January
Thursday 9 July 2009 photo 21/21
|
Lite info om vad min älskade Mojje är för hund x)
Str:Mycket stor
Aktivitetsbehov:Mellan
Pälslängd:Långhårig
Behov av pälsvård:Minimalt
Allergivänlig:Nej
Generell beskrivning:
Som ras är leonberger (ofta förkortad LB) stor, kraftig och stark, både fysisk och psykisk styrka. Samtidigt är den väldigt balanserad och lugn. Självklart förutsatt att den har bra uppgifter och lever ett gott hundliv tillsammans med sin flock. Precis det sista är väldigt väsentligt för en LB. Den är väldigt beroende av flocken och trots sin självständighet och självsäkerhet gör den så gott den kan för att vara en hängiven familjemedlem.
En LB kan användas till många olika aktiviteter. Det är en stor hund som älskar att dra, bära, simma och gå turer i skog och mark. Sans och lugn i uppförandet gör den också passande för lugna turer ”på stan”. Eller till soff-kel med familjen. Du måste bara ha en soffa stor nog eller tillräckligt stor famn!
Utseendemässigt kan LB påminna lite om en förstorad, väldigt kraftig, långhårig schäfer. Men pyreneer är nog rasen den liknar mest exteriört. Självklart med undantag av färgen. En LB är sandfärgad (nästan som varg), gul, röd eller oftast röd och svart. Pälsen är kraftig och består av långa täckhår och tjock vattenavstötande underull. Periodvis fäller en LB ganska mycket men håren låter sig avlägsnas med en bra dammsugare.
Även om LB¨n är stor är det en frisk hundras. Liknande andra raser av motsvarande storlek och vikt är det lite problem med sådant som HD. I motsats till flera av sina artfränder dreglar inte en LB. Det är heller ingen hundras som skäller mycket. Men storleken och utstrålningen gör det till en hundras man har respekt för. Och den kan säga ifrån om det är nödvändigt.
I slutet av 1830- början av 1840 talet korsade rådman Heinrich Essig, i närheten av Stuttgart, in en svart och vit newfoundlandstik med en så kallad ”Barry-hanne” från klostersjukhuset Grosser St. Bernard. Senare använde han dessutom en pyreneer. Resultatet var väldigt stora hundar med övervägande långhårig vit päls. Essigs mål var en lejonliknande hund. Lejonet är byn Leonbergs vapendjur.
De första hundarna som verkligen blev kallade leonberger föddes 1846. De förenade de framtagna egenskaperna hos utgångsraserna. Redan efter kort tid blev många av dessa hundar sålda från Leonberg som statussymbol i hela världen. Under slutet av 1800– talet blev leonbergern i Baden– Württemberg hållna som brukshundar på bondgårdar. De fick stort beröm för sina egenskaper som vakt– och draghund.
Rasstandard:
Precis som den ursprungliga avsikten är leonbergern en mycket stor, kraftig, muskulös, men likväl elegant hund. Den utmärker sig med harmonisk kroppsbyggnad och självklart lugn tillsammans med avgjort livligt temperament. Särskilt hannarna är stora och kraftiga. Som familjehund är leonbergern en behaglig partner under nutidens bostads– och levnadsvillkor. Den kan utan svårigheter tas med överallt och är utpräglat barnvänlig. Den är varken skygg eller bitsk. Som sällskapshund är den en behaglig, lydig och orädd ledsagare under alla livets skeden.
Kravet om egenskaper omfattar särskilt:
Självsäkerhet och överlägset lugn
Medel temperament ( bl. a också lekfullhet)
Lydnad
Bra lärovillighet och minne
Saknar rädsla för ljud
Huvudet är stort sett djupare än brett och snarare långträckt än sammantryckt. Skinnet ligger stramt överallt utan rynkor i pannan.
Tydlig, men medel utpräglat stop. Nostryffeln ska alltid vara svart. Läpparna är strama, svarta, lätt stängda mungipor.
LB´n har kraftiga käkar med perfekt regelbundet och fullständigt saxbett, där övre tandraden griper över nedersta utan mellanrum och tänderna står lodrätt i munnen. Tångbett accepteras.
Ögonen är allt från ljusbruna till så mörkbruna som möjligt, medelstora, ovala, varken djuptliggande eller framstående, varken för tättsittande eller för långt från varandra. Ögonlocken stramar utan att visa bindhud. Det vita i ögonen (hornhinnan) får inte vara röd. Öronen är högt ansatta, inte långt bak, nedhängande, tätt intill huvudet, medelstora, köttfulla.
Halsen ska vara lätt böjd och går över i manken utan övergång snarare lång än sammanträngd, utan löst skinn på halsen och under hakan.
Utpräglad manke, speciellt hos hannar. Bröstet ska vara brett, djupt, måste nå minst ner till armbågen, inte för tunnformad, snarare ovalt.
Svansen ska vara mycket starkt behårad. Hänger rakt ner i stående ställning. I rörelse bärs den bara lätt utböjd men inte över förlängningen av rygglinjen.
Tassarna är raka (varken in– eller utåtvända), avrundade, stängda. Tårna väl välvda. Svarta trampdynor. På bakbenen får vargklor avlägsnas.
LB´n ska ha rumgripande, jämna rörelser i alla gångarter, långa steg med fin frånspark. Rak benföring i gång och trav sett fram– och bakifrån.
Pälsen ska vara medel mjuk till grov, långhårig, ligger intill kroppen, aldrig med bena. Kroppens konturer måste vara tydliga trots bra underull. Släta hår, men lätt böljad päls är tillåtet. Krage på hals och bröst, särskilt hos hannen. Tydlig behåring på frambenen, utpräglade byxor på bakbenen.
Färgerna är gul, röd, rödbrun, också sandfärgad (blekgul och krämfärgad) och alla kombinationer mellan dem, alltid svart mask. Svarta hårspetsar är tillåtna, men hundens grundfärg får inte vara svart. Ljusare sjatteringar av grundfärgen på undersidan av svansen, på halskragen och behåringen på frambenen och byxorna på bakbenen får inte vara så utpräglad att det förstör harmonin med huvudfärgen. En liten vit bröstfläck eller smal stripa och vita hår på tårna godtas.
Mankhöjd: Hannar 72 – 80 cm. (helst 76 – 78cm), tikar 65 – 75 cm (helst 70 – 72 cm)
Str:Mycket stor
Aktivitetsbehov:Mellan
Pälslängd:Långhårig
Behov av pälsvård:Minimalt
Allergivänlig:Nej
Generell beskrivning:
Som ras är leonberger (ofta förkortad LB) stor, kraftig och stark, både fysisk och psykisk styrka. Samtidigt är den väldigt balanserad och lugn. Självklart förutsatt att den har bra uppgifter och lever ett gott hundliv tillsammans med sin flock. Precis det sista är väldigt väsentligt för en LB. Den är väldigt beroende av flocken och trots sin självständighet och självsäkerhet gör den så gott den kan för att vara en hängiven familjemedlem.
En LB kan användas till många olika aktiviteter. Det är en stor hund som älskar att dra, bära, simma och gå turer i skog och mark. Sans och lugn i uppförandet gör den också passande för lugna turer ”på stan”. Eller till soff-kel med familjen. Du måste bara ha en soffa stor nog eller tillräckligt stor famn!
Utseendemässigt kan LB påminna lite om en förstorad, väldigt kraftig, långhårig schäfer. Men pyreneer är nog rasen den liknar mest exteriört. Självklart med undantag av färgen. En LB är sandfärgad (nästan som varg), gul, röd eller oftast röd och svart. Pälsen är kraftig och består av långa täckhår och tjock vattenavstötande underull. Periodvis fäller en LB ganska mycket men håren låter sig avlägsnas med en bra dammsugare.
Även om LB¨n är stor är det en frisk hundras. Liknande andra raser av motsvarande storlek och vikt är det lite problem med sådant som HD. I motsats till flera av sina artfränder dreglar inte en LB. Det är heller ingen hundras som skäller mycket. Men storleken och utstrålningen gör det till en hundras man har respekt för. Och den kan säga ifrån om det är nödvändigt.
I slutet av 1830- början av 1840 talet korsade rådman Heinrich Essig, i närheten av Stuttgart, in en svart och vit newfoundlandstik med en så kallad ”Barry-hanne” från klostersjukhuset Grosser St. Bernard. Senare använde han dessutom en pyreneer. Resultatet var väldigt stora hundar med övervägande långhårig vit päls. Essigs mål var en lejonliknande hund. Lejonet är byn Leonbergs vapendjur.
De första hundarna som verkligen blev kallade leonberger föddes 1846. De förenade de framtagna egenskaperna hos utgångsraserna. Redan efter kort tid blev många av dessa hundar sålda från Leonberg som statussymbol i hela världen. Under slutet av 1800– talet blev leonbergern i Baden– Württemberg hållna som brukshundar på bondgårdar. De fick stort beröm för sina egenskaper som vakt– och draghund.
Rasstandard:
Precis som den ursprungliga avsikten är leonbergern en mycket stor, kraftig, muskulös, men likväl elegant hund. Den utmärker sig med harmonisk kroppsbyggnad och självklart lugn tillsammans med avgjort livligt temperament. Särskilt hannarna är stora och kraftiga. Som familjehund är leonbergern en behaglig partner under nutidens bostads– och levnadsvillkor. Den kan utan svårigheter tas med överallt och är utpräglat barnvänlig. Den är varken skygg eller bitsk. Som sällskapshund är den en behaglig, lydig och orädd ledsagare under alla livets skeden.
Kravet om egenskaper omfattar särskilt:
Självsäkerhet och överlägset lugn
Medel temperament ( bl. a också lekfullhet)
Lydnad
Bra lärovillighet och minne
Saknar rädsla för ljud
Huvudet är stort sett djupare än brett och snarare långträckt än sammantryckt. Skinnet ligger stramt överallt utan rynkor i pannan.
Tydlig, men medel utpräglat stop. Nostryffeln ska alltid vara svart. Läpparna är strama, svarta, lätt stängda mungipor.
LB´n har kraftiga käkar med perfekt regelbundet och fullständigt saxbett, där övre tandraden griper över nedersta utan mellanrum och tänderna står lodrätt i munnen. Tångbett accepteras.
Ögonen är allt från ljusbruna till så mörkbruna som möjligt, medelstora, ovala, varken djuptliggande eller framstående, varken för tättsittande eller för långt från varandra. Ögonlocken stramar utan att visa bindhud. Det vita i ögonen (hornhinnan) får inte vara röd. Öronen är högt ansatta, inte långt bak, nedhängande, tätt intill huvudet, medelstora, köttfulla.
Halsen ska vara lätt böjd och går över i manken utan övergång snarare lång än sammanträngd, utan löst skinn på halsen och under hakan.
Utpräglad manke, speciellt hos hannar. Bröstet ska vara brett, djupt, måste nå minst ner till armbågen, inte för tunnformad, snarare ovalt.
Svansen ska vara mycket starkt behårad. Hänger rakt ner i stående ställning. I rörelse bärs den bara lätt utböjd men inte över förlängningen av rygglinjen.
Tassarna är raka (varken in– eller utåtvända), avrundade, stängda. Tårna väl välvda. Svarta trampdynor. På bakbenen får vargklor avlägsnas.
LB´n ska ha rumgripande, jämna rörelser i alla gångarter, långa steg med fin frånspark. Rak benföring i gång och trav sett fram– och bakifrån.
Pälsen ska vara medel mjuk till grov, långhårig, ligger intill kroppen, aldrig med bena. Kroppens konturer måste vara tydliga trots bra underull. Släta hår, men lätt böljad päls är tillåtet. Krage på hals och bröst, särskilt hos hannen. Tydlig behåring på frambenen, utpräglade byxor på bakbenen.
Färgerna är gul, röd, rödbrun, också sandfärgad (blekgul och krämfärgad) och alla kombinationer mellan dem, alltid svart mask. Svarta hårspetsar är tillåtna, men hundens grundfärg får inte vara svart. Ljusare sjatteringar av grundfärgen på undersidan av svansen, på halskragen och behåringen på frambenen och byxorna på bakbenen får inte vara så utpräglad att det förstör harmonin med huvudfärgen. En liten vit bröstfläck eller smal stripa och vita hår på tårna godtas.
Mankhöjd: Hannar 72 – 80 cm. (helst 76 – 78cm), tikar 65 – 75 cm (helst 70 – 72 cm)
Visa toppen
Show footer