Monday 11 January 2010 photo 1/1
|
Ok, så jag tänkte ge ett försök till recension för en gångs skull. Det är hyfsat sent; min kreativitet är på eller nära toppen =)
Mitt valda subjekt; spelet i bild.
Jag har spelat Mario sedan jag var 5 år gammal. Det är ingen liten bekantskap jag har med den här filuren, helt enkelt. Dock är det som slår mig först med New Super Mario Bros. Wii inte föremålen, inte grafiken, inte upplägget (som vi kommer till senare), och inte heller faktumet att det är en plattformare, vilket undertecknad annars spenderar otalt många timmar framför; nej, det är något så simpelt som ett flerspelar-läge. Dock inte vilket som helst, utan ett där samtliga spelare deltar SAMTIDIGT *hör de ovetandes lustfulla stön av förväntan*
Ok, innan vi hetsar upp oss för mycket över det måste jag dock tillägga; jag delar James Rolfe's preliminära vision av det här spelet i flerspelar-läget; “They should have called it Super Mario Ass-hole." Så enkelt förklarat är det; NSMBW KOMMER att driva er till vansinne utav några få enkla anledningar, nämligen;
Man kan inte springa genom varandra, alltså måste man ha god distans till sina spelare inför ett hopp. Annars resulterar det i att nummer två i raden kommer att krocka med nummer ett, och kedjereaktion auf h-vete har tagit sin början (där avslutet är att ni alla landar i lavan förste hoppare hade för lite fart för att komma över).
Man kan hoppa på sina medspelare. Go figure. Det sinkar befintlig spelares framfart, vare sig den springer eller hoppar, och i sistnämnda fall är det avgrunden nästa. *nynnar dödsmelodin*
Det händer saker på skärmen HELA tiden. Att koncentrera sig på sin egen karaktär tar troligtvis upp precis all tillgänglig koncentration till en början. Som min vän Staffan sade i sin recension; Två spelare som är någorlunda jämlika har mycket bättre förutsättningar att faktiskt utvinna något utav spelläget annat än frustration och oavsiktliga mord.
I sann Mario-anda finns ett antal världar som vardera har ett fast tema. Var värld har två slott; ett halvvägs genom världen, och ett i slutet. Efter vart och ett får man spara om man så önskar, men det finns även en "Quick Save"-funktion tillgänglig. Variationen finns där, men att temat följer samma mall som DS-versionen av spelet, som för övrigt är runt två år gammalt nu, känns lite som billig återanvändning. Detta är inte heller det enda Nintendo kommer undan med, några enkla klagomål är exempelvis:
Valet utav spelbara karaktärer. Vi får Mario, Luigi, och två namnlösa TOAD! Faktumet går att strunta i, men som lite utav ett hardcore-fan sedan 15 år så känner jag lite...facepalm, på rent internet-mål. Världarna är inte heller så originella, och det märks hur kåta formgivarna varit i Super Mario Bros. 3 när de gjorde detta.
Nästa punkt på den listan är dräkter och power-ups. Vi får, förutom standarderna svamp, eldblomma och stjärna, utökade förrådet av: Mini-svamp, propellerdräkt, pingvindräkt och isblomma. Pingvindräkten gör i sin tur isblomman totalt värdelös eftersom de har exakt samma funktion förutom att pingvinen kan glida långa sträckor på sin mage i snabb hastighet, och simma mer komplicerat (jämför med groddräkten från tidigare nämnda SMB 3). En stor miss enligt mig.
Yoshi, allas vår vän är tillbaks! På fem nivåer i hela spelet. Någon mer än jag som känner att de bara smackat på honom för att få lite extra köpare? Väldigt odynamiskt bruk av karaktär dessutom; ät saker, krysthoppa, ät saker, krysthoppa, upprepa.
Kontrollen är i sig riktigt bra, precis som det ska vara, om det inte vore för den där @∞§# skak- och vinglafetischen. Bara för att man HAR en ny kontroll med en eller två fräsiga nya funktioner, betyder det inte att man MÅSTE använda den! Nintendo är numera experter på just det faktumet.
Vill du ta tag i något/någon? Skaka. Bara det att du kanske kommer flyga iväg (ifall du har propellerdräkt), snurra på en skruv eller snurrhoppa. Alla dessa kommandon kommer med stor sannolikhet att kollidera vid fler än ett tillfälle. Därtill vill undertecknad även nämna att markduns (Ground Pound) finns här i sin fulla prakt. Till styrkorsets förfäran. Jag vet inte HUR många gånger jag lyckats ta livet av mig med den, men en jag slår vad om att jag skulle kunna gå över stora avgrunder via mina egna lik om de låg kvar!
Tack vare multiplayer och samlingsbara stjärnmynt varar spelet ganska länge. Det tog mig ungefär 20-25 timmar att samla och klara allt ensam. Tack vare flerspelar-läget håller det betydligt längre, och det finns så många strategier och små knep att lära sig för att få en bana att gå som smort (och sjukligt snyggt!). Jag tänker inte avslöja för mycket, men jag tänker säga att om du/ni samlar många stjärnmynt finns kul saker att se!
Nå, så jag tänker betygsätta enligt den gamla Super Play-modellen;
Grafik: 6/10 – Fimpa polygoner och ge oss sprites när ni ändå är stamkunder i Retro-village!
Musik: 7/10 – Några tralliga godingar, men förvånansvärt tamt på sina ställen
Kontroll: 8/10 – Skak, skruv, skak. Bort med den sk*ten och vi har perfektion!
Hållbarhet: 8/10 – Du VET att du vill samla allt, och du vill samla det SNYGGT!
Totalt: 7/10 – Sviker nyskapandet till förmån för säker nostalgi. Och det fungerar, nästan dessvärre.
NB: Bilden är INTE min, men det var exakt så det såg ut när jag hade plockat allt =)
Kontrollen är i sig riktigt bra, precis som det ska vara, om det inte vore för den där @∞§# skak- och vinglafetischen. Bara för att man HAR en ny kontroll med en eller två fräsiga nya funktioner, betyder det inte att man MÅSTE använda den! Nintendo är numera experter på just det faktumet.
Nå, så jag tänker betygsätta enligt den gamla Super Play-modellen;
Det är jättebra skrivet, verkar som hämtat ur en speltidning! :D (kanske lite FÖR hämtat...? o__Ö Dun Dun DUUUN!)
way to go med att fixa allt!
Det behövs inte, men jag behöver verkligen jobba med mitt skrivande, så jag tar gärna emot kritik ^^
Du kan inte ge lite konstruktiv kritik på mitt skrivande? ;)
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/karuchi/436828669/