October
Thursday 9 July 2009 photo 4/5
|
Okej nu har jag tröttnat lite på att få en del frågor nästan varje dag...
Det är helt okej att folk frågar, jag förstår vrf men ja det börjar bli lite jobbigt så här får ni svaren på några av dem :P
Hur jag kan lite på att Ante inte gör ngt när han bor ca 820.2 km (om man tar snabba vägen) ifrån mig?
Jag litar på Ante till 100%, jag vet att han aldrig skulle göra ngt sånt mot mig. Visst jag har kanske inte den kollen som andra har, men har dem egentligen 100% koll? Jag tror att för ett förhållande ska funka måste du kunna lite på sin kille/tjej och det gör jag!
Historien bakom papporna.
När jag föddes hade mamma precis gift sig med min pappa, Rustan. Alla trodde han var min biologiska pappa, det inkluderar min mamma. Jag växte upp med honom och när jag var 7 eller 8 så skjildes dem och jag stanna kvar hos mamma men kom till honom på helgerna. Mamma fick senare en annan man, Mattias, som hon fortfarande bor ihop med. När jag var 11 fick jag genom blodprov reda på att Rustan inte var min pappa. Det var väldigt jobbigt för mig! Vi leta upp min biologiska pappa, Magnus, som bodde i Hässleholm och hade en egen familj men han och hans fru och barn ville ändå träffa mig. 11 år gammal träffade jag alltså min biologiska pappa för första gången. Det dröjde inte lång tid innan vi (mamma,jag,Mattias och mina två syskon mellan mamma o Mattias) flyttade till Bjärnum. 11 år gammal pendlade jag själv mellan Bjärnum-Hässleholm och mellan Bjärnum-Hässleholm-Kristianstad-Everöd allt för att hålla kontakten med mina pappor. Kallar jag då Rustan, Magnus och Mattias för pappa? Svar nej, Rustan och Magnus kallar jag pappa och Mattias kallar jag Idiot. Vrf kallar hon Rustan pappa, han är ju egentligen inte det? undrar ni kanske. Svaret är ganska lätt, jag har växt upp med tron att han är min pappa, det är han som "format" mig till den människa jag är idag. Vrf kallar jag Mattias idiot? Det är en lång historia som jag inte berättar för alla men för att slippa få frågan så kan jag säga att han behandlat mig jävligt illa och att vi aldrig kommit överrens.
Vrf flyttar jag då inte ifrån mamma? Det är helt enkelt för att jag inte vill lämna mamma och mina syskon med honom. Jag vet att jag egentligen måste och att han inte gjort dem ngt iaf inte ÄN men om han skulle så hade jag inte kunnat leva med att ha lämnat dem i sticket. Dessutom är jag inte myndig än så kan ändå inte flytta här ifrån utan mammas tillstånd och eftersom jag plannerar att flytta långt härifrån så får jag vänta lite. Kommer jag någonsin våga flytta ifrån? Ja, faktum är att jag tänker flytta så fort jag slutat gymnasiet. Då drar jag långt härifrån.
Hur mår jag egentligen?
Jag är en oftast glad och väldigt lycklig tjej så jag vill nog säga att jag mår bra. Det är iaf vad jag intalar mig själv varje morgon. Jag vet att om jag letar djupare mår jag inte bra, men vrf gå och må dåligt hela tiden? Jag tror ingen mår bra av att alltid rota så djupt de kan för att leta efter saker som hänt. Vi måste leva i nuet inte i det förflutna. Jag har haft en jobbig och händelserik uppväxt men so? Jag är glad över att en del av sakerna ändå har hänt i mitt liv även om inte allt varit positivt, det är trots allt det som har format mig till den jag är idag, det är på grund av det jag träffat alla mina vänner, det är på grund av det som folk gillar just mig. Jag är ingen person som pratar om mina egna känslor, jag kan bara inte det, det är jobbigt. Däremot är jag en jävel på att lyssna! Det är inte alla som kan det och jag är väldigt glad över att ha den förmågan. De enda personerna jag kunnat prata om mina problem med dog förra året, jag saknar dem det gör jag verkligen MEN jag vet att dem har det bättre nu och att de alltid kommer vara med mig, precis som du som läser texten! Ni finns alla i mitt hjärta! Inte bara min familj, mina vänner med, mina ovänner (om jag har sådana), vänner jag inte träffat än, ALLA helt enkelt!
Tack för mig och ha en trevlig dag :*
Det är helt okej att folk frågar, jag förstår vrf men ja det börjar bli lite jobbigt så här får ni svaren på några av dem :P
Jag litar på Ante till 100%, jag vet att han aldrig skulle göra ngt sånt mot mig. Visst jag har kanske inte den kollen som andra har, men har dem egentligen 100% koll? Jag tror att för ett förhållande ska funka måste du kunna lite på sin kille/tjej och det gör jag!
När jag föddes hade mamma precis gift sig med min pappa, Rustan. Alla trodde han var min biologiska pappa, det inkluderar min mamma. Jag växte upp med honom och när jag var 7 eller 8 så skjildes dem och jag stanna kvar hos mamma men kom till honom på helgerna. Mamma fick senare en annan man, Mattias, som hon fortfarande bor ihop med. När jag var 11 fick jag genom blodprov reda på att Rustan inte var min pappa. Det var väldigt jobbigt för mig! Vi leta upp min biologiska pappa, Magnus, som bodde i Hässleholm och hade en egen familj men han och hans fru och barn ville ändå träffa mig. 11 år gammal träffade jag alltså min biologiska pappa för första gången. Det dröjde inte lång tid innan vi (mamma,jag,Mattias och mina två syskon mellan mamma o Mattias) flyttade till Bjärnum. 11 år gammal pendlade jag själv mellan Bjärnum-Hässleholm och mellan Bjärnum-Hässleholm-Kristianstad-Everöd allt för att hålla kontakten med mina pappor. Kallar jag då Rustan, Magnus och Mattias för pappa? Svar nej, Rustan och Magnus kallar jag pappa och Mattias kallar jag Idiot. Vrf kallar hon Rustan pappa, han är ju egentligen inte det? undrar ni kanske. Svaret är ganska lätt, jag har växt upp med tron att han är min pappa, det är han som "format" mig till den människa jag är idag. Vrf kallar jag Mattias idiot? Det är en lång historia som jag inte berättar för alla men för att slippa få frågan så kan jag säga att han behandlat mig jävligt illa och att vi aldrig kommit överrens.
Vrf flyttar jag då inte ifrån mamma? Det är helt enkelt för att jag inte vill lämna mamma och mina syskon med honom. Jag vet att jag egentligen måste och att han inte gjort dem ngt iaf inte ÄN men om han skulle så hade jag inte kunnat leva med att ha lämnat dem i sticket. Dessutom är jag inte myndig än så kan ändå inte flytta här ifrån utan mammas tillstånd och eftersom jag plannerar att flytta långt härifrån så får jag vänta lite. Kommer jag någonsin våga flytta ifrån? Ja, faktum är att jag tänker flytta så fort jag slutat gymnasiet. Då drar jag långt härifrån.
Jag är en oftast glad och väldigt lycklig tjej så jag vill nog säga att jag mår bra. Det är iaf vad jag intalar mig själv varje morgon. Jag vet att om jag letar djupare mår jag inte bra, men vrf gå och må dåligt hela tiden? Jag tror ingen mår bra av att alltid rota så djupt de kan för att leta efter saker som hänt. Vi måste leva i nuet inte i det förflutna. Jag har haft en jobbig och händelserik uppväxt men so? Jag är glad över att en del av sakerna ändå har hänt i mitt liv även om inte allt varit positivt, det är trots allt det som har format mig till den jag är idag, det är på grund av det jag träffat alla mina vänner, det är på grund av det som folk gillar just mig. Jag är ingen person som pratar om mina egna känslor, jag kan bara inte det, det är jobbigt. Däremot är jag en jävel på att lyssna! Det är inte alla som kan det och jag är väldigt glad över att ha den förmågan. De enda personerna jag kunnat prata om mina problem med dog förra året, jag saknar dem det gör jag verkligen MEN jag vet att dem har det bättre nu och att de alltid kommer vara med mig, precis som du som läser texten! Ni finns alla i mitt hjärta! Inte bara min familj, mina vänner med, mina ovänner (om jag har sådana), vänner jag inte träffat än, ALLA helt enkelt!
Comment the photo
vet det har varit lite problem med kommentarer idag :S <br />
När åker ni imon? Ha det nice i kroatien o sola åt mig ;)<3
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kissingdisease/389127818/
Visa toppen
Show footer