December
Friday 24 December 2010 photo 17/19
|
"Såja, Denice. Det kommer bli bra." sa Justin och smekte min kind.
Ännu fler tårar rann ner för mina kinder.
"Men... Om det inte blir det då? Om jag inte får tillbaka minnet?"
"Jag... Ärligt så vet jag faktiskt inte, Denice, men jag hoppas verkligen att du får tillbaka det!" sa Justin och kysste mig på kinden. Jag tog hans hand.
"Jag med." sa jag och torkade tårarna med ärmen.
"Och det måste kännas jättekonstigt för dig, för jag känner dig, men du känner inte mig, om du förstår vad jag menar." sa han och smålog.
"Ja. Det känns jättekonstigt faktiskt." sa jag och skrattade tyst. "Men jag vill lära känna dig." sa jag och rörde honom på armen med mitt pekfinger. "Du är söt" sa jag utan att tänka mig för. Jag rodnade när han log mot mig.
Det knackade på dörren och en läkare kom in. Jag tittade på hennes lapp på vänstra sidan av rocken. Miranda.
"Hej Denice... Jo... Det är så att du har... minnesförlust, ellerhur?" frågade hon, och jag ryckte på axlarna.
"Antagligen." tillade jag.
"Hur kan hon få tillbaka minnet?" frågade Justin henne.
"Det vet jag inte, men vi får hoppas att hon får tillbaka det, snart." sa hon vänligt.
"Så... Hon kanske inte får tillbaka det?" frågade Justin.
"Nej, men hon kan få tillbaka det, vi får hoppas på det." sa hon vänligt och rynkade pannan. Justin nickade sakta.
"Men nu, ska vi göra ett litet test på dig." sa hon och tog fram en liten ficklampa. Hon sa åt mig att sätta mig upp, lyste mig i ena ögat och jag ryckte till. En våg av stark smärta gick igenom mitt huvud. Jag kramade Justins hand hårt.
"Aaj, Denice!" kved han.
"Förlåt... Men mitt huvud..." sa jag och såg olyckligt på Miranda.
"Det verkar som att du får använda solglasögon, Denice." sa Miranda och log. Jag suckade. Justin rotade i en väska, som jag antog var min. Han gav mig ett par solglasögon. Jag log mot honom med rynkade ögonbryn.
"Mina." sa han. Jag nickade och testade dem. Miranda log.
"Du passar bra i dem." sa hon.
"Ja det gör du verkligen." sa han och nickade.
"Så Denice, är du redo för att lämna sjukhuset?"
"Ja, visst. Varför inte?" sa jag och satte mig upp. Justin tog min väska och Miranda förde oss ut. I cafeterian hittade vi ut själva.
"Kan... Kan du vara med mig när jag... berättar för mina föräldrar?" frågade jag och tog hans hand när vi kom ut ur sjukhuset.
"Såklart. Jag kan stanna med dig så länge du vill." svarade han. Wow...
"Är du en ängel?" frågade jag.
"Vadå då?" log han mot mig.
"För du verkar som en...?" svarade jag. När vi kom till själva centrum så tittade jag på den stora klockan i torget. Klockan var bara tre...?
"Men behöver du inte dina solglasögon? Alla kommer väl hoppa på dig?" frågade jag.
"Du är mycket viktigare." sa han och kysste min hand. Jag rodnade. När vi gått ett tag under tystnad så passade jag på.
"Jag har aldrig hört dig sjunga."
"Jo det har du." svarade han och flinade.
"Men, inte så att jag kommer ihåg?" sa jag och bestämde mig för att vara barnslig, så jag lipade åt honom. Han skrattade bara. Sedan började han sjunga.
"I never though that it'd be easy , cause we both so distant now, and the walls are closing in on us, and we're wondering how. No one has a solid answer, but just walking in the dark. And you can see the look on my face it just tears me apart. So we fight, through the hurt, and we cry and cry and cry and cry. And we live, and we learn, and we try, and try, and try, and try. So it's up to you and it's up to me, that we meet in our way back down to earth." Sjöng han. Det var så vackert så att jag nästan började gråta.
"Vad fint!" sa jag och blev tårögd. Han log mot mig. Vi började gå mot ett hus, och sedan upp på uppfarten.
"Är... är det här mitt hus?" frågade jag och blev förvånad över hur fint det var.
"Ja det är det. Vi gick hit när vi träffades."
"Åh." svarade jag och log mot honom. Vi knackade på, och gick sedan in.
"Hallåå!" ropade en kvinna från köket.
"Hej." ropade Justin tillbaka. Jag ville inte skrika för att jag var rädd att få ont i huvudet, som på sjukhuset. Justin och jag klädde av oss ytterkläderna och gick sedan in till köket.
"Hej Denice vi har varit så oroliga!" sa kvinnan och kom och kramade om mig.
"Varför det?" frågade jag och kramade tillbaka.
"Skolan slutade för två timmar sedan? Och vi har ringt till dig men du har inte svarat!" sa mamma, hon lät nästan arg.
"Men..." sa jag.
"Men vad har du och Justin gjort då?" frågade hon med ett litet leende.
"Jag vet inte vad vi gjorde innan jag åkte till sjukhuset."
"Vad menar du?" frågade mamma. Jag mimade "hjälp" till Justin.
"Hon... Hon har fått minnesförlust." viskade han till henne. Hennes ögon blev stora.
"Det är sant mamma. Jag kommer inte ihåg Justin." sa jag.
"I sjukhuset frågade de henne vilket år det var. Hon svarade 2007." sa Justin och nickade mot mamma.
"Okej... Men Denice, jag är så ledsen, men jag och din pappa ska åka bort i morgon, något med jobbet, och Frankie ska vara hos sin kompis, och Shami ska vara hos mormor... Så klarar du dig själv...?"
"Ja. Jag kan ju vara med Justin?" föreslog jag. Han nickade.
"Hmm..." sa mamma och tittade misstänksamt på mig. "Hitta inte på något dumt bara." sa hon och nickade.
"Nejdå." svarade Justin.
"Vi måste berätta det här för pappa." sa mamma. "Kom så går vi till vardagsrummet."
Vi gick dit och Justin och jag satte oss i samma fåtölj. Vi fick nästan inte plats. Men till sist satte han sig ner och jag blev sittande i hans knä.
"Jo... Michael, det är så.... Att Denice har minnesförlust." sa mamma till pappa.
"Va? Hur? När?"
"Jag... jag var med Justin ... och... Ja..." mumlade jag. Pappas blick spände sig i Justin.
"Så det är ditt fel?" morrade han.
"Nej, nej absolut inte!" sa jag. "Berätta vad som hände, Justin!" krävde jag.
"Vi var i skolan, och där så ramlade hon ner för en trappa. Och svimmade av." sa Justin.
"Men Julia hade ringt och sagt att det var någonting med poliser där?" sa mamma.
"Det var bara för att Denice blev avstängd. På grund av mig, tydligen."
Pappas ögon blev stora.
"Ut ur mitt hus!" morrade han.
"Men va!? Pappa så kan du inte göra! Det var inte Justins fel! Det var ... -" hann jag innan pappa sprang upp och tog tag i Justins arm och drog ut honom.
"Nej, Justin snälla gå inte! PAPPA! SÅ KAN DU INTE GÖRA! HAN HAR INTE GJORT NÅGOT-"
Han slängde nästan Justin ut ur dörren, och slängde hans jacka och skor efter honom.
"Och kom aldrig tillbaka!" skrek han och stängde dörren.
"Hur fan kunde du göra såhär mot honom!? Han har inte gjort något ? Det var ju rektorn som -"
"Men tyst nu Denice! Han kommer förstöra ditt liv, så det är bäst att du inte umgås med honom!" avbröt pappa bestämt.
"Jag... Jag hatar dig!" skrek jag och sprang uppför trappan. Jag öppnade alla dörrarna tills jag hittade mitt rum. Jag satte mig på sängen och kollade igenom mina kontakter. Justin var med. Jag smsade honom.
Förlåt för min pappa, jag tror han har druckit mycket. Han brukar inte vara sådan. Men du kommer väl imogon? // Denice .
skrev jag till honom.
Jag hörde pappa och mamma gräla i köket.
"Men hur mycket har du druckit igentligen?"
"Inget."
"Men du har aldrig betett dig såhär förut."
Precis då plingade mobilen till.
Det gör inget. Ja jag kommer om du vill :) //Justin.
Såklart jag vill. <3 //Denice
Jag somnade till ljudet av regnet som piskade mot rutan.
nöjd nu @biebersbaaby ? :D
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sat 1 Jan 2011 12:39
MER!!<33
Anonymous
Sat 1 Jan 2011 01:05
meer! :D<3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jumpthenfall/481358155/
Visa toppen
Show footer