Har du någonsin känt dig som två personer i samma kropp?

Som om du består av två motpoler... eller som en del av dig själv är barnet inom dig, den som styrs av känslor medan den andra delen är den rationella som tänker efter och förklarar bort saker och ting. Den som lugnar och motar bort dina riktiga känslor.

Jag har alltid trott att det är den som är det riktiga jaget. Den jag BORDE vara och att den andra delen av mig är en avskyvärd del av mig som INGEN borde se eller träffa. Detta, som Freud skulle kalla, överjag vaktar ständigt det lilla monstret, men det lilla otäcka monstret börjar bli för starkt nu. Det händer för mycket runt omkring.

Min häst har fått en stroke. Åtminstone tror jag det och veterinären säger att det låter som en rimlig förklaring till de symptom hon visar. Vi är ganska säker att hon inte ser på höger öga och örat, läppen och ögat hänger.

Jag har fått superbra hjälp från veterinärerna och så många som bryr sig. Ändå känner jag mig så ensam med hennes problem. Känner att ansvaret är för stort för lilla mig. Som om jag låtsas att jag vet vad jag gör fastän jag inte har någon aning och att folk runt omkring antingen litar på mig eller tvivlar på mig. Hur rehabiliterar man en nybliven halvblind häst till ett normalt liv igen? Hur länge ska man hålla henne vid liv om hon inte trivs med det längre? Det har gått en halv vecka, i mina öron är det ingenting. Hon är inte sig själv, men å andra sidan; vem skulle vara det när ens värld plötsligt vänds upp och ner, eller tas ifrån en.

Det är så många som frågar, så många som vill veta hur det går, men jag orkar inte prata om det mer. Jag orkar inte svara. För vad ska jag svara. Det enda vi vet är att hon är förlamad i halva ansiktet...

Jag har kastat mig in i ett nytt liv själv här i höstas, efter att ha varit på väg att gå in i väggen två gånger förra året. Jag har trivts superbra och nu har vi praktik. Praktiken började inte särskilt bra och än så länge har det inte riktigt rett ut sig. Livet på praktiken innan jul påminde alltför väl om förra året. Dåligt samvete, ont i kroppen och tidiga mornar och sena kvällar. Det är inte längre kul att jobba när det första man tänker på när man kommer till praktiken är när man ska få sluta? Då är något fel. Det hade med en massa saker att göra. Att jag fick köra bil i 1½ timme enkel resa till praktiken och samma väg hem igen i årets värsta snöoväder efter skitvägen E4an. Att jag sov hos min moster och bara kände mig i vägen och levde i en resväska.

Praktiken efter jul är bättre. Jag är på hemmaplanen, men har ändå bara dåligt samvete. Min handledare jobbar inte särskilt mycket. Han tar ungefär två hästar om dagen och är ledig nästan varje fredag. Jag har dåligt samvete över att jag praktiserar så lite, för att jag inte får göra särskilt mycket under praktiken(ta av skor, brodda, klippa sulor och nita.) och för att det säkert är mitt fel som inte visar fram fötterna.

Jag har dåligt samvete över att jag inte åker till Uppsala när jag ordnat så jag kan vara där när jag inte har någon praktik i Gävle, men hade jag åkt hade jag haft dåligt samvete över att våldgästa hos min moster och över att lämna hästen obevakad.

Jag har dåligt samvete över att jag inte är hos hästen mer än jag är just nu, eftersom hon först fick en medicin-kur mot ont i kroppen och nu åkt på en stroke.

Jag har dåligt samvete över att jag inte är hos pojkvänner mer än jag är, men det går inte när bilen inte tål att kallstarta i massa minusgrader och jag inte är gjord av bensinpengar eller busstid.

Jag har dåligt samvete över att inte ha skrivit klart min uppsats, inte lämnat tillbaka boken till biblioteket fastän den är två dagar försenad och att jag varken för eller betalar tillräckligt här hemma fastän jag bor här.

Jag har dåligt samvete över att jag gjort av med för mycket pengar här hemma, på att jag lever på minus.

Och så har jag dåligt samvete över att ALLA säkert har det minst lika jobbigt och klarar av att hantera det galant. Över att det finns svält och krig i världen och att jag jämrar mig över mina obetydliga problem.

Jag har försökt vara stark. Försökt hålla koll på allt och alla. Jag försöker ha kul, försöker fixa allt och finnas till för allt och alla och mitt i mitt resväskeliv av total kaos och oordning sitter ett hysteriskt kontrollfreak och jobbar så att fingrarna blöder för att orda upp allting medan det lilla känslomonstret plötsligt, en dag, i dag, när droppen som fick bägaren att rinna över, lyckades bryta sig ut från sin cell.

Jag känner mig så ensam. Jag längtar tills jag får åka tillbaka till Alsen. Lämna allt det här bakom mig, lämna ansvaret här hemma på någon annan och få ordning och struktur på mitt liv igen. Men även om jag åker upp dit så kommer ansvaret att vara mitt. Man kan inte fly från problem som sådana här, men jag inbillar mig att det skulle bli bättre.

Jag ville bara lätta mitt hjärta... lite.

Annons

The photo has no tags

Camera Canon EOS 500D

Focal length 55 mm

Aperture f/5.6

Shutter 1/400 s

ISO 200

Date

August 2014