Vuxen?
Nu har jag stött på den vuxna väggen, byggt av orubbart, bastant tegel. Var är jag då? Ja, bakom väggen i alla fall, så mycket vet jag. Jag ser ingenting! Den är röd. Hög. Och oändligt lång. Var ska jag ta vägen? Klättra går inte. Jag kan börja gå, men åt vilket håll? Kanske tar jag åt höger och går i all evighet och inte förrän jag förstår att det måste vara fel är jag så trött och uppgiven att jag inte orkar vända om och gå tillbaka för att testa det vänstra hållet. Kanske är det lika bra att stå kvar här jag står? Det är ju tryggt… Och det händer ju så mycket här. Eller inte. Här händer faktiskt ingenting. Jag skulle i och för sig kunna räkna tegelpannor, men vad ger det? Jag skulle kunna skrika på hjälp. Kanske är det nu man ska börja tro på högre makter och börja be? Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag bara står här. Tittar åt höger, men ser inget. Tittar åt vänster och varken ser eller hör något. Tittar uppåt och ser en kant… way to high up. Vänder mig till sist om och ser mina gamla, något utsuddade fotspår och tänker direkt att den vägen skulle sluta som Hans och Greta.
Jag drar en djup suck. Kanske ska jag bara stå här ett tag? Det är ju ändå ganska rogivande att räkna röda tegelpannor. Kanske kan jag landa då? Jag snurrar ett varv till. Finns det verkligen inga andra vägar? Jag spänner öronen till den grad att jag inbillar mig att någon ropar. Tyvärr lyckades jag bara åstadkomma det en gång. Självfallet var där ingen som kallade på mig. Nej, här ser Ingen mig. Här står jag själv och måste välja en utav, dessa otroligt lockande vägar.
Klättra? Tja, det har jag gjort hela livet och det är väl vad folk inbillar sig att man ska göra nu för tiden. För man ska väl göra som alla andra? Eller ska man inte det? Ska man sticka ut och istället välja att gå i en evighet? Nej, den vägen tar bara de mindre begåvande. Självfallet ska jag gräva mig ut till andra sidan. Varför kom jag inte på det förrän nu? Men det är nog bara den dumme, irrationelle som försöker sig på detta. Väggen kan ju vara hur tjock som helst! Arbeta mig fram… jag suckar igen. Det verkar vara vad livet går ut på. Jämt måste jag arbeta för att komma någonstans. Tänk om det ändå skulle räcka att jag stod här och räknade pannor… Nej tack, då hade jag säkerligen blivit filosof på kuppen. Så, då var det bara grävning som var alternativ alltså? Jag antar det!

Annons

The photo has no tags

November 2013