Du är en underbar person. Du är älskad av väldigt många, även om det känns ensamt. Glöm inte det!
Jag vet att det har ungefär samma betydelse som en fis i universum när man säger "det kommer att bli bättre", för det gör så ont. Men det kommer att ordna sig och bli bättre, även om det kan ta lång tid =( <3
Kanske inte det man vil höra precis men men=/
Men du måste släppa taget om Elin antar jag, även i fall det är svårt att inse.Thrust me I know.
Man mår allt sämre över att tänka på det.
Love sucks sometimes.
i know it hurts man, i really do, men kom ihåg att du har rätt att känna det du känner, oavsett hur obetydligt hon försöker få det att kännas.
Skulle bli en bra låt text...
Btw, som är hjärtkrossande för mig, så har dom där jävla YouTube fittorna raderat mitt account! :'(
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/joeyjunior/340840773/
Visa toppen
Show footer