Ibland funderar man på vad man egentligen pysslar med eller vad man just tänkte eller sa. Några sekunder efter (beroende på hur kvicktänkt man är) går det upp ett ljus. Nja, ljus och ljus, vi ska kanske snarare säga att förnuftet springer ifatt oss. Plötsligt vällts man omkull. Mestadels är det gräs vi faller mot, men som det säger sig själv tröttnar man ganska snabbt på gräs. För vem vill ha gräs att falla lätt och mjuk på när man istället kan ta chansen att välja ett hårt betonggolv? Vilket vi än väljer att välja står det nu klart för oss hur fel vi just handlat, tänkt eller sagt. Vi börjar sakteliga dränkas i miljontals tankar. Det är lustigt att de alltid måste förfölja en; tankarna! Tankar som leder till känslor, och som alla vet, är det oftast det senare vi föredrar tyvärr. Känslorna försöker febrilt vända på oss, vi krälande däggdjur där på marken, men misslyckas ganska rejält med tanke på de övervägande miljontals tankar som fortfarande planar oss. Inte lätt inte. Hur ska vi göra för att komma på benen igen? Det finns flera alternativ, ja säkert mängder jag inte ens tänkt på, men jag kan ta upp några, bara för skojs skull. Vi kan antingen trycka undan både tankar och känslor. Trycka dem långt in i djupet av oss. Då finns det inget externt som kan knuffa omkring eller hålla ned oss. Nej, det blir lite tyngre eftersom vi bär på några gram mer, men vad är några gram för stunden? Eller väljer vi alternativet att ta itu med tankar och känslor här och nu, men vem har tid till det? Kanske, eller oftast tror jag nog att vi väljer alternativ tre, som innebär att både tankar och känslor plötsligt flyger iväg. Av sig själv. Lustigt, varför skulle någon vilja ge upp kampen med en brud på marken? Jo, för så fort du inte ligger ensam och slingrar blir våra gemensamma krafter tillräckligt stora för att lyfta bort det tunga moln som skapats runt oss. Samma problem, skapar liknande tankar och tillsammans har vi då någon lustig förmåga att hjälpa varandra. Det är faktiskt så simpelt att det sker en kedjereaktion och det enda som behövs är En enda bekräftelse. Så fort jag och min nya kompis fått bekräftat för varandra att allt är ok, ja då är man direkt fri. Fri för att resa sig upp och bara traska iväg som om inget hade hänt. Vi vill bara höra våra tankar komma ur någons annans mun egentligen. För så länge man inte är själv om sina tankar och känslor, ja då är det tydligen helt ok. Då kan man tillåtas att göra precis som man vill och tänka och tycka fritt. Vad vill ni kalla det?

...jag väntar...