June
Monday 25 January 2010 photo 1/1
|
Day
Panik och mer,hon har inget mer att ge.
Inte ens..att ta emot.
Det första på morgonen kl 06:06.
Hon går på vägen mitt ute..ingenstans.
Eller,,3 hus på ena sidan och 5 på den andra.
Men placerade,med flera meter ifrån varandra.
Hon gick över den vita nersnöade ängen till träden som var nakna.
Hon stog där,och bara tittade.
Precis som om hon hade blivit skrämd.
Hon böjde sig ner för att borsta bort snön som låg på stenen,
som hon sedan satte sig på för att fundera vart hon skulle ta vägen.
"Nå..ska jag sitta här,eller ska jag gå?"
tårarna kom igen.
Efter en stund kände hon hur det börja sticka i benen.
Hon reste sig upp för att gå över ängen.Hon tog på sig luvan.Hon körde in händerna i jackarmarna,För att få värme i händerna,för att få upp värmen i kroppen sen gick hon
gick och gick.
Själv.Ja..hon skulle kunna klä av sig naken,och gå samma väg.
Ingen skulle se henne.Hon hade kunnat gå som vanligt.
Hennes svarta hår hade blivit vitt av frosten som bildats utav hennes tårar och värmen från hennes mun som hon andades ut för att värma anisktet,Speciellt näsan.
Det kändes som om hon skulle kunna gå ett helt år.
Hon hade inte haft ont utav det.
Just nu,under tiden hon gick,tänkte hon inte på något.
Det fanns inget att tänka på.Alla känslor försvan.
Ju närmre vägen till bilarna hon kom,ju varmare blev det.
Solen sken i hennes ansikte,Hon kolla upp rakt mot solen
solen som gömde sig bakom skogen,skogen med den ner snöade ängen o staketet framför.
Ännu hade hon inte blivit trött.Det kändes som om hon hade gått i mindre än fem minuter.
Men egentligen var det mer än en timma.
Hon börjar frysa och ökar takten.
Takten som går från krypande-näst in till joggande.
Springa kunde hon inte,även ifall hon ville.Det var för halt.
Vägen var täckt utav is med snö åvan.
Till slut kom hon ut till vägen.
Hon bestämte sig för att gå tillbaka.
Värmen var på max i kroppen.
Nästan så hon hade lust att knäppa upp den långa North Bend jackan
Men hon ville behålla de i kroppen.Hon kunde nu sakta ner.
Nu närmade hon sig huset hon "bodde" i.Hon stannade till.
Men passerade och gick vidare.
Fortfarande kändes det som om att hon bara skulle kunna gå och gå,
Fast det började bli drygare och drygare.
Hon stannade vid muren,som var uppbyggd utav sten.
Men hon satte sig inte.När hon kollade ner mot marken,såg det ut som den kröp ihop.
Hon gick tillbaka,Där hon gick,kändes det även som om hon aldrig mer skulle komma fram
till huset.
:C.o
Panik och mer,hon har inget mer att ge.
Inte ens..att ta emot.
Det första på morgonen kl 06:06.
Hon går på vägen mitt ute..ingenstans.
Eller,,3 hus på ena sidan och 5 på den andra.
Men placerade,med flera meter ifrån varandra.
Hon stog där,och bara tittade.
Precis som om hon hade blivit skrämd.
Hon böjde sig ner för att borsta bort snön som låg på stenen,
som hon sedan satte sig på för att fundera vart hon skulle ta vägen.
tårarna kom igen.
Efter en stund kände hon hur det börja sticka i benen.
Hon reste sig upp för att gå över ängen.Hon tog på sig luvan.Hon körde in händerna i jackarmarna,För att få värme i händerna,för att få upp värmen i kroppen sen gick hon
gick och gick.
Själv.Ja..hon skulle kunna klä av sig naken,och gå samma väg.
Ingen skulle se henne.Hon hade kunnat gå som vanligt.
Det kändes som om hon skulle kunna gå ett helt år.
Hon hade inte haft ont utav det.
Det fanns inget att tänka på.Alla känslor försvan.
Ju närmre vägen till bilarna hon kom,ju varmare blev det.
Solen sken i hennes ansikte,Hon kolla upp rakt mot solen
solen som gömde sig bakom skogen,skogen med den ner snöade ängen o staketet framför.
Men egentligen var det mer än en timma.
Hon börjar frysa och ökar takten.
Takten som går från krypande-näst in till joggande.
Springa kunde hon inte,även ifall hon ville.Det var för halt.
Vägen var täckt utav is med snö åvan.
Hon bestämte sig för att gå tillbaka.
Värmen var på max i kroppen.
Nästan så hon hade lust att knäppa upp den långa North Bend jackan
Men hon ville behålla de i kroppen.Hon kunde nu sakta ner.
Nu närmade hon sig huset hon "bodde" i.Hon stannade till.
Men passerade och gick vidare.
Fast det började bli drygare och drygare.
Hon stannade vid muren,som var uppbyggd utav sten.
Men hon satte sig inte.När hon kollade ner mot marken,såg det ut som den kröp ihop.
Hon gick tillbaka,Där hon gick,kändes det även som om hon aldrig mer skulle komma fram
till huset.
Comment the photo
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kincinkin/439427069/
Visa toppen
Show footer