April
Friday 26 December 2008 photo 2/2
|
Öppet brev till studenter
Åldersskillnaden och alla andra olikheter gör det svårt för oss att diskutera med er på gatorna, vilket är anledningen till att vi skickar det brev.
0De flesta av oss har inte (ännu) blivit skalliga och fått ölmagar. Vi är en del av 1990-91 års rörelse. Ni måste ha hört om den. Då, när vi hade ockuperat våra skolor i 30-35 dagar, dödade fascister en lärare som gick bortom sin naturliga roll (som var att vara vår plit) och gick över till den andra sidan, han gick med oss och vår kamp. Då deltog vi alla i upploppen oavsett hur tuffa vi var. Men vi funderade aldrig ens på att göra vad ni så lätt gör idag: att attackera polisstationer (trots att vi sjöng "bränn snuthusen").
Så, ni har alltså gått bortom oss, så som så ofta sker i historien. Omständigheter är såklart annorlunda nu. På nittiotalet lockade de med individuella möjligheter, och vissa av oss svalde det. Nu tror ingen längre på sådana godnattsagor. Era äldre syskon visade det under studenternas rörelse 2006-2007; och nu spottar ni tillbaka sagorna i deras ansikten.
Allt är alltså väl, än så länge.
Men här börjar de svåra sakerna.
Vi kan berätta vad vi lärde oss från våra kamper och nederlag (för så länge världen inte är vår kommer vi alltid att vara förlorarna) och ni kan använda våra lärdomar om ni vill:
Var inte ensamma. Ta kontakt med oss och så många människor som ni någonsin kan. Vi vet inte hur ni kan göra det, men ni kommer att komma på olika sätt. Ni har redan ockuperat era skolor och ni säger att den viktigaste anledningen är att ni inte gillar era skolor. Bra. Eftersom ni redan har tagit över dom kan ni förändras deras roll. Dela med er av ockupationerna till andra människor. Låt era skolor bli de första byggnaderna där nya sociala relationer tar form. Deras kraftfullaste vapen är att dela upp oss. Precis som ni inte tvekar att angripa polisstationer eftersom ni gör det tillsammans så får ni inte vara rädda för att ta kontakt med oss så vi kan förändra våra liv tillsammans.
Lyssna inte på någon politisk organisation (varken anarkister eller några andra). Gör vad ni måste göra. Lita på folk, inte abstrakta intriger eller idéer. Lita på era direkta kontakter med folk. Lita på era vänner och skapa så många nya vänner i kampen som möjligt. Lyssna inte på dom som säger att er kamp inte är, eller måste bli, politisk. Er kamp är i sig innehållet. Ni har bara kampen, och det är upp till er att bevara deras framgångar. Det är bara i kampen som ni kan förändra era liv, alltså de högst verkliga relationerna mellan er och era medmänniskor.
Var inte rädda för att fortsätta framåt när ni möts av nya saker. Vi får alla saker inlurade i våra hjärnor. Ni också, fast ni är unga. Glöm aldrig detta. När vi 1991 konfronterade stanken från en ny värld var det inte lätt. Vi lärde oss att det alltid finns begränsningar.
Var inte rädd för att förstöra varor. Var inte rädd för att folk plundrar affärer. Vi tillverkar allt, och det tillhör nu er. Ni (precis som vi en gång varit) är uppfostrade att gå upp på morgonen för att producera saker som sen inte kommer att tillhöra oss. Vi kan ta tillbaka och dela på dom. På samma sätt som vi delar kärlek och vänskap.
Vi ber om ursäkt för att vi skriver detta hastigt, men vi gör det samtidigt som vi i hemlighet maskar från våra jobb. Vi är fängslade i arbetet, på samma sätt som ni är fängslade i skolor.
Nu ljuger vi för cheferna för att sticka från jobbet, vi ses på Syntagmatorget med sten i våra händer
/Proletärer
Åldersskillnaden och alla andra olikheter gör det svårt för oss att diskutera med er på gatorna, vilket är anledningen till att vi skickar det brev.
0De flesta av oss har inte (ännu) blivit skalliga och fått ölmagar. Vi är en del av 1990-91 års rörelse. Ni måste ha hört om den. Då, när vi hade ockuperat våra skolor i 30-35 dagar, dödade fascister en lärare som gick bortom sin naturliga roll (som var att vara vår plit) och gick över till den andra sidan, han gick med oss och vår kamp. Då deltog vi alla i upploppen oavsett hur tuffa vi var. Men vi funderade aldrig ens på att göra vad ni så lätt gör idag: att attackera polisstationer (trots att vi sjöng "bränn snuthusen").
Så, ni har alltså gått bortom oss, så som så ofta sker i historien. Omständigheter är såklart annorlunda nu. På nittiotalet lockade de med individuella möjligheter, och vissa av oss svalde det. Nu tror ingen längre på sådana godnattsagor. Era äldre syskon visade det under studenternas rörelse 2006-2007; och nu spottar ni tillbaka sagorna i deras ansikten.
Allt är alltså väl, än så länge.
Men här börjar de svåra sakerna.
Vi kan berätta vad vi lärde oss från våra kamper och nederlag (för så länge världen inte är vår kommer vi alltid att vara förlorarna) och ni kan använda våra lärdomar om ni vill:
Var inte ensamma. Ta kontakt med oss och så många människor som ni någonsin kan. Vi vet inte hur ni kan göra det, men ni kommer att komma på olika sätt. Ni har redan ockuperat era skolor och ni säger att den viktigaste anledningen är att ni inte gillar era skolor. Bra. Eftersom ni redan har tagit över dom kan ni förändras deras roll. Dela med er av ockupationerna till andra människor. Låt era skolor bli de första byggnaderna där nya sociala relationer tar form. Deras kraftfullaste vapen är att dela upp oss. Precis som ni inte tvekar att angripa polisstationer eftersom ni gör det tillsammans så får ni inte vara rädda för att ta kontakt med oss så vi kan förändra våra liv tillsammans.
Lyssna inte på någon politisk organisation (varken anarkister eller några andra). Gör vad ni måste göra. Lita på folk, inte abstrakta intriger eller idéer. Lita på era direkta kontakter med folk. Lita på era vänner och skapa så många nya vänner i kampen som möjligt. Lyssna inte på dom som säger att er kamp inte är, eller måste bli, politisk. Er kamp är i sig innehållet. Ni har bara kampen, och det är upp till er att bevara deras framgångar. Det är bara i kampen som ni kan förändra era liv, alltså de högst verkliga relationerna mellan er och era medmänniskor.
Var inte rädda för att fortsätta framåt när ni möts av nya saker. Vi får alla saker inlurade i våra hjärnor. Ni också, fast ni är unga. Glöm aldrig detta. När vi 1991 konfronterade stanken från en ny värld var det inte lätt. Vi lärde oss att det alltid finns begränsningar.
Var inte rädd för att förstöra varor. Var inte rädd för att folk plundrar affärer. Vi tillverkar allt, och det tillhör nu er. Ni (precis som vi en gång varit) är uppfostrade att gå upp på morgonen för att producera saker som sen inte kommer att tillhöra oss. Vi kan ta tillbaka och dela på dom. På samma sätt som vi delar kärlek och vänskap.
Vi ber om ursäkt för att vi skriver detta hastigt, men vi gör det samtidigt som vi i hemlighet maskar från våra jobb. Vi är fängslade i arbetet, på samma sätt som ni är fängslade i skolor.
Nu ljuger vi för cheferna för att sticka från jobbet, vi ses på Syntagmatorget med sten i våra händer
/Proletärer
Visa toppen
Show footer