June
Thursday 8 October 2009 photo 1/1
|
Thursday 8 October 2009 photo 1/1
|
|
klaga inte har gjort den själv det e bara epilogen på historien men ändå
Att leva eller inte leva det är frågan
epilog
Det tomma rummet som en gång varit deras vardagsrum, var nu tommare än mitt lilla huvud.
-Nå, hur känns det? frågar mamma
-Dåligt. säger jag och går därifrån.
-Men jag trodde du hade kommit över det där med Joakim!
-Tror gör man i kyrkan, jag går ut.
-Men flyttbilen komme..
"BANG" jag smällde igen dörren. Jag pallar inte med mammas tjat om att det kommer bli så himla bra. Allt hon pratar om är den jävla Joakim och hans jävla
villa. Räker det inte med att jag ska få en ny pappa sen ska jag få en "bror" på
köpet, Johan, han är säkert världens största geek. "yay vad kul jag längtar verkligen" he säger vi...
Det är sista gången jag går ner för dom här trapporna och ut genom porten.
Jag går förbi dom fallfärdiga radhusen, tre-vånings hus med rött tegel.
Det är blommor i nästan alla balkonger i huset.
Jag går gången ner mot skolan. Plötsligt kommer jag ihåg alla de gånger
jag faktsikt mått rätt bra på den här skolan. Jag kommer faktiskt sakna
den här skolan. Även om det är lördag så är vissa på skolan. Lärare som
förbereder inför måndagens lektioner och barn som spelar basket på skolan.
Med tunga steg går jag förbi skolan och ner mot lekplatsen som ser ut att ha stått där i flera tusen år. Jag satte mig ner på en utav av bänkarna på lekplatsen.
Jag kände hur tårarna började falla ner för mina kinder.
Mitt hjärta kändes som om det skulle gå i tusen bitar.
Varför skulle jag få en ny pappa och en bror på köpet?
Jag satt med huvudet i händerna och stor grät, jag vill ju inte flytta.
-Det är inte snyggt med tjejer som gråter. hör jag en manlig röst säga.
Det är en kille, han är väl i min ålder kanske något år äldre.
Han är typ 1,85 m lång, svarta ögon, svart ganska långt hår lite längre än axlarna
på honom.Hans hud är ganska blek och svarta målade naglar.
Med andra ord skit snygg. Först nu lägger jag märke till att han räcker fram en näsduk.
-Tack. säger jag tyst ock tar emot den.
Han satte sig brevid.
-Och varför gråter du?
-Därför
-Darför är inget svar
-För mig är det
Min mobil börja ringa, det är mamma.
-Hej. säger jag tyst
-Var fan e du?? skriker hon
-Varför undra du, inte för att du skulle bry dig.
Jag torka bort dom sista tårarna från mina ögon men jag kan inte hjälpa att det kommer fler.
-Asåå skit sama just nu, vi har inte tid nu, vi ses utanför porten puss hej
-Hejdå
Jag lade på.
-Jag måste hem nu. sa jag och titta på honom
-Nästa gång vi ses vill jag inte se dig gråta. sa han och torka bort tårarna i mina ögon.
-Vi ses igen, sötis. sa han lite retsamt och gav mig en puss på kinden och vände sig om och börja gå. Efter ungefär 20 m vänder han sig om och vinkar, utan att vinka tillbaks vänder jag mig om och springer tillbaka "hem". Jag kände hur mina kinder blossade up och blev röda
Vem fan är han??
Visa toppen
Show footer