June
Monday 30 June 2008 photo 1/1
|
Såg nyss det isländska symfonipopbandet Sigur Rós dokumentärfilm Heima, vari bandet glider runt i sitt hemland efter en världsturné och spelar på ett random gäng ställen för mer eller mindre mängder folk, helt oannonserat, helt gratis. DET är artisteri och generositet.
När de spelade Hoppipólla, som de gör på bilden ovan tror jag, grät jag som jag aldrig gjort av en film för. Filmer har gjort mig tårögd, men den upplevelsen ficktårar att rinna längs kinderna, och detvar nästan så jag började snyfta och ha mig. Det var en otrolig grej, jag kände mig lycklig.
Sigur Rós är lite av en samling gudar, måste jag säga. Jag kan inte förklara (ren tekniskt kan jag det, men jag kännerinte för det bara), men det är så. De är något större än alla andra band, åtminstone alla jag upplevt.
Ska snart sova.
När de spelade Hoppipólla, som de gör på bilden ovan tror jag, grät jag som jag aldrig gjort av en film för. Filmer har gjort mig tårögd, men den upplevelsen ficktårar att rinna längs kinderna, och detvar nästan så jag började snyfta och ha mig. Det var en otrolig grej, jag kände mig lycklig.
Sigur Rós är lite av en samling gudar, måste jag säga. Jag kan inte förklara (ren tekniskt kan jag det, men jag kännerinte för det bara), men det är så. De är något större än alla andra band, åtminstone alla jag upplevt.
Ska snart sova.
Visa toppen
Show footer