April
Friday 5 March 2010 photo 2/2
|
Jag har följt med på sånna här läger sen jag var typ 7, men jag har aldrig varit ledare och haft mycket mer ansvar. Det var en anledning till att det här lägret var mycket roligare än tidigare år. Dock var det sämre på flera sätt, men det har jag mitt liv hemma att skylla på. Jag tänkte genom hela veckan att jag har sjukt mycket att göra när jag kommer hem, vilket jag fortfarande inte tagit tag i. Jag lämnade min värld hemma full av stress och massor av saker att göra, nu är jag tillbaks och allt har fördubblats, men jag ska inte prata om det på den här bilden. Jag lyckades helt enkelt inte vila ut på ett sånt sätt så jag är redo nu. Det gick bara inte.
Det som hjälpte mig mest var sista kvällen däremot. Vi hade varje kväll samlingar där en ungdomspastor predikade inom diverse ämnen om hur man lever som kristen (ungdom). Jag har hört allt förr. Jag hörde inget nytt, dock hjälper det alltid att höra om saker igen. Just sista kvällen var oerhört speciell.
Jag hade alla andra kvällar jobbat och inte kunnat ta min tid att be för det jag ville. Så sista kvällen bad jag. Jag bad om att få styrka. Jag bad om att få bort mina onda tankar och hjälpa mig förlåta dem som gjort mig illa. Jag bad om hjälp, hjälp att se mitt liv som värt att leva, hjälp att klara av allt som händer mig fram till sommaren, för det ser inte ut som att jag kommer klara av all press som ligger på mig.
Jag har flera gånger i mitt liv bestämt mig att jag ska följa Jesus och bekänna honom i mitt liv, vilket jag gör gladeligen när vem som helst frågar. Men man lyckas ändå glömma, sakta men säkert så glömmer man varför, man glömmer hur, man glömmer nästan att man gör det alls. Så jag bad att kunna minnas hur jag kände mig när jag kände Guds närhet senast. Hur allt bara blev solklart att Gud finns och att jag lever för honom.
Men jag kände inget. Jag stirrade ner i marken, på mina knäppta händer, på min värdelösa kropp, vanskapt, ful och äcklig i mina ögon. Jag bad om att få ett tecken om att jag inte är bortglömd. Att jag faktiskt är älskad för den jag är och inget annat. Och så kände jag det.
En hand la sig på min axel. Jag kände hur den stumt berättade att jag fanns, att jag var sedd, att jag var älskad. Jag sa bara, "du har inte glömt mig...tack...". Plötsligt så sken ljuset från scenen in i mina ögon och jag kände hur hela jag blev som hel. Jag blev varm inombords där mitt hjärta sitter och jag kände mig inte ensam längre.
Jag började bara le, så otroligt stort, och jag grät floder. Det var länge sen jag kände mig så lycklig, så oerhört länge sen. Jag började skrika, de enda orden jag kunde uttala först var "tack, tack Gud!" Jag var hel igen, tillsammans med någon som aldrig kommer glömma mig, även om jag ibland kan glömma honom. Men han kommer aldrig lämna mig, han kommer aldrig lämna någon. Han kommer alltid finnas där, för mig, och dig, även om du inte tror på honom, för han tror på dig. Det är min tro.
Som jag sa innan, detta är vad jag tror på och är inget jag tvingar på någon annan. Det är min tro.
Comment the photo
sen om det är gud eller bara en närvaro man känner skiljer sig från människa till människa...typ.....
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/joeyjunior/446489923/
Visa toppen
Show footer