juli
söndag 18 oktober 2009 bild 1/2
|
<span style="line-height: 115%;">- Vägen ner är fri, sa Eck’Sone, med ett släng av sitt långa bruna hår, efter att han och Thalek flyttat den sista stenen.
- Bra, jag ska bara hitta kartan så är vi snart nere bland skatterna, svarade Khaldor medans han kliade svagt på näsan.
- Kommer det vara några fällor, Eck’Sone? frågade Thalek nervöst.
- Det blir väl ungefär som vanligt, Thalek. Om det blir riktigt illa kan du springa iväg igen, svarade han med ett flin.
- Nog med prat, utropade Khaldor medan han tog på sig sin knälånga gröna rock och viftade med kartan, nu går vi ner!
När de tre skattsökarna gick in genom öppningen i bergsväggen, kom de pirater som följt efter dem ifatt. En kanonkula slog plötsligt emot berget och fick marken att skaka.
- Det lät inte speciellt bra, sa Khaldor med ett svep med handen genom det röda håret.
- Varför går inte du först, o store ledare, retades Eck’Sone med stor anmärkning på ordet ”store”.
Med Eck’Sones två meter och med Khaldors mycket, mycket korta kroppsbyggnad, var han inte särskilt stor alls.
- Jag är väl den ende som får plats, svarade han med ett flin och sprang in genom den trånga öppningen. De andra två var snabbt efter. Eck’Sone hukade sig djupt men var tillräckligt smal för att komma igenom utan problem. Thalek å andra sida, var stor. Både på bredden och på längden.
- Ska du ta hela dagen på dig eller? Jaha! Du ska skydda oss mot piraterna med din bak, kanske? retades Eck'Sone och vände sig om mot Thalek.
- Sluta vara elak, och hjälp mig istället, din idiot.
Eck'Sone tog tag i Thalek och började dra, och fick loss honom med bara några skrubbsår och några få revor i Thaleks långa vinröda tunika. De blå byxorna klarade sig utan skador.
- Får vi fortsätta nu? frågade Khaldor ironiskt och vände sig om för att gå längs grottgången.
- Vi kommer behöva en fackla längre in, tillade Thalek, när solljuset tar slut menar jag.
Han hann knappt avsluta meningen innan berget började skaka, och stora stenar föll ner utanför och innanför den stora grottan. Thalek såg rädd ut och tog ett steg framåt mot Eck'Sone. Ett steg i fel riktning. En stor sten föll från taket och krossade hans skalle. Den färgade även Eck'Sones ansikte och överkropp röd. Tiden det tog för Thaleks kropp att falla till marken verkade ta en evighet. Men till slut fick skalvet de två resterande skattsökarna att inse att de måste springa.
Ju längre ner de kom, desto kallare blev det. När ljuden inte längre hördes stannade de.
- Tänd en fackla, klämde Khaldor andfått fram.
Men Eck'Sone rörde sig inte. Han tog bara på det snabbt torkande blodet på sin vita tunika, och pillade på sina svarta hosor.
- Har det slutat, eller hörs det bara inte? Det var mitt fel. Jag skulle inte ha retats med honom...
- Tyst nu! Ta dig samman så fortsätter vi sen, sa Khaldor och tog upp en fackla och tände den med flint och stål. Även om han lät oberörd, var han det inte. Det var hans fel. Det var han som hade dragit med dem på den här resan. Det var han som ville få reda på vad han ville ha mest i hela världen.
Khaldor drog handen genom håret tre gånger med jämna mellanrum och började sedan gå längs grottväggen. Eck'Sone reste sig upp och följde efter. Ha verkade gå automatiskt.
Efter att ha gått en stund byttes grottväggarna ut mot uthuggna gångar med inskriptioner längs taket, väggarna och golvet.
- Mina papper säger att det finns det fällor. De flesta borde ha gått sönder eller blivit utlösta. Gå försiktigt, dock.
Eck'Sone gick på som vanligt utan att bry sig om vad Khaldor just sagt. Khaldor stannade plötsligt, och studerade kartan närmare. Han studerade de konstiga, något upphöjda, plattor som var över hela golvet i det avlånga rummet. Längst bort syntes en stängd stendörr med en ditmålad röd stjärna.
- Enligt den här kartan så ska ett rum fullt med spjut och pilar vara här. Gå inte på plattorna i golvet, tillade Khaldor och såg sig över axeln. Men Eck'Sone hade redan gått ljudlöst förbi honom och gick nu igenom rummet. Khaldor suckade och följde efter men tog god tid på sig att gå i mellanrummen mellan plattorna.
Några minuter gick innan Khaldor säkert hade tagit sig över och vid det laget hade Eck'Sone redan pressat in en platta som satt i väggen, och försvunnit in genom stenporten. Tre dova smällar fick Khaldor att titta upp och springa sista biten. Han kom in genom porten och fick se Eck'Sone sitta i hörnet med tre spjut i bröstet och magen.
- Rör inte lianerna... viskade han innan han undslapp ett sista andetag.
Khaldor hade inget annat val än att fortsätta. Medan han kröp genom det mörka rummet för att undvika alla hängande lianer, exploderade hans sinne i frågor och tankar. De var döda. Eller stannade de utanför? Han dödade dem. De var inte döda, de väntar där framme. Fällorna dödade dem. Det var hans fel, han dödade dem. De är inte döda, de följer efter.
Khaldor tog sig igenom alla rummen med olika fällor. Han tog det lugnt och övervägde varje fälla och varje väg. Men han var ändå inte närvarande. Allt han kunde tänka på var sina vänner han hade dödat. Inte bara Eck'Sone och Thalek, utan de som hjälpt dem till ön, som hade skyddat dem från Svartbloden, de som givit dem pengar när de dansade, spelade och sjöng. Och inte minst Villemo. Som han lämnat kvar på båten för att söka lyckan.
Plötsligt klev han i en gigantisk hall, som verkade skina, av ett lilablått ljus. Överallt låg det rikedomar. Böcker, diamanter på piedestal, svärd, sköldar, hammare, lådor, böcker, guld i stora högar och fina kläder. Allt man ville ha här i världen. Khaldor täckte över sin sjaskiga vita tunika och bruna byxor med den gröna rocken. Lite nya kläder skulle vara bra, men han visste att man bara fick ta det man ville. Thalek hade sagt att kanske allt var till för att ta till sig själv, men inte det man ville ha mest av allt.
- Kanske det, Thalek, men rör inget för säkerhetens skull, sa Khaldor över axeln medan han gick förbi en kista där några demoniska tecken och namnet Shadag stod inbrända. Han mindes plötsligt att de var döda, och drog då nervöst handen genom sitt eldröda hår. Men så kom han ihåg alla rikedomar och det han ville ha mest av allt. Odödlighet verkade något onödigt just nu, men han kanske kunde få dem tillbaka?
Snabbt kliande på näsan gick Khaldor bland skatterna. Det var väldigt mycket pengar överallt. Var alla så giriga? Vissa kanske behövde pengar påminde han sig om. Han gillade guld, men så värst förtjust i pengar i sig var han inte. Han såg även ett väldigt stort ägg liggandes nära en sadel. Drakägg kanske? De var nästan utdöda nu så det kanske vore bra med några fler.
Vid vissa saker fanns det statyer. Vid en piedestal stod det en staty av en kort alvisk spanare eller liknande som höll upp ett svärd i luften med båda händerna. Det låg en konstig, grön, avlång mössa vid dess fötter. Dess min var glad, den log till och med. Khaldor undrade vem som skulle ha det svärdet. Svärdet var blått och guld och verkade lysa i händerna på statyn.
Det stod även en staty vid en piedestal med en diamant på. Fyra statyer stod, bugandes, runt statyn med diamanten.
Han fortsatte vandra och såg några fler högar av pengar.
- Det är tydligen många som ska ha pengar, eller hur?
Khaldors gång genom skatterna gick mot väggen och mot den stod en gigantisk bokhylla med hundratals böcker. Det stod två statyer vid bokhyllan. En stod och läste en bok, och den andra sträckte sig efter en som var lite högre upp.
- Kunskap. Det skulle du behöva, Thalek, skrattade Khaldor och gick vidare.
Det kändes som han gått i flera timmar, och ju mer han gick desto mer statyer verkade det finnas. De stod väldigt realistisk, hållandes saker. Plötsligt såg han en ny väg mellan sakerna som han inte gått och vid slutet av denna korridor av guld, kläder och bondverktyg såg han ett träd med en enda "frukt". Ett gyllene äpple. Först kliade han sig febrilt på näsan, sedan hade han ner handen i väskan och tog ett äpple som så ofta förr. Han tog tre bett medan han gick emot trädet. Sedan slängde han bort det halvätna röda äpplet och sprang fram till trädet, och klättrade upp på en sten så att han kunde nå lättare.
Khaldor sträckte sig upp efter det gyllene äpplet när han kände att hans leder stelnade till. Han ville dra handen genom sitt hår, men kunde inte. När han försökte sträcka sig efter det han ville ha mest i hela världen, gick plötsligt en tanke genom hans huvud.
- Så det var därför det var så mycket statyer…
- Bra, jag ska bara hitta kartan så är vi snart nere bland skatterna, svarade Khaldor medans han kliade svagt på näsan.
- Kommer det vara några fällor, Eck’Sone? frågade Thalek nervöst.
- Det blir väl ungefär som vanligt, Thalek. Om det blir riktigt illa kan du springa iväg igen, svarade han med ett flin.
- Nog med prat, utropade Khaldor medan han tog på sig sin knälånga gröna rock och viftade med kartan, nu går vi ner!
När de tre skattsökarna gick in genom öppningen i bergsväggen, kom de pirater som följt efter dem ifatt. En kanonkula slog plötsligt emot berget och fick marken att skaka.
- Det lät inte speciellt bra, sa Khaldor med ett svep med handen genom det röda håret.
- Varför går inte du först, o store ledare, retades Eck’Sone med stor anmärkning på ordet ”store”.
Med Eck’Sones två meter och med Khaldors mycket, mycket korta kroppsbyggnad, var han inte särskilt stor alls.
- Jag är väl den ende som får plats, svarade han med ett flin och sprang in genom den trånga öppningen. De andra två var snabbt efter. Eck’Sone hukade sig djupt men var tillräckligt smal för att komma igenom utan problem. Thalek å andra sida, var stor. Både på bredden och på längden.
- Ska du ta hela dagen på dig eller? Jaha! Du ska skydda oss mot piraterna med din bak, kanske? retades Eck'Sone och vände sig om mot Thalek.
- Sluta vara elak, och hjälp mig istället, din idiot.
Eck'Sone tog tag i Thalek och började dra, och fick loss honom med bara några skrubbsår och några få revor i Thaleks långa vinröda tunika. De blå byxorna klarade sig utan skador.
- Får vi fortsätta nu? frågade Khaldor ironiskt och vände sig om för att gå längs grottgången.
- Vi kommer behöva en fackla längre in, tillade Thalek, när solljuset tar slut menar jag.
Han hann knappt avsluta meningen innan berget började skaka, och stora stenar föll ner utanför och innanför den stora grottan. Thalek såg rädd ut och tog ett steg framåt mot Eck'Sone. Ett steg i fel riktning. En stor sten föll från taket och krossade hans skalle. Den färgade även Eck'Sones ansikte och överkropp röd. Tiden det tog för Thaleks kropp att falla till marken verkade ta en evighet. Men till slut fick skalvet de två resterande skattsökarna att inse att de måste springa.
Ju längre ner de kom, desto kallare blev det. När ljuden inte längre hördes stannade de.
- Tänd en fackla, klämde Khaldor andfått fram.
Men Eck'Sone rörde sig inte. Han tog bara på det snabbt torkande blodet på sin vita tunika, och pillade på sina svarta hosor.
- Har det slutat, eller hörs det bara inte? Det var mitt fel. Jag skulle inte ha retats med honom...
- Tyst nu! Ta dig samman så fortsätter vi sen, sa Khaldor och tog upp en fackla och tände den med flint och stål. Även om han lät oberörd, var han det inte. Det var hans fel. Det var han som hade dragit med dem på den här resan. Det var han som ville få reda på vad han ville ha mest i hela världen.
Khaldor drog handen genom håret tre gånger med jämna mellanrum och började sedan gå längs grottväggen. Eck'Sone reste sig upp och följde efter. Ha verkade gå automatiskt.
Efter att ha gått en stund byttes grottväggarna ut mot uthuggna gångar med inskriptioner längs taket, väggarna och golvet.
- Mina papper säger att det finns det fällor. De flesta borde ha gått sönder eller blivit utlösta. Gå försiktigt, dock.
Eck'Sone gick på som vanligt utan att bry sig om vad Khaldor just sagt. Khaldor stannade plötsligt, och studerade kartan närmare. Han studerade de konstiga, något upphöjda, plattor som var över hela golvet i det avlånga rummet. Längst bort syntes en stängd stendörr med en ditmålad röd stjärna.
- Enligt den här kartan så ska ett rum fullt med spjut och pilar vara här. Gå inte på plattorna i golvet, tillade Khaldor och såg sig över axeln. Men Eck'Sone hade redan gått ljudlöst förbi honom och gick nu igenom rummet. Khaldor suckade och följde efter men tog god tid på sig att gå i mellanrummen mellan plattorna.
Några minuter gick innan Khaldor säkert hade tagit sig över och vid det laget hade Eck'Sone redan pressat in en platta som satt i väggen, och försvunnit in genom stenporten. Tre dova smällar fick Khaldor att titta upp och springa sista biten. Han kom in genom porten och fick se Eck'Sone sitta i hörnet med tre spjut i bröstet och magen.
- Rör inte lianerna... viskade han innan han undslapp ett sista andetag.
Khaldor hade inget annat val än att fortsätta. Medan han kröp genom det mörka rummet för att undvika alla hängande lianer, exploderade hans sinne i frågor och tankar. De var döda. Eller stannade de utanför? Han dödade dem. De var inte döda, de väntar där framme. Fällorna dödade dem. Det var hans fel, han dödade dem. De är inte döda, de följer efter.
Khaldor tog sig igenom alla rummen med olika fällor. Han tog det lugnt och övervägde varje fälla och varje väg. Men han var ändå inte närvarande. Allt han kunde tänka på var sina vänner han hade dödat. Inte bara Eck'Sone och Thalek, utan de som hjälpt dem till ön, som hade skyddat dem från Svartbloden, de som givit dem pengar när de dansade, spelade och sjöng. Och inte minst Villemo. Som han lämnat kvar på båten för att söka lyckan.
Plötsligt klev han i en gigantisk hall, som verkade skina, av ett lilablått ljus. Överallt låg det rikedomar. Böcker, diamanter på piedestal, svärd, sköldar, hammare, lådor, böcker, guld i stora högar och fina kläder. Allt man ville ha här i världen. Khaldor täckte över sin sjaskiga vita tunika och bruna byxor med den gröna rocken. Lite nya kläder skulle vara bra, men han visste att man bara fick ta det man ville. Thalek hade sagt att kanske allt var till för att ta till sig själv, men inte det man ville ha mest av allt.
- Kanske det, Thalek, men rör inget för säkerhetens skull, sa Khaldor över axeln medan han gick förbi en kista där några demoniska tecken och namnet Shadag stod inbrända. Han mindes plötsligt att de var döda, och drog då nervöst handen genom sitt eldröda hår. Men så kom han ihåg alla rikedomar och det han ville ha mest av allt. Odödlighet verkade något onödigt just nu, men han kanske kunde få dem tillbaka?
Snabbt kliande på näsan gick Khaldor bland skatterna. Det var väldigt mycket pengar överallt. Var alla så giriga? Vissa kanske behövde pengar påminde han sig om. Han gillade guld, men så värst förtjust i pengar i sig var han inte. Han såg även ett väldigt stort ägg liggandes nära en sadel. Drakägg kanske? De var nästan utdöda nu så det kanske vore bra med några fler.
Vid vissa saker fanns det statyer. Vid en piedestal stod det en staty av en kort alvisk spanare eller liknande som höll upp ett svärd i luften med båda händerna. Det låg en konstig, grön, avlång mössa vid dess fötter. Dess min var glad, den log till och med. Khaldor undrade vem som skulle ha det svärdet. Svärdet var blått och guld och verkade lysa i händerna på statyn.
Det stod även en staty vid en piedestal med en diamant på. Fyra statyer stod, bugandes, runt statyn med diamanten.
Han fortsatte vandra och såg några fler högar av pengar.
- Det är tydligen många som ska ha pengar, eller hur?
Khaldors gång genom skatterna gick mot väggen och mot den stod en gigantisk bokhylla med hundratals böcker. Det stod två statyer vid bokhyllan. En stod och läste en bok, och den andra sträckte sig efter en som var lite högre upp.
- Kunskap. Det skulle du behöva, Thalek, skrattade Khaldor och gick vidare.
Det kändes som han gått i flera timmar, och ju mer han gick desto mer statyer verkade det finnas. De stod väldigt realistisk, hållandes saker. Plötsligt såg han en ny väg mellan sakerna som han inte gått och vid slutet av denna korridor av guld, kläder och bondverktyg såg han ett träd med en enda "frukt". Ett gyllene äpple. Först kliade han sig febrilt på näsan, sedan hade han ner handen i väskan och tog ett äpple som så ofta förr. Han tog tre bett medan han gick emot trädet. Sedan slängde han bort det halvätna röda äpplet och sprang fram till trädet, och klättrade upp på en sten så att han kunde nå lättare.
Khaldor sträckte sig upp efter det gyllene äpplet när han kände att hans leder stelnade till. Han ville dra handen genom sitt hår, men kunde inte. När han försökte sträcka sig efter det han ville ha mest i hela världen, gick plötsligt en tanke genom hans huvud.
- Så det var därför det var så mycket statyer…
18 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/khaldor/417606925/
Visa toppen
Visa sidfoten