January
Friday 31 October 2008 photo 2/4
|
Lev livet innan livet lever dig
_________________________________________________________________
Du hörde inte ....
Eller så ville du inte lyssna:/
Jag ropade högt , rakt ut .
Bad dig att förstå .
Bad om din hjälp.
Du såg inte .
Du hörde inte.
Din blick var drömmande .
Din blick var kall
Intetsängande
Du försår inte.
Vill inte förstå .
jag skrek tils rösten gav vika .
Ropa tills jag trodde att luften skulle spricka .
Men du hörde inte.
Insåg med ens att det var min själ som skrek .
Munnen var tyst och ur sprupen kom inte ett ljud .
Hur skulle du kunna höra och förstå?
Jag orkar inte mer
________________________________________________
Mörkret tränger sig på återingen in i mitt tysta hem.
Ångesten griper än en gång tag i mig med allt vad den innebär.
Dagarna blir med ens längre , långsammare och outhärdlig .
Sakta börjar jag backa .
Backa tillbaka in genom dörren .
Jag stänger den och låser varsamt om mig -
INGEN får komma in .
INGEN får se mig nu .
Smärtan fyller min kropp .
Tankarna mitt huvud.
Oron finns där hela tiden , slår mig i bitar -
Krossar den sista kraften som besuttit min kropp .
Stark människ .
Varför kan jag då inte hejda den smärta som sköljer över mig?
Varför kab jag då inte värja mig mot all denna ångest?
Varför gör det så ont att bara finnas?
Sömen befriar , för en liten stund, Skulle vara skönt att somna in för alltid .
Mot slutet av dagen , då allt åter är tyst , finner jag mig själv där i mörkret med gömda tårar .
Jag viskar "jag orkar inte mer"
_________________________________________________________________
Du hörde inte ....
Eller så ville du inte lyssna:/
Jag ropade högt , rakt ut .
Bad dig att förstå .
Bad om din hjälp.
Du såg inte .
Du hörde inte.
Din blick var drömmande .
Din blick var kall
Intetsängande
Du försår inte.
Vill inte förstå .
jag skrek tils rösten gav vika .
Ropa tills jag trodde att luften skulle spricka .
Men du hörde inte.
Insåg med ens att det var min själ som skrek .
Munnen var tyst och ur sprupen kom inte ett ljud .
Hur skulle du kunna höra och förstå?
Jag orkar inte mer
________________________________________________
Mörkret tränger sig på återingen in i mitt tysta hem.
Ångesten griper än en gång tag i mig med allt vad den innebär.
Dagarna blir med ens längre , långsammare och outhärdlig .
Sakta börjar jag backa .
Backa tillbaka in genom dörren .
Jag stänger den och låser varsamt om mig -
INGEN får komma in .
INGEN får se mig nu .
Smärtan fyller min kropp .
Tankarna mitt huvud.
Oron finns där hela tiden , slår mig i bitar -
Krossar den sista kraften som besuttit min kropp .
Stark människ .
Varför kan jag då inte hejda den smärta som sköljer över mig?
Varför kab jag då inte värja mig mot all denna ångest?
Varför gör det så ont att bara finnas?
Sömen befriar , för en liten stund, Skulle vara skönt att somna in för alltid .
Mot slutet av dagen , då allt åter är tyst , finner jag mig själv där i mörkret med gömda tårar .
Jag viskar "jag orkar inte mer"
Visa toppen
Show footer