Thursday 22 December 2011 photo 1/1
|
((A nightmare in her loneliest moment))
Kath vaknar till med ett ryck. Hon är inte helt säker på vad som hade väckt henne. Bara det fakta att hon vaknat förvirrade henne. Hon hade inget minne av att hon somnat över huvud taget.
Som vanligt är rummet helt svart och väggarna lika mjuka som moln. Egentligen borde hon somna om och vänta på den ännu kommande morgondagen, men det var någonting som gjorde att rummet i sin enkelhet utgav en säkerhet. En värme som den hos ens mors omfamnande. Dock var det alldeles för länge sedan hon känt den omfamningen för att hon ens skulle ta på sig mödan att bry sig.
Hon lutar huvudet tillbaka mot väggen och börjar krafsa med handen över det molnliknande materialet så att det, del efter del faller till golvet bredvid henne.
Hur kunde hennes liv sluta såhär? Inspärrad och ensam på ett mental sjukhus..? Eller var hon verkligen ensam? Det hördes ett skratt ifrån dörren som genast får henne att vända sig om, både av nyfikenhet och av rädsla. Det lät som ett skratt ifrån en liten flicka. En ettåring. Elizabeth Trisha Angel. Hur hon visste just det, kunde hon inte förklara. Det låg som ett gammalt inprintat minne, just det där skrattet.
Kath ställer sig upp och märker hur rummet utvidgats och att väggen hon suttit lutad mot inte längre finns där.
Ju mer hon tittar åt det håll skrattet kom ifrån, ju svartare blir rummet. Tillslut ger hon upp och vänder sig om.
Där står någon. Eller rättare sagt, några.
En nioårig Jim Angel som leker med sin lillasyster som sträcker ut armarna mot honom från sin mors famn. Mitt emot står också Tim Angel, med det stoltaste leendet man kunde tänka sig.
Just den synen får det att rycka lite i Kaths mungipor och tilltala henne att gå fram till dem. Åh, vad hon saknat dem. Allihopa, även om de alla inte saknade henne.
Det knakar till, som i en golvplanka, under henne och de fyra personerna framför henne tittar förskräckt upp. Till och med Liz tittar upp och låter några blanka tårar rinna ner för hennes kinder. Allas ögon är fyllda med rädsla och oro.
"Det.. är bara jag. Kath." Säger Kath till sitt försvar och sträcker fram handen mot sin mor. Men så fort som hon gör det så smälls en bekant trollstav över hennes hand och hon tvingas dra undan den. Tims ögon blixtrar av ilska när han sedan pekar trollstaven mot Kaths hals.
"Du är inte välkommen här längre." Säger han lågt och låter resten av familjen ta skydd bakom hans rygg.
"Du har ställt till nog med skada för att du fortfarande ska kallas för Angel."
Det smärtar till i bröstkorgen på henne och kastas sedan långt bak in i mörkret och sedan ner på knä. Hon behöver inte se efter för att veta att fyra krokar satt inkarvade i hennes hjärta, vardera med ett rep som fortsatte ut i mörkret. Hon känner över sin bröstkorg efter någonting att kunna skära av repen med. Men utan framgång. Hennes fingrar är blodiga nästa gång hon ser på dem och det är även hennes blå nattlinne. Krokarna hade satts så att även huden från framsidan av hennes bröstkorg skulle slitas ut, tillsammans med vävnader och själva hjärtat. Hon behövde hjälp. Vem som helst. Bara hon kom lös ifrån de här dödliga krokarna. Hon ser sig om i mörkret, men det enda hon kan se är en tät, vit dimma komma glidande emot henne. Hennes tankar skriker efter hjälp, som att hennes mentala styrka skulle vara starkare än hennes nuvarande fysiska.
"N..Någon?" säger hon tillslut och vänder tillbaka huvudet framåt. Det hon får se är en bekant svartklädd pojke som stumt ser ner på henne med en klarblå besviken blick. Det var Aaron, och vid hans fötter fanns även ormen James.
Ett tacksamt leende sprids över Kaths läppar och hon sträcker fram en blodig hand emot honom. I samma sekund så kastas hon bakåt av de sträckta repen och hon hör hur James väsande ekar genom mörkret. Halvt tilltucktad sätter hon sig i alla fall upp och ser bedjande upp på sin vän.
Nu stod även Melinda där, med handen på Aarons bringa och tårglansiga ögon.
"You lied to us, Kath." Säger Aaron kort och hans ögon smalnar likt James.
"We can't forgive that."
Än en gång kastas hon bakåt och hamnar på rygg. Tydligen tog smällen i ganska hårt eftersom blod nu börjar tränga upp i hennes hals.
"Behöver du hjälp?" Hörs en röst säga bredvid henne. Det tar en stund för henne att verkligen komma på vem det är, men när hon kommer på vem det är så sätter hon sig upp och ser på handen som sträcks fram mot henne. Det är Johanes. Han står med vänsterhanden bakom ryggen och höger framsträckt mot henne.
"Nå?" tillägger han och ställer sig rakryggat nu med vänsterarmen vilande efter sidan. Men någonting är fel. Den visar sig vara längre än vanligt. Eller? Ett smått kisande är det enda som krävs för att verkligen få skräcken i henne att ta fäste. Det var Joanna. Blodig och livlös hängande ifrån hans hand.
Sedan kastas hon bakåt igen.
Det känns som att hon flyger genom luften hur länge som helst, men sätter sig sedan upp för att märka att hon släpas efter golvet. Av vad, vill hon inte veta.
Blod och tårar stod henne nu till halsen och hon låter sig bara fortsätta dras bakåt. Sedan stannar hon bara. Utan att bry sig så kravlar hon sig upp på knä och sedan på fötterna. Blodblandade tårar faller ner på golvet.
Hennes familj hade vänt henne ryggen, hennes vänner och hennes dotters far. vem fanns kvar att trösta henne nu? Hon var ensam i en mörk värld som hon snart skulle rinna ur, lika som hennes eget blod nu började färga golvet under henne.
En hand läggs mot hennes kind och lyfter upp hennes ansikte mot sitt. Det är Riku.
"Get me out of this.. Please.." Kvider hon och sträcker handen mot honom. Den som drog i henne verkade inte tillåta det eftersom det nu rycktes och slets menande i repen så att hon hamnade längre och längre bort ifrån Riku.
Hon tänkte inte ge upp. Hon tänkte inte låta honom försvinna också.
De båda sträcker ut händerna mot varandra, men missar att ta tag i varandra för varje gång som Kath rycks bakåt. Tillslut står de allt för långt ifrån varandra för att kunna nå den andre.
Det var försent.. Hon stod ensam kvar.
Ett hånfullt och roat skratt hörs bakom henne. Det var Rizo.
"Nah, don't be like that, Kathsie! Puppets aren't ment to have feelings..!"
Sen faller hon ner på knä. Det sista hon hör innan hon vaknar är sitt eget hjärta slitas ut ur hennes bröstkorg med ett ljud som skulle kunna efterliknas med ett kardborreband.
Annons
Comment the photo
Johanes Silverpil
Thu 22 Dec 2011 19:45
:S Så fruktansvärt obehagligt! Vem skriver såna här hemska, äckliga historier! Och om mitt barn dessutom! Sluta genast med det! Om någon någonsin skadar min Joanna ska jag personligen se till att den blir strypt av sitt eget hår! *arg*
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kmangel/499946126/