December
Saturday 8 March 2014 photo 1/7
|
Change
För 12 år sedan togs en bild av mig och Kompis. Jag är 8 år och han är ca 1-2 år gammal. Idag börjar lederna på honom brytas ned som ett svar på alla vintrar han bott ute. En krigsskada efter alla de år som han tvingats söka kärlek som nu börjar låsa hans ben. Kompis bodde från början hos vår granne, en ensam man med en lycklig kattunge. Tills den dagen mannen träffade en kvinna som snabbt sparkade ut kattungen i snön mitt i vintern. Sedan dess fick han väldigt sällan komma in och satt ofta och väntade på sin husse utanför dörren. Vi försökte locka med mat och åren gick, kattungen blev byns bråkstake, halvskygg och säkert misshandlad. Men vi älskade honom, för varje dag när vi barn kom med skolbussen så kom han och mötte oss på grusvägen. När grannarna sedan under en fest som hölls på bygden lite alkoholiserat skröt om att de skulle skjuta det svarta kräket till katt så gick mamma emellan och krävde att få ta över katten. Kastrerad och fortfarande halvskygg flyttade han in till mig. Högg och kunde attackera folk, men verkade lita mer på mig. Och tro mig gott folk, jag har mer ärr efter denna katt än vad jag kan räkna. Som den gången jag gick emellan Kompis och en annan hankatt, jag fick ett djupt bett rätt in i senan som går vid tummen på vänsterhanden och fick spendera natten på akuten med en bitter mamma. Och även om den här katten har ökat sitt förtroende för människor enormt de senaste åtta åren så hugger han fortfarande mot de som han inte känner eller de som han blir osäker på, det har därför blivit en vana att varna alla vänner som vill gosa med den till synes sociala gubb-katten. Jag älskar den här katten. Så många tårar som jag fällt de gånger vi diskuterat avlivning då smärtan i lederna på gamlingen gör att han bara ligger i ett hörn, lika många gånger har han gjort ett energi ryck och visat att han fortfarande är med i leken. Så många gånger jag gråtit över mina problem och mitt liv, lika många gånger har han krypit upp och lagt sig nära mitt hjärta och tröstat. Så många skogspromenader som vi tagit, lika många gånger har han skuttat fram av lycka. Idag har gamlingen återigen deltagit i en promenad med valpen. Vi har gått extra sakta då Kompis varit lite hängig de senaste dagarna, men smärtstillande, solsken och en skogspromenad verkar vara vad han behövde just nu. Lyckligt börjar han trava efter mig när han märker att jag och Molly stannat och väntar in honom. Han är delaktig. Han lever. Molly tycker dock att vi är pensionärer båda två och rycker flera gånger i kopplet innan hon vänder och springer som ur en kanon mot katten som fäktar med tassarna lite tjurigt mot yrvädret till hund. Solen värmer i ryggen och vi känner att vi lever.
Annons
Camera info
Camera DSLR-A330
Focal length 30 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/60 s
ISO 100
Comment the photo
Frostlilja
Sat 8 Mar 2014 18:19
Fy fan va jag gråter.... Vill inte min älskade tös skall bli gammal =(
Kompis har tur som har en sådan underbar människo-vän som dig <3
Kompis har tur som har en sådan underbar människo-vän som dig <3
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kattportratt/517548767/
Visa toppen
Show footer