March
Monday 3 November 2008 photo 1/1
|
Fisköga 3/11 2008.
Ljuset från en dammig dataskärm, ofrivilligt pyntat med mönster efter tusentals cirklar från tio oförsiktiga fingertoppar, försvann oförmärkt för världen endast med undantag av skuggan som på en nästintill omätbar tidsenhet bredde ut sig över det tidigare upplysta skrivbordet. Under samma korta ögonblick som mörkret snuddade vid ett åldrande tilltugg av numera oätlig karaktär, kom en liten, liten vind till existens. Dess genisis var och skulle förbli anonym, men oberoende ifall det alstrades ifrån ett särskilt djupt och dåsigt andetag, eller ifrån samma ventil som förde med sig röster av den främmande familjen på andra sidan väggen, så blev konsekvensen den samma; en osminkad ögonfrans föll ner i mitt halvöppna öga. Jag blinkade. De visuella intrycken återvände med samma uttryck som igenom det lilla fiskögeformade kikhålet som alltsomoftast beskådades på lägenhetsdörrar. Som ett långsamt fallande höstlöv vaknade tapparna och stavarna till liv igen, och med en viss ograciös vårdslöshet svepte jag bort saliven från min haka med baksidan av min hand. Den vilseledande frusna känslan som trots det påslagna elementen och den extra tröjan hade smugit sig på, fick mig att huttra. Hade jag, utan memento eller omen, drivit iväg i ett omedvetenhet mellan eftermiddagens metamorfos till tidig afton? Kanske förlorade jag min reminiscens av den senaste timmen fem sekunder tidigare, precis innan den lilla vinden orsakade nervimpulsen i mitt öga? Eller, måhända, hade universum, helt utan vidare, kollapsat över sin tid-och-rum-axis och fört mig till denna kopia av Johanna, timme sexton, minut tjugotvå, sekund sju och tre åttondelar den tredje november tvåtusenåtta. En skyndsam blick mot fönstret försäkrade mig om att fysikens lagar fortfarande verkade gälla. Bakom mig betraktade de namnlösa men numrerade sköldpaddorna mig med en bitter behållelse, inte helt olikt den mångåriga busschauffören vars fordon jag sprang ikapp under den tidiga förmiddagen. Kanske kände de till min överaskande amnesi, och kanske visste de att svaret till den låg i mitt ohälsosamma leverne, fyllt av koffeininducerade neuroser och sockertillsättningar. Jag hade själv inte kunnat undvika att reflektera dessa faktorer, när jag under nattens gång legat vaken till ljudet av den elektriska fläkten på mitt sängbord, som var påslagen trots att temperaturen var under noll utanför. Det rytmiska hummandet täckte de mer störande knäppen och knysten från omvärlden, men till det priset att dess småskaliga blåsväder höll mig kvar i en väldigt ytlig sömn som aldrig övergick till den djupa dvalan min kropp sökte. Fem timmar varje natt processerade mitt centrala nervsystem fantasier och farhågor av en säregen och excentrisk natur; morbida mostrositeter, besynnerliga begär och påträngande passionerade pirr på perversa platser. Att inte ta detta till beräknan när min spegelbild mötte mig på morgonen, med röda stirriga ögon med mörka ringar direkt under, och kroppen påmålad en labyrint av blåa ådror, vener och artärer som lyste igenom min tjocka pigmentlösa hud, skulle påfalla lika synskadad som omdömeslöst.
_________________________________________________________________
Om någon bloggade så här skulle jag kanske orka dra mig och läsa. Jag undviker verkligen mina läxor just nu. *suck*
Ljuset från en dammig dataskärm, ofrivilligt pyntat med mönster efter tusentals cirklar från tio oförsiktiga fingertoppar, försvann oförmärkt för världen endast med undantag av skuggan som på en nästintill omätbar tidsenhet bredde ut sig över det tidigare upplysta skrivbordet. Under samma korta ögonblick som mörkret snuddade vid ett åldrande tilltugg av numera oätlig karaktär, kom en liten, liten vind till existens. Dess genisis var och skulle förbli anonym, men oberoende ifall det alstrades ifrån ett särskilt djupt och dåsigt andetag, eller ifrån samma ventil som förde med sig röster av den främmande familjen på andra sidan väggen, så blev konsekvensen den samma; en osminkad ögonfrans föll ner i mitt halvöppna öga. Jag blinkade. De visuella intrycken återvände med samma uttryck som igenom det lilla fiskögeformade kikhålet som alltsomoftast beskådades på lägenhetsdörrar. Som ett långsamt fallande höstlöv vaknade tapparna och stavarna till liv igen, och med en viss ograciös vårdslöshet svepte jag bort saliven från min haka med baksidan av min hand. Den vilseledande frusna känslan som trots det påslagna elementen och den extra tröjan hade smugit sig på, fick mig att huttra. Hade jag, utan memento eller omen, drivit iväg i ett omedvetenhet mellan eftermiddagens metamorfos till tidig afton? Kanske förlorade jag min reminiscens av den senaste timmen fem sekunder tidigare, precis innan den lilla vinden orsakade nervimpulsen i mitt öga? Eller, måhända, hade universum, helt utan vidare, kollapsat över sin tid-och-rum-axis och fört mig till denna kopia av Johanna, timme sexton, minut tjugotvå, sekund sju och tre åttondelar den tredje november tvåtusenåtta. En skyndsam blick mot fönstret försäkrade mig om att fysikens lagar fortfarande verkade gälla. Bakom mig betraktade de namnlösa men numrerade sköldpaddorna mig med en bitter behållelse, inte helt olikt den mångåriga busschauffören vars fordon jag sprang ikapp under den tidiga förmiddagen. Kanske kände de till min överaskande amnesi, och kanske visste de att svaret till den låg i mitt ohälsosamma leverne, fyllt av koffeininducerade neuroser och sockertillsättningar. Jag hade själv inte kunnat undvika att reflektera dessa faktorer, när jag under nattens gång legat vaken till ljudet av den elektriska fläkten på mitt sängbord, som var påslagen trots att temperaturen var under noll utanför. Det rytmiska hummandet täckte de mer störande knäppen och knysten från omvärlden, men till det priset att dess småskaliga blåsväder höll mig kvar i en väldigt ytlig sömn som aldrig övergick till den djupa dvalan min kropp sökte. Fem timmar varje natt processerade mitt centrala nervsystem fantasier och farhågor av en säregen och excentrisk natur; morbida mostrositeter, besynnerliga begär och påträngande passionerade pirr på perversa platser. Att inte ta detta till beräknan när min spegelbild mötte mig på morgonen, med röda stirriga ögon med mörka ringar direkt under, och kroppen påmålad en labyrint av blåa ådror, vener och artärer som lyste igenom min tjocka pigmentlösa hud, skulle påfalla lika synskadad som omdömeslöst.
Ljuset från en dammig dataskärm, ofrivilligt pyntat med mönster efter tusentals cirklar från tio oförsiktiga fingertoppar, försvann oförmärkt för världen endast med undantag av skuggan som på en nästintill omätbar tidsenhet bredde ut sig över det tidigare upplysta skrivbordet. Under samma korta ögonblick som mörkret snuddade vid ett åldrande tilltugg av numera oätlig karaktär, kom en liten, liten vind till existens. Dess genisis var och skulle förbli anonym, men oberoende ifall det alstrades ifrån ett särskilt djupt och dåsigt andetag, eller ifrån samma ventil som förde med sig röster av den främmande familjen på andra sidan väggen, så blev konsekvensen den samma; en osminkad ögonfrans föll ner i mitt halvöppna öga. Jag blinkade. De visuella intrycken återvände med samma uttryck som igenom det lilla fiskögeformade kikhålet som alltsomoftast beskådades på lägenhetsdörrar. Som ett långsamt fallande höstlöv vaknade tapparna och stavarna till liv igen, och med en viss ograciös vårdslöshet svepte jag bort saliven från min haka med baksidan av min hand. Den vilseledande frusna känslan som trots det påslagna elementen och den extra tröjan hade smugit sig på, fick mig att huttra. Hade jag, utan memento eller omen, drivit iväg i ett omedvetenhet mellan eftermiddagens metamorfos till tidig afton? Kanske förlorade jag min reminiscens av den senaste timmen fem sekunder tidigare, precis innan den lilla vinden orsakade nervimpulsen i mitt öga? Eller, måhända, hade universum, helt utan vidare, kollapsat över sin tid-och-rum-axis och fört mig till denna kopia av Johanna, timme sexton, minut tjugotvå, sekund sju och tre åttondelar den tredje november tvåtusenåtta. En skyndsam blick mot fönstret försäkrade mig om att fysikens lagar fortfarande verkade gälla. Bakom mig betraktade de namnlösa men numrerade sköldpaddorna mig med en bitter behållelse, inte helt olikt den mångåriga busschauffören vars fordon jag sprang ikapp under den tidiga förmiddagen. Kanske kände de till min överaskande amnesi, och kanske visste de att svaret till den låg i mitt ohälsosamma leverne, fyllt av koffeininducerade neuroser och sockertillsättningar. Jag hade själv inte kunnat undvika att reflektera dessa faktorer, när jag under nattens gång legat vaken till ljudet av den elektriska fläkten på mitt sängbord, som var påslagen trots att temperaturen var under noll utanför. Det rytmiska hummandet täckte de mer störande knäppen och knysten från omvärlden, men till det priset att dess småskaliga blåsväder höll mig kvar i en väldigt ytlig sömn som aldrig övergick till den djupa dvalan min kropp sökte. Fem timmar varje natt processerade mitt centrala nervsystem fantasier och farhågor av en säregen och excentrisk natur; morbida mostrositeter, besynnerliga begär och påträngande passionerade pirr på perversa platser. Att inte ta detta till beräknan när min spegelbild mötte mig på morgonen, med röda stirriga ögon med mörka ringar direkt under, och kroppen påmålad en labyrint av blåa ådror, vener och artärer som lyste igenom min tjocka pigmentlösa hud, skulle påfalla lika synskadad som omdömeslöst.
och gör dina läxor:)
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jooso/289893802/
Visa toppen
Show footer