Lördag, 21 Oktober 2006.

Det är kallt, vet inte vad jag förväntar mig, kom hit bara för att ha lite kul med kompisarna. Det dugg regnar lite smått och rampen är blöt så att åka skateboard i den är svårt och farligt. Ramlar man så slår man sig rejält. Men det bryr vi inte oss om. Martin har försökt att torka upp dom flesta pölarna. Åker några vändor och sen är det tid för någon lokal rappare. jag lyssnar inte, har andra tankar och flyter bort i dom. står och värmer min frusna kropp vid en brasa som någon tänt. Helt plötsligt står jag och ill blegar på ett par fötter som är upplagda på kanten av fatet brasan är i. Blir fascinerad. Tittar inte ens på vems fötterna tillhör utan bara tittar och tänker tyst för mig själv: "gud vilka vackra fötter" tittar ett tag, känns som flera timmar. sen blir jag nyfiken vems fötter det är. Det var så klart ett par tjej fötter och tjejen är mycket söt. Sneglar på henne och förundras vad hon heter, hur gammal hon är, vad hon gör här, ja vem hon är helt enkelt. Tycker jag känner igen henne men kommer inte på från vart jag sett henne. Hon Pratar med någon men jag hör inte vad hon säger eller vad någon säger! jag har blivit döv på ett ögonblick! tittar tillbaka på hennes fötter och jag har för mig att jag sa något till henne eller till någon av mina kompisar, men jag kan inte minnas vad! får bara bilder från hennes vackra fötter, hennes vackra lockiga mörka hår, hennes underbara grön bruna ögon, och jag inser att jag har blivit kär i ett ansikte som inte är utav denna värld!

Senare gick tiden bara för fort, jag fick reda på vad hon heter och vem hon är. Vi blev tillsammans med storm, jag gav hennes första kyss fast en hon var riktigt blyg. Jag lärde henne att hångla och mysa. Allt var underbart och jag var lyckligare än någonsin.. jag var 14år..

Allt gick för fort. Allt gick i kras och jag hade bara mig själv att skylla så jag stängde allt ute. Allt var mitt egna fel att jag var inte lycklig längre... Det gjorde sååååå ont..

Lång tid där efter så var vi inte vänner längre men jag mindes hennes doft, hud, hår, färg ja allt som om det vore igår! Hon hade bara smutskastat mig efter att ha rusat på saker och ting och jag klandra henne inte så jag bara tog i mot all skit, det kändes inte mer än rätt, som ett straff kan man säga.

En sen kväll mer än ett år sedan jag träffa denna person så ringer hon mig sent, sent på vanlig vardags kväll. Hon gråter..
Jag känner mig chockad och vet inte riktigt vad hon vill. Hon får fram att hon är ledsen och vill be om förlåtelse. Jag ger henne den och vi blir vänner och pratar långt in på natten. På en lång tid kände jag mig glad igen =)

Våran vänskap växte med tiden och allt var bra. Trodde jag...
Det blev bättre! Hon ville ha tillbaka mig?! jag blev osäker och ville ha tid att tänka. Ville jag detta? det är klart! men var för låter du inte saker ske? För att jag vill inte såra henne igen! allt ledde till att vi lät saker och ting vara som det var. Men tankarna FOR över hela huvudet och jag lät livet bara gå och när jag insåg att det var hon jag ville ha så ville hon inte ha mig. Jag har aldrig fått reda på var för. Detta höll på under en mycket, mycket lång tid.

Vi hade glidit isär igen men en dag men inte vilken dag som helst utan en Nyårs afton ringer hon innan tolv slaget och slumrar om att hon tänker jätte mycket på mig! jag blir pirrig inombords och vi pratar ganska länge innan våra vänner rycker och sliter i oss. Detta fick mig att tänka ännu mer och vad jag än gjorde fanns hon alltid där i baktankarna. Vi gled isär igen efter ett litet bråk som var helt onödigt. Det lilla bråket fick mig själv att bestämma mig för vad jag ville och jag har aldrig vart så säker! Jag ville vara lycklig igen.

Jag vänta långt och länge på att få min fråga bekräftad och till slut 29 Juli 2010 på en skitig bensin mack ville hon känna min kärlek för henne.

Nu har det gått en tid och alla vet att förhållanden har upp och ned gångar. Men som förr så har jag för bråttom och nu står vi här utan att veta vad som ska hända. Ska det bli samma sak som det var första gången? Eller ska vi inse att det är vi två? Kämpa tillsammans för att vi vet innerst inne att vi är "rätt"? Eller låta allt dö? jag vet vad jag vill, jag vill vara lycklig och det är jag med dig, jag kan lugna ner mig fått tänka tills min hjärna inte klarar av mer! jag vet precis vad jag vill! och om jag får vänta i evigheter så spelar det ingen roll för det är det värt! vill bara att hon ska se det jag ser. Vet inte om hon gör det men jag kommer finnas här tills om hon en dag öppnar sina ögon och ser mig som jag ser henne.

Jag bryr mig inte om vad folk säger om mig än mindre vad dom tycker om mig MEN det är otroligt skönt att få skriva ibland =) ps. bilden är från den dagen jag blev kär. =)

Kenny.Wadlin 30/11-2010

Everything is Poetry Baby...

jäklar! har du skrivit det? Grymt bra!