När det gått så långt så du tar till fula knep för att slippa känslan.
Lustedricka och cancerpinnar ger dig ingenting.
Dansen kommer inte till kroppen, och förnuftet och tankarna försvinner inte.
Inget har rensats, bara byggts på.
Ett dåligt engångsligg för att slippa vara ensam.
Som sedan ger dig mer ångest än du behöver.
För du är lika ensam nu som då.
Sluta tänka och fundera, men hur lätt är det när det är det enda tiden ger dig?
Jag är ju med mig själv, vem ska jag annars prata med?
Vad ska jag grubbla över?
Vad sägs som att slåss om det, jag kommer slå hårt, och inte ens vackla när första smällen kysser mig i ansiktet.
Slå mig blodig, blå, bucklig. Låt mig känna något annat, ge mig omväxling.
Sen kan jag fly.
Hemma.
Med en kontroll i handen, framför en burk, i en säng.
Nu regerar jag.
Jag tänker inte. Jag funderar inte.
Men så det lila pipet och surret.
Så var jag på jorden igen.
Trasig, förvirrad, blå och blodig.
Men ingenting syns på utsidan.

Annons

The photo has no tags

July 2012