Den andra legendariksa är El-fågel XD

Okej nog med min dåliga humor, och dåliga italienska med för den delen, Den här är relativt värdelös på lvl 100 då den har så jäkla många svagheter samtidigtt som den typ inte ha några styrkor, jag tror att en rätt tränad Bedrill till och med hade kunnat spöa den!

Okej kanske inte men det känns så ibland.

Dagen för övrigt har varit allt annat än trevlig egentligen. Jag gick upp klockan 4 för att göra något mindre legalt och sedan gick vi hem och sov två timmar extra innan vi drog oss in till skolan. I skolan så läser jag min väldigt intressanta bok som jag sakta börjar inse att jag behövde läsa ut igår helst då jag har en svenska uppsats att skriva hela helgen. När Svenskan väl börjar så pratas det om att skippa idrotten för det inte verka komma så många, jag har ledar uppgift och känner att jag måste rädda situationen trotts mitt trötta humör. Jag lyckas övertala några att skippa att skippa idrotten och får i min hjärna det hela till att bli helt okej. Vi bestämmer oss för att käka innan idrotten vilket visar sig bli jobbigt då vi behöver slänga i oss maten innan vi springer ner till bron. Väl framme vid bron ser vi att ingen är där. Det tar någon minut och plötsligt kommer Martin och säger att det har kommit fem sex elever som väntar där vi ska vara. Jag och min kompanjon får syn på tre klasskamrater och sätter oss ner för att invänta de övriga killarna. Vi väntar och väntar och klasskamraterna går, en hem och två till idrotten, hyffsat bra statistik. Vi ringer våra kamrater som verkar för dumma för att svara eller helt enkelt inte hör det, vi ringer dem allihopa. tio minuter senare ringer de upp oss och vi frågar dem var de befinner sig, klantarna är vid skolan och visar sig ha bytt om nere på brandstationen som ligger halva stan från där vi ska vara. Vi suckar och sjunker ihop på våra platser i solen och vinden sliter i våra kläder, plötsligt rinner all motivation av mig och jag känner, tusan, jag drar hem. Turligt nog hinner jag inte avslöja mina planer för min kamrat då vi plötsligt får syn på De Tre efterblivna, så att säga (inget illa menat mot dem men jag var rätt trött och sur, och jo föresten, ganska mycket ont mot dem). Väl framme vid platsen vi ska inta vårat fantastiska spel känner jag att jag helt enkelt inte vill men till min stora förvåning är det 14 personer där plus mig och idrottsläraren. Det är försent att dra nu, lika bra att bita i de sega och illaluktande skosnörena. Lektionen går helt okej och plötsligt med en halvtimme kvar av lektionen trillar två till in. Lite butter placerar jag in dem i olika lag, leendes och låtsas som ingenting. Halvtimmen flyger förbi och matchen avslutas, tio tio, jämn match? Jag stannar kvar efteråt för att höra mitt betyg och stalker stannar också kvar, vilket leder till att min idrottslärare inte säger mitt betyg utan hintar om "det vi pratade om" Jag pratade om så högt som möjligt men han pratade lågt. Vad blev det? Vi chansar på det bättre så jag slipper störa mig på det hela helgen. Hemfärden en halvtimme senare har ett medelande med sig, min mor sätter sig upp mot mina planer för dagen och jag vet inte om jag ska gråta, skratta, le, bli sur, tjata eller ge upp. Jag antar att jag är tacksam att hon satte sig upp mot planen för att cykla tre och en halv mil för att spela GHM med några polare när man mår som jag gör idag tror jag bara hade kunnat sluta i lustiga situationer, inte för att dom skulle märka något, jag var ju glad idag, i alla fall det som ögat såg.

Det handlar inte om att lära sig hantera kaos, det handlar om att låta sig bli ett med kaoset och förutspå kaoset.

Kom hit till mig och vila ut :'o ..typ..