Jag står med händerna upp i den kalla vinden, känner hur varje snöflinga landar sakta och kallt på mina fingrar och smälter bort på bara en snabb sekund. För varje snöflinga och sekund känner jag hur livet rinner förbi mig. Jag ser livet spelas upp som en film framför mig. Allt som hänt och allt jag gjort. Jag blundra för jag vill inte se de, jag vill bara att de ska försvinna! Men det gör inte de, Precis när jag bara vill skrika och gråta över de jag ser så får jag syn på en flicka, en flicka som är glad! Nej hon är inte glad hon är lycklig. Hon står och pratar med en pojke, jag ser inte vem det är så jag tar ett steg närmre. Bilden blir lite suddigare. Pojken vänder sig om, jag ser direkt vem det är! Aldrig skulle jag kunna glömma det ansiktet. Men Om de va "han" vem va då flickan? då slog det mig att flickan de va ju jag? Jag som stod där med pojken, Jag som var glad, Jag som va lycklig, JAG! Jag tog ett steg till mot dom. Dom kollade på mig, det känndes så värkligt. Men samtidigt så sjukt,de va ju endå jag som stod där mitt framför mig! Jag tog ett steg till, precis när jag skulle öppna munnen för att säga några ord så......försvann dom, bara så där. Jag ville ju bara säga några ord, bara hjälpa, bara...fixa allt igen.
att allt skulle bli bra! Snälla fixa så jag slutar tänka på det här en dag!

Annons

The photo has no tags

January 2011