Thursday 2 December 2010 photo 5/6
![]() ![]() |
Att kunna fortsätta leva normalt när någon man älskar har gått bort..
Det är omöjligt..
Att kunna fortsätta leva när den enda som brydde sig om en har gått bort..
Det är tillräckligt svårt..
Mörkret har lagt sig. Hela min kropp svider och det hårda underlaget gör det inte bättre.. Jag vet igentligen inte varför jag fortfarande lever. Varför jag inte följde med dig till himelen. Men det är någonting som får mig att stanna. Flera gånger har jag undrat vad. Men jag finner aldrig något svar.
Jag reser mig upp. Mina ben är svaga och jag måste ta stöd mot tegelväggen. Jag ser mig omkring, allt är som vanligt i den kalla gränden. I gränden där jag alltid tillbringar mina nätter.. I alla fall sedan du försvann. Hemma kan jag inte sova.. Inte en chans på miljonen att jag ens sätter foten i vår hall igen.
Jag känner en tår bränna bakom ögonlocket. Men jag får inte gråta, jag måste vara stark. Det var det sista jag hann lova dig.. Jag förstod inte varför jag skulle lova det, inte förrän efteråt. Det var ju vi som skulle vara starka tillsammans. Det var ju du som alltid sa så.
Nu efteråt förstår jag inte hur jag kunde vara så dum! Jag borde ju ha förstått.
Men det är försent nu..
Det går inte att ändra på..
Du tog ditt liv..
Lämnade mig..
Ensam..
Jag föll ner på marken, orkade mig inte hålla uppe längre, tårarna rann ner för mina kinder.
Jag lovade dig att vara stark, jag tänker hålla mitt löfte.. Men just nu, om jag ska orka.. Måste jag få gråta.. Gråta ut all sorg..
Du lämnade Jorden..
Men du kommer aldrig lämna mig..
Du är en del av mig..
Du är en del av min själ..
Du bor för all framtid..
I mitt hjärta..
Jag vaknade, hade gråtit mig till sömns. Solen var påväg upp. Jag var tvungen att göra någonting. Jag kunde ju inte gärna ligga här hela dagen.
-Jesper, vak.. Jag kollade åt sidan.
-Just det.. Mumlade jag för mig själv.
Tårarna hotade att svämma över igen, men jag lyckades hålla dem inne.
Jag tog mig upp på benen och tog några osäkra kliv framåt. Hela tiden stötte jag upp mig mot tegelväggen. Jag kom ut på gatan, det var inte mycket folk ute, men då och då kom det någon gåendes.
Folk kollar aldrig på mig, de låtsas inte om mig. Alla ser ju att det inte står rätt till, men ingen gör någonting. Jag har vant mig, men jag förstår inte hur de kan låtsas. Hur de bara kan gå förbi som att allt är helt underbart. Jag har flera synliga blåmärken, är onaturligt smal och mitt hår är väldigt risigt.
Jag vet inte vart jag ska, men jag rör mig framåt. Jag skulle behöva mat, jag har inte ätit på ett tag. Oftast brukar jag gå till olika restauranger och fråga om de har några räster. De brukar i alla fall vara snälla och ge mig någonting.
Men jag är inte hungrig, har inte varit det på flera dagar. Så jag väljer att inte äta.
När jag följt Landsvägsgatan ända till en stig svänger jag av. Jag har inte gått den här vägen sedan Jesper tog sitt liv, jag vet inte varför jag gör det nu. Men nu gjorde jag det.
Björkarna växer allt tätare ju längre in på stigen man går. Jag vet att trädet kommer snart, den gamla, stora, tjocka björken som var huvudpresonen i den allra bästa dagen någonsin i mitt liv.. Men också huvudpersonen i den värsta dagen någonsin..
Jag ser dens stora grenar tona upp sig framför mig.
Jag går sakta men säkert fram till det, lutar mig mot det, lägger handen på dess tjocka stam. Andas in lukten av det, som att det ska göra så att jag kommer något närmre honom.
Jag stryker med handen längs stammen medan jag går till baksidan av trädet. Där står våra namn inrispade.
Jesper+Alice=Förevigt
Men.. Någonting stämmer inte. Där finns någonting mer.
Det är svårt att se vad det står, men någonting i stil med
"Käraste Alice, kom ihåg" sedan kom någonting otydbart och sedan..
"finns i ditt hjärta, är alltid med dig, en dag förstår du".
Mina ögon fylls med tårar.
Jag brister i gråt.
-JAG ÄLSKAR DIG JESPER! Jag skriker, vill att han ska vara här.
Vill att han ska krama mig, hålla mig tätt mot sin famn och säga att allt kommer att bli okej igen.. Att det alltid kommer vara vi två.. Vad som än händer, i vått och torrt.
En kall vind smeker min kind, min kropp fylls av värme.
Jag lägger handen mot kinden.
-Varför lämnade du mig? Jag förstår inte.. Det skulle ju vara vi.. Föralltid.. Det sista var mest bara luft som sipprade ur mina läppar.
Vinden blåste förbi igen och det lät som att den viskade "Schhh.."
-Jag vill inte vara tyst längre.. Jag tänker inte vara tyst längre.. Folk ska inte tro att de kan ignorera mig längre..
Vindstilla.
Jag vänder mig tvärt om, går med raska steg mot landsvägsgatan.
Trafiken har kommit igång och det går flera fotgängare på trottoarerna. Flera stycken går förbi mig och precis som vanligt låtsas de inte ens om mig.
Ett gäng killar kommer gåendes på trottoaren på andra sidan, kollar på mig, flinar. Jag ger dem en iskall blick men de fortsätter bara att gå. Ilskan kokar i min kropp.
-Jävla idioter! Jag orkade inte bry mig om alla andra blickar som fastnade på mig, de enda jag var fokuserade på var killarna.
-Öh, snackar du med oss? De kommer närmre.
Jag granskar killarna lite närmre, de är tre stycken. En är väldigt kraftig och lång utan hår på huvudet. En annan var också ganska kraftig, men inte lika, han var längst av de alla och hade blont lockigt hår. Den tredje var smal, ganska kort faktist. Hade ljusbrunt spretigt håt, det syntes att han var noggrann med hur han såg ut. Faktist.. Så var han ganska lik Jesper.
-Va, pratar du med oss? Killarna hade kommit över på trottoaren där jag stod.
-Ehm, jaa? Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, paniken började stiga.
-Vafan kallar du oss idioter för va? Det är "flintisen" som pratar.
-Som om ni inte förstår.. Jag mumlade.
-Va sa du? Flintisen kommer närmre, de andra har stannat.
-Som om ni inte visste! Snäste jag.
-Att du ser ut som ett svin? Flintisen log et hånfullt léende innan han knuffade till mig.
Jag var så svag och han så kraftig, så jag föll pladask på den hårda asfalten. En hård vind blåste mitt hår framför ögonen och jag drog med handen för att få bort hårstråna från mitt ansikte.
-Ey! Lugna dig Staffe! Det var killen som var lik Jesper som sa det.
-Hon kallar oss för idioter och du säger att jag ska lugna mig? Flintisen, eller Staffe tog ett fast grepp om min arm och drog upp mig. Jag kved av smärta.
När jag stod på fötterna igen släppte han inte taget utan han sa:
-Du har tur den här gången, nästa gång så har du inte lika tur, det kan jag lova dig, benrangel! Han vänder sig om och stegar iväg till trottoaren på andra sidan igen. De två andra killarna följer efter.
När de väl var över på andra sidan så stannar killen som är lik Jesper upp och säger någonting. Jag bryr mig inte om vad, utan börjar istället gå. Jag har ingen aning om vart jag är påväg, men jag går dit benen bär mig.
Snart hör jag steg bakom mig, jag kollar över axeln och ser att det är killen, låt oss kalla honom kopian (killen som är en kopia av Jesper), som kommer bakom mig. Jag ökar farten men hans jag hör att han bara kommer närmre och närmre. Jag börjar springa och skriker.
-LÅT MIG VA! Jag känner gråten välla fram men jag försöker hålla den inne.
Jag är ordentligt anfådd men tänker inte de hemska killarna få tag på mig.
-Eeey, stanna! Jag vill dig inget illa! Rösten bakom mig är inte ett dugg anfådd.
Jag tar i med mina sista krafter och springer på lite till. Men oavsett hur mycket jag kämpar så känner jag snart en hand på min axel.
-Låt mig vara! Jag skriker av panik.
-Schhhh, lugna dig! Jag sa att jag inte ska göra dig illa! Han tar tag i min arm så att jag snurrar runt och hamnar mot honom.
-Släpp mig, ditt äckel! Jag försöker slita mig loss men mina krafter är helt borta.
-Vafan Lugna dig säger jag! Han rycker till i min arm.
-AAAAJ! Jag kvider.
-Shit, förlåt, men snälla lyssna! Han låter lite desperat så jag väljer att lyssna.
-Vad!? Jag försöker låta irriterad, men det blir mest ett ynkligt pip.
Komentera tack, hahahah;)!
Suger, I know, men vill veta vad jags ka förbättra:)
(Fortsättning följer xD)
Det är omöjligt..
Att kunna fortsätta leva när den enda som brydde sig om en har gått bort..
Det är tillräckligt svårt..
Jag reser mig upp. Mina ben är svaga och jag måste ta stöd mot tegelväggen. Jag ser mig omkring, allt är som vanligt i den kalla gränden. I gränden där jag alltid tillbringar mina nätter.. I alla fall sedan du försvann. Hemma kan jag inte sova.. Inte en chans på miljonen att jag ens sätter foten i vår hall igen.
Jag känner en tår bränna bakom ögonlocket. Men jag får inte gråta, jag måste vara stark. Det var det sista jag hann lova dig.. Jag förstod inte varför jag skulle lova det, inte förrän efteråt. Det var ju vi som skulle vara starka tillsammans. Det var ju du som alltid sa så.
Nu efteråt förstår jag inte hur jag kunde vara så dum! Jag borde ju ha förstått.
Men det är försent nu..
Det går inte att ändra på..
Du tog ditt liv..
Lämnade mig..
Ensam..
Jag lovade dig att vara stark, jag tänker hålla mitt löfte.. Men just nu, om jag ska orka.. Måste jag få gråta.. Gråta ut all sorg..
Men du kommer aldrig lämna mig..
Du är en del av mig..
Du är en del av min själ..
Du bor för all framtid..
I mitt hjärta..
-Jesper, vak.. Jag kollade åt sidan.
-Just det.. Mumlade jag för mig själv.
Tårarna hotade att svämma över igen, men jag lyckades hålla dem inne.
Folk kollar aldrig på mig, de låtsas inte om mig. Alla ser ju att det inte står rätt till, men ingen gör någonting. Jag har vant mig, men jag förstår inte hur de kan låtsas. Hur de bara kan gå förbi som att allt är helt underbart. Jag har flera synliga blåmärken, är onaturligt smal och mitt hår är väldigt risigt.
Jag vet inte vart jag ska, men jag rör mig framåt. Jag skulle behöva mat, jag har inte ätit på ett tag. Oftast brukar jag gå till olika restauranger och fråga om de har några räster. De brukar i alla fall vara snälla och ge mig någonting.
Men jag är inte hungrig, har inte varit det på flera dagar. Så jag väljer att inte äta.
När jag följt Landsvägsgatan ända till en stig svänger jag av. Jag har inte gått den här vägen sedan Jesper tog sitt liv, jag vet inte varför jag gör det nu. Men nu gjorde jag det.
Björkarna växer allt tätare ju längre in på stigen man går. Jag vet att trädet kommer snart, den gamla, stora, tjocka björken som var huvudpresonen i den allra bästa dagen någonsin i mitt liv.. Men också huvudpersonen i den värsta dagen någonsin..
Jag ser dens stora grenar tona upp sig framför mig.
Jag går sakta men säkert fram till det, lutar mig mot det, lägger handen på dess tjocka stam. Andas in lukten av det, som att det ska göra så att jag kommer något närmre honom.
Jag stryker med handen längs stammen medan jag går till baksidan av trädet. Där står våra namn inrispade.
Jesper+Alice=Förevigt
Men.. Någonting stämmer inte. Där finns någonting mer.
Det är svårt att se vad det står, men någonting i stil med
"Käraste Alice, kom ihåg" sedan kom någonting otydbart och sedan..
"finns i ditt hjärta, är alltid med dig, en dag förstår du".
Mina ögon fylls med tårar.
Jag brister i gråt.
-JAG ÄLSKAR DIG JESPER! Jag skriker, vill att han ska vara här.
Vill att han ska krama mig, hålla mig tätt mot sin famn och säga att allt kommer att bli okej igen.. Att det alltid kommer vara vi två.. Vad som än händer, i vått och torrt.
En kall vind smeker min kind, min kropp fylls av värme.
Jag lägger handen mot kinden.
-Varför lämnade du mig? Jag förstår inte.. Det skulle ju vara vi.. Föralltid.. Det sista var mest bara luft som sipprade ur mina läppar.
Vinden blåste förbi igen och det lät som att den viskade "Schhh.."
-Jag vill inte vara tyst längre.. Jag tänker inte vara tyst längre.. Folk ska inte tro att de kan ignorera mig längre..
Vindstilla.
Jag vänder mig tvärt om, går med raska steg mot landsvägsgatan.
Ett gäng killar kommer gåendes på trottoaren på andra sidan, kollar på mig, flinar. Jag ger dem en iskall blick men de fortsätter bara att gå. Ilskan kokar i min kropp.
-Jävla idioter! Jag orkade inte bry mig om alla andra blickar som fastnade på mig, de enda jag var fokuserade på var killarna.
-Öh, snackar du med oss? De kommer närmre.
Jag granskar killarna lite närmre, de är tre stycken. En är väldigt kraftig och lång utan hår på huvudet. En annan var också ganska kraftig, men inte lika, han var längst av de alla och hade blont lockigt hår. Den tredje var smal, ganska kort faktist. Hade ljusbrunt spretigt håt, det syntes att han var noggrann med hur han såg ut. Faktist.. Så var han ganska lik Jesper.
-Va, pratar du med oss? Killarna hade kommit över på trottoaren där jag stod.
-Ehm, jaa? Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, paniken började stiga.
-Vafan kallar du oss idioter för va? Det är "flintisen" som pratar.
-Som om ni inte förstår.. Jag mumlade.
-Va sa du? Flintisen kommer närmre, de andra har stannat.
-Som om ni inte visste! Snäste jag.
-Att du ser ut som ett svin? Flintisen log et hånfullt léende innan han knuffade till mig.
Jag var så svag och han så kraftig, så jag föll pladask på den hårda asfalten. En hård vind blåste mitt hår framför ögonen och jag drog med handen för att få bort hårstråna från mitt ansikte.
-Ey! Lugna dig Staffe! Det var killen som var lik Jesper som sa det.
-Hon kallar oss för idioter och du säger att jag ska lugna mig? Flintisen, eller Staffe tog ett fast grepp om min arm och drog upp mig. Jag kved av smärta.
När jag stod på fötterna igen släppte han inte taget utan han sa:
-Du har tur den här gången, nästa gång så har du inte lika tur, det kan jag lova dig, benrangel! Han vänder sig om och stegar iväg till trottoaren på andra sidan igen. De två andra killarna följer efter.
När de väl var över på andra sidan så stannar killen som är lik Jesper upp och säger någonting. Jag bryr mig inte om vad, utan börjar istället gå. Jag har ingen aning om vart jag är påväg, men jag går dit benen bär mig.
Snart hör jag steg bakom mig, jag kollar över axeln och ser att det är killen, låt oss kalla honom kopian (killen som är en kopia av Jesper), som kommer bakom mig. Jag ökar farten men hans jag hör att han bara kommer närmre och närmre. Jag börjar springa och skriker.
-LÅT MIG VA! Jag känner gråten välla fram men jag försöker hålla den inne.
Jag är ordentligt anfådd men tänker inte de hemska killarna få tag på mig.
-Eeey, stanna! Jag vill dig inget illa! Rösten bakom mig är inte ett dugg anfådd.
Jag tar i med mina sista krafter och springer på lite till. Men oavsett hur mycket jag kämpar så känner jag snart en hand på min axel.
-Låt mig vara! Jag skriker av panik.
-Schhhh, lugna dig! Jag sa att jag inte ska göra dig illa! Han tar tag i min arm så att jag snurrar runt och hamnar mot honom.
-Släpp mig, ditt äckel! Jag försöker slita mig loss men mina krafter är helt borta.
-Vafan Lugna dig säger jag! Han rycker till i min arm.
-AAAAJ! Jag kvider.
-Shit, förlåt, men snälla lyssna! Han låter lite desperat så jag väljer att lyssna.
-Vad!? Jag försöker låta irriterad, men det blir mest ett ynkligt pip.
Komentera tack, hahahah;)!
Suger, I know, men vill veta vad jags ka förbättra:)
(Fortsättning följer xD)