November
Friday 10 September 2010 photo 1/1
|
Att skiljas är att dö lite grann...
Zingo... älskade lilla Zingo vad jag saknar dig. Det går inte att förklara med ord, det är så overkligt alltihop. Jag tror fortfarande inte på mig själv när jag försöker intala mig själv att du inte finns här på jorden längre.
Du var så underbar, så godhjärtad. Du bara var hela tiden.
Du har gett mig så många härliga skratt, och du har gjort mig tokig efter alla gånger du rymt. Men sen satt du där på gräsmattan igen, och såg på mig med dina stora, mörka ögon. Då kunde jag inte vara arg på dig, ens om jag försökte.
Förlåt älskling, hade jag vetat så skulle jag haft dig i min famn när allt hände. Jag skulle funnits vid din sida och visat vägen till himlen. Jag skulle försöka att inte gråta, jag skulle inte vilja att du såg mig gråta.
Det är verkligen hemskt att du inte fick spendera mer tid på jorden, men samtidigt så kanske du bara hade hemlängtan. Min ängel, det är i himlen du hör till. Jag önskar bara att du kunde väntat lite till, utan smärta.
Men du har det bättre nu vännen, ingen mer smärta. Nu ska du skutta runt på de evigt gröna ängarna, äta morötter och färskt, grönt gräs som du älskade så mycket.
Vilka minnen jag har av dig, jag gick runt i evighet i trädgården och letade efter grönt gräs att plocka till dig. Och varje gång blev du så glad. Så tacksam. Även om jag bara lyckats hitta några strån så lyste du upp och din mjuka nos trevade runt i min hand, din lena päls som kittlade mig. Det var en underbar känsla. Att se dig så glad, att se dig bli så tacksam, det gjorde allt så värt det. Det fanns motiga dagar och veckor, då jag helst ville gå in och lägga mig efter skolan, men när jag väl kommit fram till din bur och såg dig sitta där, hoppa fram och hälsa när jag öppnade, då var jag inte lika trött längre.
Att få hålla dig i famnen, att få klappa dig och pussa på dina små, ludna öron, det var obeskrivligt gubben... Att veta att jag aldrig kommer få göra allt detdär igen, det skär som knivar i själen.
Men nu är det som det är. Det finns inget att göra åt det som har hänt. Jag hoppas att du har hittat din dotter där uppe, att ni skuttar omkring och har det bra utan bekymmer.
Du ska veta att jag älskar dig, Zingo. Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Du finns i mitt hjärta förevigt, jag kommer aldrig att glömma dig. Du var så underbar, så fin och snäll... om jag kunde beskriva dig med ord skulle jag gjort det, men vissa saker går bara inte. Jag hoppas att du förstår ändå. Förlåt för att jag gråter, men om det är till någon tröst så är det till viss del glädjetårar som rullar ner för mina kinder när jag skriver dethär. När jag tänker på dig så ler jag för en sekund. Hur ont det än gör, så får du mig alltid att le. För du... ja, jag har snart slut på ord... du betydde så mycket för mig. Jag tjatade och tjatade, och tillslut fick jag en kanin. Min egen kanin, det var du det. Nu får du klara dig själv och jag vet att du klarar av det älskling, för du är stark. Du är modig, och det kan ingen ta ifrån dig. Aldrig någonsin.
Kort sagt nu hjärtat:
Jag älskar dig. Jag kommer aldrig, aldrig , att glömma dig.
Du var så fin, min älskling. Min skatt.
Jag hoppas du har det bra nu, att du inte har ont. Att du skuttar fritt på himlens gröna ängar. Äter maskrosblad och lever vidare där uppe.
För du lever alltid vidare i mig.
Jag älskar dig.
27/5/07 - 10/09/10
Zingo <3
Zingo... älskade lilla Zingo vad jag saknar dig. Det går inte att förklara med ord, det är så overkligt alltihop. Jag tror fortfarande inte på mig själv när jag försöker intala mig själv att du inte finns här på jorden längre.
Du var så underbar, så godhjärtad. Du bara var hela tiden.
Du har gett mig så många härliga skratt, och du har gjort mig tokig efter alla gånger du rymt. Men sen satt du där på gräsmattan igen, och såg på mig med dina stora, mörka ögon. Då kunde jag inte vara arg på dig, ens om jag försökte.
Förlåt älskling, hade jag vetat så skulle jag haft dig i min famn när allt hände. Jag skulle funnits vid din sida och visat vägen till himlen. Jag skulle försöka att inte gråta, jag skulle inte vilja att du såg mig gråta.
Det är verkligen hemskt att du inte fick spendera mer tid på jorden, men samtidigt så kanske du bara hade hemlängtan. Min ängel, det är i himlen du hör till. Jag önskar bara att du kunde väntat lite till, utan smärta.
Men du har det bättre nu vännen, ingen mer smärta. Nu ska du skutta runt på de evigt gröna ängarna, äta morötter och färskt, grönt gräs som du älskade så mycket.
Vilka minnen jag har av dig, jag gick runt i evighet i trädgården och letade efter grönt gräs att plocka till dig. Och varje gång blev du så glad. Så tacksam. Även om jag bara lyckats hitta några strån så lyste du upp och din mjuka nos trevade runt i min hand, din lena päls som kittlade mig. Det var en underbar känsla. Att se dig så glad, att se dig bli så tacksam, det gjorde allt så värt det. Det fanns motiga dagar och veckor, då jag helst ville gå in och lägga mig efter skolan, men när jag väl kommit fram till din bur och såg dig sitta där, hoppa fram och hälsa när jag öppnade, då var jag inte lika trött längre.
Att få hålla dig i famnen, att få klappa dig och pussa på dina små, ludna öron, det var obeskrivligt gubben... Att veta att jag aldrig kommer få göra allt detdär igen, det skär som knivar i själen.
Men nu är det som det är. Det finns inget att göra åt det som har hänt. Jag hoppas att du har hittat din dotter där uppe, att ni skuttar omkring och har det bra utan bekymmer.
Du ska veta att jag älskar dig, Zingo. Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Du finns i mitt hjärta förevigt, jag kommer aldrig att glömma dig. Du var så underbar, så fin och snäll... om jag kunde beskriva dig med ord skulle jag gjort det, men vissa saker går bara inte. Jag hoppas att du förstår ändå. Förlåt för att jag gråter, men om det är till någon tröst så är det till viss del glädjetårar som rullar ner för mina kinder när jag skriver dethär. När jag tänker på dig så ler jag för en sekund. Hur ont det än gör, så får du mig alltid att le. För du... ja, jag har snart slut på ord... du betydde så mycket för mig. Jag tjatade och tjatade, och tillslut fick jag en kanin. Min egen kanin, det var du det. Nu får du klara dig själv och jag vet att du klarar av det älskling, för du är stark. Du är modig, och det kan ingen ta ifrån dig. Aldrig någonsin.
Kort sagt nu hjärtat:
Jag älskar dig. Jag kommer aldrig, aldrig , att glömma dig.
Du var så fin, min älskling. Min skatt.
Jag hoppas du har det bra nu, att du inte har ont. Att du skuttar fritt på himlens gröna ängar. Äter maskrosblad och lever vidare där uppe.
För du lever alltid vidare i mig.
Jag älskar dig.
27/5/07 - 10/09/10
Zingo <3
Annons
Comment the photo
mininiilsson
Sat 11 Sep 2010 17:05
jag finns gumman om du vill prata. (L) han har det bra nu hjärtat, jag lovar <333333
Kiiwih
Sat 11 Sep 2010 20:08
Tack gumman min (L) ja det har han, jag skulle inte begära av honom att han skulle lida för min skull, det blev bäst såhär menont gör det <3333333
mininiilsson
Sat 11 Sep 2010 23:01
Jag är glad att du känner så, det är normalt. Det hade varit konstigt om du inte hade känt såhär gumman (L) Jag vet hur det känns att förlora ett djur man älskar, och det är hemskt, men man kommer över det. man får trösta sig med att dom har det bra däruppe nu (L) <3333333
Kiiwih
Sat 11 Sep 2010 23:21
Jo, tiden läker alla sår, eller så lär man sig att leva med att det blöder lite här och var. Han vet att jag älskar honom, det är det enda jag begär att han ska ta emd sig upp till himlen <3333333
Anonymous
Sat 11 Sep 2010 16:37
rest in peace zingo :(
Anonymous
Sat 11 Sep 2010 07:18
aw :( Vila i frid Zingo :(
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kiiwih/471693423/
Visa toppen
Show footer