Jag vill skrika tills jag inte får någon luft, jag vill skrika ut allt jag vill ha sagt för att få folk att lyssna! Och jag tänker skrika tills jag inte får någon luft, tills allt blir svart.
Jag har fortfarande ont, och smärtan går inte att lindra, för varje dag växter den sig större. Och jag tänker skrika ut vart enda, jävla ord jag vill ha sagt om skiten! Varför det gör ont, och varför det aldrig slutar!

Det känns som om mina vänner aldrig finns där för mig längre, som om alla har lämnat mig att dö, bit för bit. Det känns så jävla hemskt att veta att de aldrig kommer kunna ge mig det jag behöver på riktigt. Det enda jag söker är riktig kärlek, och att höra Jag Älskar Dig från en kompis, det betyder inte samma sak som att höra det från den man vill dela sitt liv med.

Vad vill jag få sagt med det här..? Jag vet inte. Kanske jag bara tycker jävligt synd om mig själv för att jag mår dåligt om jag är ensam och om jag är bland folk. Eller kanske för att jag aldrig fått den där riktiga kärleken alla behöver få känna. Eller det kanske bara är så, att jag är så jävla patetisk att inte ens helvetet vill ha mig.
Det säg ju att Gud älskar alla hur den personen än är, men han älskar inte mig. Han övergav mig för ett jävligt bra tag sen!!

Jag vill fan bara gå ut och ställa mig på en äng, och skrika allt jag har tills jag inte kan andas längre. För jag vill dö...

Du ska inte dö! Om det är nån som ska det så är det jag!