Jag pallar inte mer..
Du vänder mig ryggen när jag pratar med dej,
Du låtsas bry dej om det jag säger,
men egentligen vill du helst bara gå därifrån..
När jag anklagar mej själv eller berättar något jobbigt säger du att det inte är mitt fel eller att det inte är mitt fel, men sen när jag inte längre är ledsen skyller du allt på mej och går till andra och ber om deras hjälp..
Jag är bara människa, jag har mina brister precis som alla andra..
Ändå hackar du ner på mej och säger att det är mej det är fel på..
Jag har också gränser. Jeg vet inte om du är medveten om det men jag kan också brista..
.. och det är nära nu.
Jag vet inte hur mycket mer skit jag kan ta.. Eller vill ta..
Du är mej varm om hjärtat och en av dem som står mig närmast, därför allt denna tvekan..
Men hur nära du än står mej, kan jag inte ta hur mycket skit som helst..
Det tar på mina krafter, mitt humör och min "psykista hälsa"..
Mitt liv är inte problemfritt och du är inte den ända..
Jag orkar inte ens ta hand om mej själv längre...
Mina betyg får stryk, min koncentrations förmåga försämras och jag kan knappt sova på natten längre..
Mitt liv går rakt nedåt, som en fallande stjärna..
Men jag kan inte lämna dej för jag vet att hur dåligt jag än mår, mår du sämre..
Men kan du inte låta mej hjälpa dej?
Kan inte du hjälpa mej?
Jag klarar inte mej själv. Jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska ta mej till..
Förlåt mej snälla, men hjälp..
Förlåt</3

menar du mig...?