Jag ligger i en stärna, ser ner på min värld, lyfter blicken uppåt, ser en brinnande skepnad, försvinner ner igenom atom, tillbaka på jorden.

dom frågar mig existensens alla frågor, jag ger dom tomhetens alla svar, dom skrattar och säger; du får stanna kvar.

jag plockar ut en penna och ett papper, där skriver jag i bilder, och ger dom alla svar, dom ser ner på mig igenom deras värld, jag frågar dom tomhetens frågor, dom ger mig oändlighetens alla svar.

sprickorna i mina frusna leder kommer, och en ryckning i våra ansikten sker, en bekant känsla av is kryper ner våran ryggrad.

dom säger mig surealistiska saker, förvrände toner och koruppta politiker, orättvisa gärningar , det värsta är att dom kan bevisa sig ha rätt.

en stilla räddare sitter i mitt huvud, min skapelse, mitt lås, min teleport, ingen av dem förstår detta jag säger sedan, deras därefter hånskratt, kan ej röra mig...

... det minsta.

sover du nu när jag har sövt dig? eller har du bara inte gått vilse?

min laburint är enorm, kan du hitta ut?

stärnorna faller, men jag faller inte ner, jag har fastnat i tomheten, bara jag finns kvar någonstans i hörnet av ditt minne, en nål i ballongafären.

mitt blod fräter, du kan inte döda mig

allt du kan göra

är, att hitta ut ur min laburint

deras röster tystnade någonstans i den oändliga tiden, mina leder frös fast igen, det dom sedan skådade , var den oavbrutna och tomma blicken, när derasfrågor tog slut, och alla mina svar samlades, mina stärna sattes sedan upp igen, någonstans i deras minne.

åter igen, kan jag se ner på min värld, på min skapelse, åter igen, bygga i tomheten

Annons

The photo has no tags

October 2011