April
Tuesday 11 November 2008 photo 1/1
|
(Daniel Wretström efter mordet 9 december 2000 på bilden)
SALEM DEN 9 DECEMBER ÅR 2000. Klockan har nyligen passerat midnatt när ett mångetniskt
förortsgäng på ett femtontal individer, närmar sig en ensam svensk pojke vid
busshållplatsen på Säbytorgsvägen. Pojken är kortvuxen och ganska mager och
tycks vara något berusad.
Jävla rasse! skriker gänget som anförs av en blond tjej med långt hår, en
svensk tjej men med påtaglig utländsk brytning. Jävla rasse, stanna om du vågar,
är du rädd!
Sedan ett par veckor tillbaka har massmedia bedrivit en uppviglingskampanj mot
patrioter. Bland annat har det påståtts, fullständigt grundlöst, att ”högerextremister”
skulle ha mördat en 6-årig främlingspojke i Tyskland.
Slå ihjäl den där! fräser en tjej på så kallad Botkyrkasvenska, i en överflödig
uppmaning till den aggressiva pöbeln, som redan fått upp vittringen av ett lovligt
villebråd.
Gänget vet att det är mer än tillåtet att angripa misstänkta rasister. Bara några
dagar tidigare har de fått klartecken från högsta ort. Göran Persson skrev då,
tillsammans med några kumpaner, en debattartikel som hävdade att rasister måste
”krossas”. Förortsgänget är denna kväll fast beslutet att ta honom på orden.
När misshandeln påbörjas inser pojken omedelbart sin utsatta belägenhet ensam mot
en blodtörstig pöbel beväpnad med plankor och andra tillhyggen. Han söker sin räddning
till en förbipasserande bil, vars motorhuv han kastar sig upp på och klamrar sig fast
vid vindrutetorkarna. Han tittar vädjande på personerna i bilen och säger, ”Snälla ni,
hjälp mig härifrån”, i förhoppningen att bilen ska köra vidare, med honom på motorhuven.
En av gängmedlemmarna skriker någonting ohörbart till bilföraren, varvid bilen försöker
skaka av sig pojken genom att upprepade
gånger backa och köra framåt igen. Emedan offret
lyckas kramla sig fast, sliter gänget ner honom från motorhuven handgripligen, varefter
bilen kör vidare och misshandeln fortsätter.
Nu inleds en intensiv misshandel av den till marken nedslagne pojken, med upprepade
sparkar och slag med plankor mot offrets huvud och kropp. Efter en stund kan pojken
knappt röra sig och ligger stilla och jämrar sig nere i ett dike dit han har förflyttats
av den brutala misshandeln. Då tar en av angriparna en 1,5 meter lång planka och slår
upprepade slag mot pojkens huvud och slutar inte förrän ett ögonvittne, en tonårsflicka,
skriker hysteriskt åt honom att sluta. Han har då utdelat fem slag mot offrets huvud med
dubbelhandsfattning. En av de medverkande tjejerna skriker åt den unga protesterande
kvinnan att ”rassen” förtjänat det han utsätts för och gärningsmannen med plankan höjer
tillhygget i en hotfull gest mot vittnet innan han slänger det ifrån sig.
En av gängmedlemmarna återvänder i detta skede till platsen, efter att ha varit hemma
och hämtat sin äldre bror. Han får syn på den näst intill livlösa kroppen i diket och
hoppar jämfota på pojkens huvud och nacke. Den äldre brodern, som förväntansfull följt
med till platsen för att ta hand om en av dessa förhatliga rasister som mördar småbarn
och är ett hot mot demokratin, känner hur hatet väller upp inom honom, mycket hat.
”Rasist i min storlek”, tänker han, och ”skitfolk som man kan klara av”.
Flytta er, jag har kniv! skriker han upphetsat medan han rusar fram mot den illa
tilltygade kroppen, med en förskärare i
högsta hugg. De andra i gänget viker undan och
lämnar ivrigt plats åt Khaled Odeh som sätter sig gränsle över pojkens rygg. Han höjer
den stora kökskniven gång på gång. Efter åtminstone fyra knivhugg i ryggen har knivbladet
gått av på mitten. Khaled tar tag i pojkens huvud med sin vänstra hand och viker det bakåt.
Han känner ett bottenlöst och kallt hat mot den allvarligt skadade pojken; en pojke som han
vet hotar demokratin; som han vet mördar småbarn som han vet måste krossas.
Så bestämmer han sig:
Jag ska döda honom, tänker han, varpå han hugger det som är kvar av kniven i
offrets hals och skär av honom halspulsådern.
Nöjd över sitt värv, över att ha befriat sitt samhälle från en rasist, reser han sig
upprymd på fötter. Blodet som dränkt in hans händer är fortfarande varmt. Han ser sig
omkring och skriker till alla runtomkring att ingen har sett honom på platsen. Sedan
springer han därifrån åtföljd av sin bror. De övriga gängmedlemmarna skingras och
försvinner in i skuggorna.
Krossa rasismen! skriker någon utifrån mörkret.
Men Khaled Odeh har setts på platsen. Den svenska flickan som bevittnat det brutala
överfallet närmar sig tårögd den misshandlade pojken som försöker resa sitt huvud,
vilket är honom övermäktigt. Hans kläder är indränkta av blod. Blodet pumpas stötvis
ut ur den avskurna halspulsådern. Pojken försöker kippa efter andan, ur halsen hörs
ett rosslande ljud, huvudet faller tillbaka mot marken i det kalla diket. Livet ebbar
ur Daniel Wretström medan flickan förtvivlat försöker rädda honom.
förortsgäng på ett femtontal individer, närmar sig en ensam svensk pojke vid
busshållplatsen på Säbytorgsvägen. Pojken är kortvuxen och ganska mager och
tycks vara något berusad.
Jävla rasse! skriker gänget som anförs av en blond tjej med långt hår, en
svensk tjej men med påtaglig utländsk brytning. Jävla rasse, stanna om du vågar,
är du rädd!
Sedan ett par veckor tillbaka har massmedia bedrivit en uppviglingskampanj mot
patrioter. Bland annat har det påståtts, fullständigt grundlöst, att ”högerextremister”
skulle ha mördat en 6-årig främlingspojke i Tyskland.
Slå ihjäl den där! fräser en tjej på så kallad Botkyrkasvenska, i en överflödig
uppmaning till den aggressiva pöbeln, som redan fått upp vittringen av ett lovligt
villebråd.
Gänget vet att det är mer än tillåtet att angripa misstänkta rasister. Bara några
dagar tidigare har de fått klartecken från högsta ort. Göran Persson skrev då,
tillsammans med några kumpaner, en debattartikel som hävdade att rasister måste
”krossas”. Förortsgänget är denna kväll fast beslutet att ta honom på orden.
När misshandeln påbörjas inser pojken omedelbart sin utsatta belägenhet ensam mot
en blodtörstig pöbel beväpnad med plankor och andra tillhyggen. Han söker sin räddning
till en förbipasserande bil, vars motorhuv han kastar sig upp på och klamrar sig fast
vid vindrutetorkarna. Han tittar vädjande på personerna i bilen och säger, ”Snälla ni,
hjälp mig härifrån”, i förhoppningen att bilen ska köra vidare, med honom på motorhuven.
En av gängmedlemmarna skriker någonting ohörbart till bilföraren, varvid bilen försöker
skaka av sig pojken genom att upprepade
lyckas kramla sig fast, sliter gänget ner honom från motorhuven handgripligen, varefter
bilen kör vidare och misshandeln fortsätter.
Nu inleds en intensiv misshandel av den till marken nedslagne pojken, med upprepade
sparkar och slag med plankor mot offrets huvud och kropp. Efter en stund kan pojken
knappt röra sig och ligger stilla och jämrar sig nere i ett dike dit han har förflyttats
av den brutala misshandeln. Då tar en av angriparna en 1,5 meter lång planka och slår
upprepade slag mot pojkens huvud och slutar inte förrän ett ögonvittne, en tonårsflicka,
skriker hysteriskt åt honom att sluta. Han har då utdelat fem slag mot offrets huvud med
dubbelhandsfattning. En av de medverkande tjejerna skriker åt den unga protesterande
kvinnan att ”rassen” förtjänat det han utsätts för och gärningsmannen med plankan höjer
tillhygget i en hotfull gest mot vittnet innan han slänger det ifrån sig.
En av gängmedlemmarna återvänder i detta skede till platsen, efter att ha varit hemma
och hämtat sin äldre bror. Han får syn på den näst intill livlösa kroppen i diket och
hoppar jämfota på pojkens huvud och nacke. Den äldre brodern, som förväntansfull följt
med till platsen för att ta hand om en av dessa förhatliga rasister som mördar småbarn
och är ett hot mot demokratin, känner hur hatet väller upp inom honom, mycket hat.
”Rasist i min storlek”, tänker han, och ”skitfolk som man kan klara av”.
Flytta er, jag har kniv! skriker han upphetsat medan han rusar fram mot den illa
tilltygade kroppen, med en förskärare i
högsta hugg. De andra i gänget viker undan och
lämnar ivrigt plats åt Khaled Odeh som sätter sig gränsle över pojkens rygg. Han höjer
den stora kökskniven gång på gång. Efter åtminstone fyra knivhugg i ryggen har knivbladet
gått av på mitten. Khaled tar tag i pojkens huvud med sin vänstra hand och viker det bakåt.
Han känner ett bottenlöst och kallt hat mot den allvarligt skadade pojken; en pojke som han
vet hotar demokratin; som han vet mördar småbarn som han vet måste krossas.
Så bestämmer han sig:
Jag ska döda honom, tänker han, varpå han hugger det som är kvar av kniven i
offrets hals och skär av honom halspulsådern.
Nöjd över sitt värv, över att ha befriat sitt samhälle från en rasist, reser han sig
upprymd på fötter. Blodet som dränkt in hans händer är fortfarande varmt. Han ser sig
omkring och skriker till alla runtomkring att ingen har sett honom på platsen. Sedan
springer han därifrån åtföljd av sin bror. De övriga gängmedlemmarna skingras och
försvinner in i skuggorna.
Krossa rasismen! skriker någon utifrån mörkret.
Men Khaled Odeh har setts på platsen. Den svenska flickan som bevittnat det brutala
överfallet närmar sig tårögd den misshandlade pojken som försöker resa sitt huvud,
vilket är honom övermäktigt. Hans kläder är indränkta av blod. Blodet pumpas stötvis
ut ur den avskurna halspulsådern. Pojken försöker kippa efter andan, ur halsen hörs
ett rosslande ljud, huvudet faller tillbaka mot marken i det kalla diket. Livet ebbar
ur Daniel Wretström medan flickan förtvivlat försöker rädda honom.
Visa toppen
Show footer