April
Friday 25 September 2009 photo 2/2
|
Så det var Opeth idag på hovet
Det som hände var otroligt. Det var så konstigt och sorgligt, men ändå så härligt.
Opeth är det band som jag nuförtiden lyssnar på mest, med väldigt god marginal. Det finns ju en anledning till det. Enligt mig så är det helt genialisk musik. Det finns något i det som kommer som direkt ur mitt hjärta, och det rör mig, och det påverkar mig.
Det gör mig glad. Det gör mig stark. Det gråter med mig. Det slåss med mig. Det är en del av mig.
Opeth, live, är för mig en helig upplevelse, och när de har en setlist med låtar som jag alla kan utantill på alla sätt och vis, så slutar det bara på ett sätt. Det slutade likadant på Slipknot.
Alla låtar dom körde blev helt perfekta och det kändes som att jag var på scen med dom, det kändes som att jag var ett med dom. Ju längre konserten gick så blev det mer och mer intensivt. Eftersom jag kan själva musiken bättre än texten när det kommer till Opeth så har jag varit tvungen att hitta på ett annat sätt att uttrycka det jag hör och känner. Så när dom kom till Deliverance så kom de första anfallen.
Jag kännde så mycket ilska som pulserat inom mig, så mycket som bara legat där och rivit på mina gränser där jag kan bryta ihop totalt. Så jag skrek. Och jag sjöng.
Deliverance
Deliverance
Thrown back at me
And laughing at me
Sista låten, Hex Omega, har det "största" slutet jag någonsin hört. Det är så otroligt storslaget, så mäktigt. Det går inte att beskriva, man måste höra det. Live var det ännu mäktigare.
Jag kunde inte hålla mig längre. Så jag skrek. Jag grät. Jag riktade mina händer mot himlen, och mitt i allt så skrek jag till Gud. Jag skrek efter hjälp. Jag skrek efter ett tecken.
När Opeth hade gått av scenen, så stod jag kvar där jag var. Jag kunde inget annat, jag bara grät. Det var då något hände. En stor kille framför mig hade fångat en setlist, och han kollade bak på mig och såg mig. Så han gav den till mig. Han sa bara "Joeyjunior".
Jag bara visste. Det var Han.
Denna gång så grät jag inte för att jag ville få ut mörka känslor. Det var för att jag var lycklig igen.
Så det var Opeth idag på hovet
Det som hände var otroligt. Det var så konstigt och sorgligt, men ändå så härligt.
Opeth är det band som jag nuförtiden lyssnar på mest, med väldigt god marginal. Det finns ju en anledning till det. Enligt mig så är det helt genialisk musik. Det finns något i det som kommer som direkt ur mitt hjärta, och det rör mig, och det påverkar mig.
Det gör mig glad. Det gör mig stark. Det gråter med mig. Det slåss med mig. Det är en del av mig.
Opeth, live, är för mig en helig upplevelse, och när de har en setlist med låtar som jag alla kan utantill på alla sätt och vis, så slutar det bara på ett sätt. Det slutade likadant på Slipknot.
Alla låtar dom körde blev helt perfekta och det kändes som att jag var på scen med dom, det kändes som att jag var ett med dom. Ju längre konserten gick så blev det mer och mer intensivt. Eftersom jag kan själva musiken bättre än texten när det kommer till Opeth så har jag varit tvungen att hitta på ett annat sätt att uttrycka det jag hör och känner. Så när dom kom till Deliverance så kom de första anfallen.
Jag kännde så mycket ilska som pulserat inom mig, så mycket som bara legat där och rivit på mina gränser där jag kan bryta ihop totalt. Så jag skrek. Och jag sjöng.
Deliverance
Deliverance
Thrown back at me
And laughing at me
Sista låten, Hex Omega, har det "största" slutet jag någonsin hört. Det är så otroligt storslaget, så mäktigt. Det går inte att beskriva, man måste höra det. Live var det ännu mäktigare.
Jag kunde inte hålla mig längre. Så jag skrek. Jag grät. Jag riktade mina händer mot himlen, och mitt i allt så skrek jag till Gud. Jag skrek efter hjälp. Jag skrek efter ett tecken.
När Opeth hade gått av scenen, så stod jag kvar där jag var. Jag kunde inget annat, jag bara grät. Det var då något hände. En stor kille framför mig hade fångat en setlist, och han kollade bak på mig och såg mig. Så han gav den till mig. Han sa bara "Joeyjunior".
Jag bara visste. Det var Han.
Denna gång så grät jag inte för att jag ville få ut mörka känslor. Det var för att jag var lycklig igen.
Comment the photo
det låter..nästan inte på riktigt.
en utanför-kroppen upplevelse.
wow.
<br />
Det roliga är att såsom jag skrev det så beskriver det ändå inte hur det var, det var ändå så mycket mer.
23 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/joeyjunior/412589189/
Visa toppen
Show footer