April
Monday 16 November 2009 photo 1/5
|
Ge mig konstgjord andning. Jag framringar sanningar, dom taggigaste tankarna
förankrade i sankmark.
Övervakad och förslavad av både storebror och moderjord och jordklotet ville fälla min häst
när den sprang som bäst.
Avtrubba trubaduren nu och låt dem aldrig vässa pennan så dom flesta ändrar kurs
och ser det som bäst att vända hem. Varenda en går ensam en. Vad har vi då tänkt ska hända sen?
Kväver flamman hos varandra. Vem kan tända den igen?
Så håll din käft! om du bara ville klaga på den saga som du själv diktatoriskt diktat samman om en annan.
Håll din käft! om du inte hör de svagaste beklaga att antagandena bara varit vaga inte sanna.
Som vi stressar för det mesta, kommer inte någonstans framför min kondoleans det är min plikt på något sätt.
Så jag diktar en bukett av blommeblader och förgätmigej och skriver sen på kortet: älskad vare den som sätter sig.
Jag måste framåt.
Jag måste framåt. Steg för steg, dag för dag, andetag för andetag.
Jag måste framåt.
Jag måste våga tro att lågan nog kommer börja flamma snart.
Och den här dagen för ett år sen föll den första snön. Det var dagen då jag väcktes ur min största dröm.
Sedan dess har jag sökt efter samma sömn i en natt full av minnen som andra glömt.
365 dagar letar som i dvala, väckarklockan ringer det är dags för mig att vakna.
Jag reser mig, känner blodtrycket faller. Blundar, andas och stiger ut i hallen.
Låser in mig själv i en odräglig lägenhet betro mig snöblandat regn,
en vedervärdig väderlek. Med övernärd benägenhet att vara pessimist känns
allting för det mesta trist, tar det bästa sist så låt min kistas sista spik vara gjuten ut i guld ger ut nu till slut min skuld. Vänder mänskligheten ryggen, ville inte komma ihåg. Men min inre monolog tystnar ständigt
av skriken. Nej de gör mig inte arg, nej bara väldigt besviken.
Porten slår igen bakom mig, jag ryser till. Drar huvan över huvudet medan kylan kryper in.
Ingen synes till, skönt, vill inte kallprata. Ingen av oss lyssnar, varför ska vi samtala?
Så mycket i mitt inre som måste rannsakas vill vandra själv och låta tankarna klarna.
Går upp för gatan som färgats av höstlöv, blodröd, sårad av en dödsstöt.
Vintern tar livet utav allt som har fötts grönt. Höst blir till vår men just nu känns det tröstlöst.
Jag vill göra min röst hörd. Jag vill skrika ut det onda, se det falla ner och dö. Låta det förmultna bli till jord åt en ny skörd. Vackra saker gror under all röd, kall snö. Så som hoppet for under all våt kallgråt. Vet inte vart men jag fortsätter gå.
förankrade i sankmark.
Övervakad och förslavad av både storebror och moderjord och jordklotet ville fälla min häst
när den sprang som bäst.
Avtrubba trubaduren nu och låt dem aldrig vässa pennan så dom flesta ändrar kurs
och ser det som bäst att vända hem. Varenda en går ensam en. Vad har vi då tänkt ska hända sen?
Kväver flamman hos varandra. Vem kan tända den igen?
Så håll din käft! om du bara ville klaga på den saga som du själv diktatoriskt diktat samman om en annan.
Håll din käft! om du inte hör de svagaste beklaga att antagandena bara varit vaga inte sanna.
Som vi stressar för det mesta, kommer inte någonstans framför min kondoleans det är min plikt på något sätt.
Så jag diktar en bukett av blommeblader och förgätmigej och skriver sen på kortet: älskad vare den som sätter sig.
Jag måste framåt.
Jag måste framåt. Steg för steg, dag för dag, andetag för andetag.
Jag måste framåt.
Jag måste våga tro att lågan nog kommer börja flamma snart.
Och den här dagen för ett år sen föll den första snön. Det var dagen då jag väcktes ur min största dröm.
Sedan dess har jag sökt efter samma sömn i en natt full av minnen som andra glömt.
365 dagar letar som i dvala, väckarklockan ringer det är dags för mig att vakna.
Jag reser mig, känner blodtrycket faller. Blundar, andas och stiger ut i hallen.
Låser in mig själv i en odräglig lägenhet betro mig snöblandat regn,
en vedervärdig väderlek. Med övernärd benägenhet att vara pessimist känns
allting för det mesta trist, tar det bästa sist så låt min kistas sista spik vara gjuten ut i guld ger ut nu till slut min skuld. Vänder mänskligheten ryggen, ville inte komma ihåg. Men min inre monolog tystnar ständigt
av skriken. Nej de gör mig inte arg, nej bara väldigt besviken.
Porten slår igen bakom mig, jag ryser till. Drar huvan över huvudet medan kylan kryper in.
Ingen synes till, skönt, vill inte kallprata. Ingen av oss lyssnar, varför ska vi samtala?
Så mycket i mitt inre som måste rannsakas vill vandra själv och låta tankarna klarna.
Går upp för gatan som färgats av höstlöv, blodröd, sårad av en dödsstöt.
Vintern tar livet utav allt som har fötts grönt. Höst blir till vår men just nu känns det tröstlöst.
Jag vill göra min röst hörd. Jag vill skrika ut det onda, se det falla ner och dö. Låta det förmultna bli till jord åt en ny skörd. Vackra saker gror under all röd, kall snö. Så som hoppet for under all våt kallgråt. Vet inte vart men jag fortsätter gå.
Visa toppen
Show footer