Snälla, säg att du vill stanna eller lämna mig...

Jag kan inte få dig ur mitt huvud. Jag kan inte sluta tänka på alla fina ord du sa när du var glad, och alla elaka ord när du var arg. Jag kan inte glömma alla tårar jag fällt, bara för din skull. Bara för dig. Och jag kan inte sluta fälla en till tår ibland, för allt dumt jag sagt. Och för alla fina ord vi sagt tillsammans.
För allt vi gick igenom, och för allt vi skulle gå igenom.

Men du totalrubbade min hjärna, jag vet inte änns vad jag gjort de senaste månaderna. Du fick mig på fel spår och jag vill kunna tänka på annat, utan att du kommer upp i mina tankar.

Nu finns det knappa ord att berätta längre, innan kunde jag skriva flera sidor. Men nu då? Allt är slut. Jag vet inte vad som händer, men orden finns inte där. Inte längre. Som då, som förut.

Men jag var dum nog att falla i fällan då, och att inte ta mig upp. Inte tänka på hur vi skulle gå vidare med det. Jag levde i nuet och jag gillade verkligen dig då. Jag gjorde verkligen det. Och varje gång du omfamnade mig var jag i himlen. Du fick mig känna mig som den enda flickan i världen, den lyckligaste. Som låten, du vet? Och varje gång jag skulle sova, så fanns du alltid där. Med din arm runt mig var jag trygg, bara av att ha dig nära.

Och varje gång du inte omfamnar mig, kan jag inte låta bli att dö lite inombords. Och varje gång jag ska sova, så finns du inte där.

Jag kan inte hjälpa att tårarna rinner då jag tänker på det... Det var så himla speciellt, så otroligt annorlunda. Som en dröm som blev san, du va han jag hade byggt upp i huvet... Jag gillade dig Och du gillade mig. Inte sant? Så vad fan gick fel?

Men jag vet hur det är och jag vet hur jag vill ha det. Men jag är så rädd att göra dig besviken. Jag antar att jag redan gjort dig besviken. För du vet nog vad jag kommer säga, och jag är ledsen.
Förlåt tusen gånger om. Men det är annorlunda nu...

Annons

The photo has no tags

April 2013