Saturday 21 February 2009 photo 1/5
|
Där sitter hon. Djupt i ett mörkt hål. Ljuset från ytan är så långt bort att det aldrig når hennes ansikte.
Väggarna är så kalla och trånga att syret tagit slut för längesedan.
När det regnar fylls det mörka hålet med vatten upp till brädden och dränker henne gång på gång.
Mörkret slukar henne, gör henne osynlig. Hon kan inte skrika, inte skratta, inte gråta, för mörkret tar hennes ord, gör dom till hemska viskningar som ekar mot väggarna i flera dagar.
Hon kommer inte undan, hon kommer aldrig ur hålet, bort från mörkret. Hon kan aldrig fösa bort minnena av den hon en gång älskat.
Han som svek henne.
Väggarna är så kalla och trånga att syret tagit slut för längesedan.
När det regnar fylls det mörka hålet med vatten upp till brädden och dränker henne gång på gång.
Mörkret slukar henne, gör henne osynlig. Hon kan inte skrika, inte skratta, inte gråta, för mörkret tar hennes ord, gör dom till hemska viskningar som ekar mot väggarna i flera dagar.
Hon kommer inte undan, hon kommer aldrig ur hålet, bort från mörkret. Hon kan aldrig fösa bort minnena av den hon en gång älskat.
Han som svek henne.
Annons