March
Friday 18 April 2008 photo 3/5
|
me be BORED!, så ja lägger ut kap 2 från BYS :P
Kapitel 2 Home sweet home?
Bill's POV
Bill vaknar med ett ryck, han ser sig omkring, det är mörkt, för mörkt att se vart man är, plötsligt tänds en lampa och där står Tom och tittar på sin bror
"okej.. så.. alltså.. det som hände förra veckanl, det har ju aldrig hänt innan, men det får aldrig någonsin hända igen, du är min bror och jag älskar dig, men om nåt sånt händer igen så kommer fansen att svika oss, de kommer aldrig mer vilja gå på en konsert okej?, så du förstår aldrig mer!"
Bill bara tittar på sin bror som pratar och viftar med händerna samtidigt som han går fram och tillbaka, tillslut stannar han upp, sätter händerna på sidorna och tittar allvarligt på Bill
"har du förstått?!"
Bill reser sig sakta upp och går långsamt mot sin bror, han tar sina händer och tar tag i Tom's huvud,ställer sig farligt nära och kollar honom rakt in i ögonen
"Tom.. allt vi gjorde, var att glömma bort oss i några sekunder.. våra fans kommer inte att svika oss bara för att vi råkar tappa texten.. och musiken.. förstår du?" Bill talar långsamt och tydligt som om Tom skulle vara ett litet barn
"Det säger du nu ja! men tänk dig när du glömmer bort hela texten och när någon av oss spelar fel, då kommer ingen att vilj.."
"TOM! Ryck upp dig!" Bill ryter till och ger Tom en örfil "det som hände förra veckan kommer knappast att hända igen, det är en på miljonen att något sådant händer igen"
"jamen tänk om"
"shh!"
"men asså"
"shh!"
"hu"
"shh!, Tom lägg ner, gå o spela lite tv-spel eller lyssna på musik, eller gör vad fan du vill bara du lugnar ner dig!"
Bill tittar på sin bror med en desperat blick, han hatar när Tom inte är i balans, det får honom alltid att bli orolig. Dörren öppnades hastigt
"Bill har du sett T..jasså du var här"
det var Georg som letat efter Tom i över en timma
"kommer du eller? det är fest lite längre ner på gatan, massa med brudar" sa Georg med en lockande ton i rösten
" aa jo javisst jag kommer" Tom gick mot dörren men stannade till han kollade allvarligt på sin bror "kom ihåg, aldrig mer!" sa han och gick ut och stängde sakta dörren efter sig.
Bill suckade Tom hade hållt på sådär ända sen konserten då de alla hade glömt bort allt pga hur publiken hade varit, och trots att dom hunnit ha två till konserter som gick hur bra som helst så fortsatte han vara lika paranoid. Bill ville inte tänka mer på sin bror och hans eviga tjatande, han gick bort till datorn som stog på ett skrivbord nära tv:n, han slog på datorn och väntade på att den skulle starta helt 'äntligen, att det alltid måste ta hundra år för datorn att starta.. humm.. ska jag kolla några fanmejl?' Bill satt o tänkte lite på vad han skulle göra vid datorn, han tyckte om att läsa fanmejlen men ibland så kändes det som om det bara stog samma saker om och om igen han klickade upp ett och började läsa
" hello you guys! I don't know why I'm writing to you, I just wanted to have someone to talk to, you see, my two best friends are mad at me, well actually they're mad at the fact that I'm moving to germany. I love my friends and I just can't stand my life without them, they're my everything, but they got mad at me even though it wasn't my fault, my mom got a job-offer over there and she took it, without even telling me. We will be living at a hotel cus my mom didn't have the time or money to get an appartment, and that totally sucks cus I hate hotels, they are so.. I just hate them. I'm from sweden, but I know german, so I don't know why I'm writing in english ^_^ I guess it's juts basic instinct.. oh well I gotta go now, maybe I'll see you in germany ;D // Love Annie" Bill öppnade ett till mejl och blev ganska paff när han såg vad som stog i det, han öppnade ett till och skrattade till för han visste inte riktigt vad han skulle göra, 'om dom ändå visste' tänkte han för sig själv och började svara på ett av mejlen..
Annie's POV
"kom nu Annie, vi kommer missa flyget annars"
Annie satt i sina egna tankar, hon hade inte träffat Camilla eller Jonas sedan hon berättade att hon skulle flytta. De hade blivit så upprörda, så arga.
"MEN ANNIE KOM NU!!" det märktes att Annie's mamma var irreterad på henne, hon reste sig långsamt upp och kollade runt i det tomma rummet, väggarna var så kala, golvet var så kallt, man hade aldrig kunna tänka sig att det en gång varit fullspäckat med saker, affischer, och flera högar med kläder. Annie skrattade till lite tyst för sig själv när hon tänkte på gamla minnen, på hur hon, Camilla och Jonas en gång var nära på att bränna upp rummet när dem försökte göra en kemi-läxa på brandsäkra material genom att använd deras egna sätt att lösa sådana frågor, och de fick reda på att fliece, nylon och linne är väldigt, väldigt lättantändligt, spec med lite hårspray på..
"ANNIE!!!"
Annie drog en djup suck, som ekade i det tomma rummet och gick motvilligt ut till bilen.
"jag vet att du inte är så särskilt glad, men du kommer att få det bra, du kommer ju kunna göra vad du vill om dagarna och så.."
Annie's mamma babblade på som om att flytta tilltyskland var något som man gjorde varje dag, Annie lyssnade inte på sin mamma, utan tittade konstant på sin mobil 'inget svar än.. kan dom inte bara skriva något? vad som helst!' hon hade skickat ett varsitt sms till Camilla och Jonas kvällen innan, men ingen hade svarat, hon hade trott vid flera tillfällen att de hade svarat men det var bara leverans-rapporter och meddelanden från andra i klassen, folk som hon igentligen inte kände, folk som hon inte brydde sig om. De hade nått fram till flygplatsen och hon blev ombedd att stänga av mobilen av personalen, hon satte sig vid sin plats intill fönstret och tittade ut,hon kände igen lukten av flygplansmat, plast och jordnötter det var något hon aldrig skull kunna glömma bort, luken av ett flygplan. Planet började röra på sig och hon kände en stor våg av sorg skölja över henne ' jag fattar inte att jag åker utan att säga hejdå till mina allra bästa vänner' en tår föll sakta ner ner och hon kunde känna hur de andra ville klämma sig fram, hon försökte kämpa emot tårarna men det gick inte, det blev för mycket känslor, alla minnen, alla skratt, all gråt allt de delat var som bortblåst, hennes vänner var inte i hennes närhet längre, de fanns inte i hennes liv, tanken gjorde så att hon brast ut i gråt och hon ju mer hon försökte dölja gråten, ju mer grät hon.
Jonas POV
"Hej Jonisboo, jag vet att du är arg, lr lessen, men jag åker imorn klockan 13.20 och 14.10 går planet. jag vill inte åka utan att säga hejdå, jag vill bara.. snälla kan du inte bara komma och säga hejdå?! Ich liebe dich mein freunde!/ sweetcheek"
Jonas läser sms:et om och om igen. 'vad är klockan? 13.59, försent.. det är försent, fan' Jonas slänger bort mobilen och lägger sig i sängen. han stirrar upp i taket och sedan på en affisch på Tokio Hotel som hänger lite snett, precis brevid sängen, han suckar, tar sin mp3-spelare och lyssnar på spring nicht, en tår faller sakta nerför hans kind, han blundar och ser annie framför sig, hon står där med stora ögon fästa på hennes stora idoler
"OMG, det är dom, JONAS hallå! det är dom, ser du inte!! haha det är dom!! jag dör, shit jag dör aaah jag dööhöhöhööör! ihiiihihi, kan du fatta att det är dom!"
Jonas hade tittat på Annie som om hon hade något fel på hjärnan
"Annie, det är bara en affisch!"
"jaha? det gör väl inget, det är dom iaf! XD"
"men alltså.. det är en affisch, inget mer.."
Annie hade tittat på Jonas med en bestämd blick och sedan utbrustit
"VI TAR DEN!!, hjälp mig att få ner den så tar vi den!"
Det var svårt att motstå Annie när hon var som mest exhalterad över småsaker så självklart hade Jonas hjälpt till att plocka dän affischen från busshållplatsen där den satt inramad
"du vet väl att det här är olagligt" hade han sagt lite försiktigt
"men hallå, jag är inte född igår, så skynda dig innan nån kommer på oss" de hade snabbt fått loss affischen och sedan sprungit det snabbaste de kunde
"vart vill du ha den" skrek Annie i farten
"va??"
"vart.. vill.. du.. ha.. den?!"
"vadå jag??"
" ja, du!"
"jag trodde att du skulle ha den"
"va?nej jag har ju redan en sån här"
"men vad, varför? Anniiiiiie!! du är ju helt otrolig varför villa du ta den om du redan har en sån här?"
"jo men asså.." började Annie och tittade ner på sina skor "du måste ju också ha något fint i ditt rum" sa hon kvittrande och gav ifrån sig ett leende som spred sig över hela hennes ansikte.
Jonas skrattade till när han tänkte på det minnet, det fick honom alltid att få en varm känsla inombords, han började tänka på när de hade kommit hem och skulle sätta upp den, vilket besvär det hade varit, efter ca 20 min hade dem fått upp affischen och Jonas hade kollat på den lite besvärat och sen tittat på Annie som hade stått och studerat upphängnaden med ett stolt leende
"alltså.. den hänger ju snett.. " beklagade sig jonas
"det gör den ju inte! det är du som står snett!" hade Annie svarat raskt och sedan skuttat ut från rummet nynnandes på reden.
Jonas öppnade ögonen och tog upp mobilen igen, han läste sms:et ännu en gång 'Jonisboo, typiskt Annie att komma på en massa nya smeknamn, Jonisboo'. Mitt i sin tanke ringde mobilen och han ryckte till
"hallå?" han hörde en massa bilar och en svag snyftning luren
"klockan är 10 över nu.. hon kommer inte tillbaka" det var Camilla som ringde och brast ut i gråt
"..o.. o.. och jag.. sa.. aldrig hejdåååhåhåååå"
Jonas hörde hur ledsen Camilla var, han visste att hon kände sig helt hopplös,övergiven och det krossade hans hjärta
"jag kommer om fem minuter, okej?" sa Jonas bestämt
"mmm.." nästan viskade Camilla till svar.*Klick*. Jonas skyndade sig att dra på sig kläderna och sprang sedan till den platsen han visste att Camilla skulle vara. Bron, Camillas *sista-utvägen-bro*..
Camilla's POV
Camilla satt och stirrade på datorskärmen, hon kunde inte fatta det, hon hade fått ett svar på sitt mejl, ifrån Bill Kaulitz
"Hello camilla, I know that it hurts to loose a friend, but you have to remember that she will always be by your side, she is still alive and I think that she needs you as much as you need her, if not moore. I hope that you will understand that soon, and if it were you that had to leave like that I think that she would try to live on. I hope that you and your friend will talk with eachother soon, because nothing is worse than when you loose that one person that means the world to you. Love Bill". Camilla stängde av datorn 'men han vet ju ingenting, han har ju sin bror, han vet inte hur det känns, han har aldrig träffat Annie, han vet inte hur hon är, han vet inte hur fort man lär sig att älska henne, han vet inte! han vet ingenting!'
Camilla satt där med tårfyllda ögon, hon tittade bort mot klockan 14.10.. 'åh nej!.. hon..hon är..neej!!' Camilla greppade tag i mobilen och sprang, hon sprang det fortaste hon kunde, 'där är den, bron, min bro' hon satte sig anfått på räcket och ringde upp Jonas, hon ville bar höra hans röst en signal nådde fram
" hallå?"
Camilla kände hur tårarna trängde sig fram när hon hörde Jonas röst, han sa att han skulle komma om fem minuter, men ibland kan fem minuter kännas som en evighet, när hon la på så for tankarna om Annie runt i hennes huvud, bara tanken av att inte få vara med henne gjorde så att hon bröt ihop, hon kände sig svag och hennes händer var skakiga och hon tappade greppet om mobilen, hon satt och tittade med tårfyllda ögon efter mobilen som föll ner, ner mot marken och trafiken 20 meter nedanför hennes dinglande fötter 'allt jag behöver göra, igentligen är att bara skuta fram mig några centimeter, sen är det över' hon tog ett nytt tag om räcket, gjorde sig beredd tog ett djupt andetag blundade och..
Tom's POV
Tom satt och tittade på alla som dansade, musiken dånade i högtalarna och man kunde känna basen i både golv och väggar
"Tom, det här lisa, hon vill jättegärna *reden* med dig"
Det var Georg som stog framför honom med en platinablond tjej runt armarna, hon hade på sig en kort jeans kjol och ett väldigt u-ringat linne, Tom studerade henne noga
"fan ta bort henne Georg, hon kan ju inte vara mer än 13 år!"
Georg tittade förvånat på tom, det var första gången tom dissat en tjej som praktiskt taget skulle göra allt för honom
"okej" svarade Georg och föste bort tjejen.
Tom reste på sig och försökte ta sig därifrån
"vart ska du?" ropade Georg genom allt folk
"till hotellet"
"varför"
"jag är trött"
"okay, see ya later playah".
Tom kom fram till hotellet, tryckte ner hissen och klev in 'shit, vad är det med mig?, varför kan jag inte sluta tänka på vad som hände förra veckan?'
Det var första gången han tappat kontrollen över sig själv på scen. Han gick ut ur hissen, mot sitt rum han hörda några avlägsna röster, han kunde inte förstå vad dem sa, han tittade bort mot slutet av korridoren, där stog en kvinna i en beige-brun klänning och håret uppsatt och en tjej med en gråsvartrosa-rutig kjol och ett knallrosa linne med svarta detaljer, en svart munktröja och axellångt hår som döljde nästan hela ansiktet, han kunde se på henne att hon var ledsen, men varför? han blev allt mer nyfiken, varför föstod han inte, helt plötsligt rycktes dörren upp, han hoppade till
"AAAAAAH!!" Bill som hade öppnat dörren hade blivit halvt ihjälskrämd av att hans bror hade stått mitt framför honom helt plötsligt. Annie's POV
Annie tittar ut genom fönstret, det är mörkt ute, hon kliver ut ur taxibilen och tar sina väskor, vinden blåser lite lätt, det är smått kyligt, hon ser sig omkring och hon ser festklädda människor gåendes förbi mot ett stort hus där det dånar musik ifrån. 'jahap, så det är här jag kommer att sitta i min ensamhet'
"Annie, kom nu, stå inte bara där vi måste packa upp och sen är det raka vägen till sängen"
Annie tittar på sin mamma som ser otroligt vacker ut i hotell ljusets orange-gula sken hon drar ett djupt andetag och sväljer klumpen som satt sig i halsen.
"ja hej, vi hade bokat rum, föret.."
"ja, två rum här, varsegod"
"tackar, kom nu Annie" de tryckte ner hissen och klev sedan in.
Annie kunde inte hålla sig längre, tårarna började rinna igen, hon täckte för ansiktet med sitt hår *pling*
"jaha nu var vi framme" sa Annie's mamma nöjt hon ledde Annie nerför korridoren
"bara så att du vet så kommer vi att ha olika rum, men det betyder inte att du kan hålla på att ränna och fara hur du vill"
"mmm"
"här är din nyckel" Annie tittar på sin mamma som försöker få upp dörren till rummet
"men vad i.."
"mamma.. det är fel nyckel.. den här är din" Annie räcker fram nyckelkortet tin sin mamma som tar emot den med ett ansträngt leende
"det visste jag lilla gumman" ' visst, det visste hon.. sääkert'
"AAAAAAH!!" de hörde ett skrik och tittade bort mot hissarnas håll, där stod en helt vettskrämd Bill och en förvånad Tom
"TOM!..VAd gör du här?!" kunde dom höra Bill skrika Tom tittade bort mot dom och knuffade sedan in sin bror i rummet. 'vad i..var det där?,såg jag nyss? OMG!' Annie stog där och gapade med uppspärrade ögon och fattade knappt vad hon nyss hade sett
"jag måste ringa Camilla" utbrast hon och öppnade hotellrummet fort hon sprang mot telefonen men hejdade sig 'nej just det, hon pratar inte med mig längre.. och inte Jonas heller' inte ens tanken på att hon bodde några dörrar ifrån sina allra största idoler kunde göra så att tomheten som hon kände utan sina vänner kunde försvinna.
Bill's POV
Bill ligger i sängen och tänker på de mejl han läst, det andra mejlet var ganska så skrämmande, han hoppades bara på att han nådde fram till henne, att hon skulle förstå att hon inte var helt förlorad. 'stackars tjejer.. och kille.. de kan inte ha det lätt, skiljas från den personen de älskar mest, få den personen bortförd, utan att kunna göra något åt saken' det kurrar till i magen 'fan jag måste ha mat.. mm Pizza, vart kan man få tag på pizza häromkring då?' Bill ser sig om i rummet, han kollar på roomservice-menyn han suckar högljutt
"ingen pizza, jag får väl gå ut o köpa hem en hehe" han tar på sig sina skor och öppnar dörren, mitt framför honom står Tom
"AAAAAAH!!" han blev så chockad och skrämd över att Tom bara stog där helt plötsligt
"TOM!.. VAd gör du här?!" halvskrek Bill med uppspärrade ögon
"öhm.. ehm.. jag.. äh" Tom tittade bort och knuffade sedan in Bill i rummet
"in med dig!"sa Tom och smällde igen dörren efter sig, han satte sig på sängen och pustade ut "vad var det där om?" frågade Bill upprört
"jag.. dom.. fan Bill det där var ju pinsamt!" sa Tom med vädjande ögon
"pinsamt?, vadå pinsamt?"Bill tittade på sin bror som satt på sängen och såg helt förskräckt ut
"men det var en tjej och en kvinna och dom bara glodde på mig när du skrek till.. och alltså, jag hade liksom stått och kollat på dom innan och det.."
"hahahahahahahahahaha" Bill började gapskratta när han hörde på Tom's lilla historia "Tom, har du glömt bort vem du är? haha, jag tror nog att dom blev mer generade än du hahah"
"hehe ja.. jo det är ju sant hehe". Bill klappade till Tom på ryggen,
"jag tänkte gå o ta mig en pizza, hänger du med?" frågade han
"mm pizza, absolut"
De gick ut ur rummet in i hissen och ut på stan för att hitta en pizzeria. De kom in på en liten pizzeria som såg ganska så mysig ut, den låg vid ett hörn och när de steg in kunde dom känna doften av pizza och det vattnades i munnarna på sig.
"Mmm Pizzahh sa Bill förnöjt och gnuggade handflatorna med varandra när de blev serverade
"trevlig måltid" sa servitrisen
"tack"sa Bill med ett jättestort leende och tog upp sin kniv och gaffel, Tom roffade åt sig pizzan och delade upp en bit med sina bara händer
"Toooom! lägg av!" Utbrast Bill och tittade irreterat på Tom som log förnöjt över sin brors reaktion.
Det var tyst i den lilla pizzaresturangen och både Bill och Tom kände sig som hemma där
"hon såg ledsen ut.." sa tom lite tyst och tog en tugga av pizzan
"va? vem?" frågade Bill förvirrat
"tjejen.. tjejen på hotellet, hon såg ledsen ut, som om hela hennes värld hade rasat samman.."
"humm" sa Bill fundersamt"det kanske var Annie.."
"vem?" sa Tom och kollade upp på Bill
"jo.." sa Bill och berättade om mejlen och hur hon hade tvingats att flytta dit och lämna sina vänner efter sig, och hur de alla var lika förkrossade över vad som hänt men att ingen av dem visste om hur de andra igentligen kände
"wow.. det var tungt" sa Tom och tittade på sin bror
"mm, tänk om det hade vart du och jag" sa bill med en allvarlig ton i rösten
"aa.. tänk om" sa Tom med glansen i ögonen.
Jonas POV
Jonas springer allt han kan, 'fortare, jag måste springa fortare' han tar upp mobilen slår Camillas nummer, ingen signal
"fan" han når fram till hörnet av byggnaden som är precis vid bron, där sitter hon, 'Camilla..' vinden blåser så att hennes blonda hår åker bort från ansiktet, Jonas stannar till i en sekund, han kunde inte fatta att hon kunde vara så vacker men samtidigt vara så olycklig, han ryckte till när han såg hur hon verkade ta sats.
Han sprang det fortaste han kunde
"CAMILLA!!!" skrek han förskräckt och sprang ännu fortare, Camilla vände sakta huvudet mot honom, en tår föll ner och han såg henne mima
"Förlåt" hon vände sig om tittade upp mot himelen, sträckte ut sina armar och sköt sig fram, bort från räcket
Camilla's POV
"CAMILLA!!!" hon hör den välbekanta rösten 'Jonas..' hon vände huvudet sakta mot hans håll, hon såg hur han sprang med ett förskräckt ansiktsuttryck, han kom närmare och närmare.
"Förlåt" mimade hon och kollade upp mot himelen, hon kunde känna vindens behagliga blåst 'förlåt mig, men jag klarar mig inte utan Annie' hon sträcke ut armarna och sköt sig fram, bort från räcket medans en sista tanke nådde henne, brevet från Bill 'nothing is worse than when you loose that one person that means the world to you.'
"Annie" sa hon och ångrade sig när det var försent, hon var redan borta från räcket, hon var på väg ner, ner mot den stenhårda marken, ner mot sitt slut, allt verkade gå i slowmotion, hon såg allting framför sig, Annie, Jonas, dagen då de alla träffades
"NEEEEEJ!!" hon hörde ett hjärtskärande skrik och kände hur någonting tog emot.
Hon tittade upp och där var han, Jonas med händerna mellan broräcket's pelare, han höll ett stadigt tag om hennes hand
"Jonas" flämtade hon fram "hur?" Jonas tittade på henne med glansiga ögon
"aldrig i livet att Annie skulle låta dig hoppa, aldrig i livet att jag skulle låta dig hoppa, aldrig i livet" sa Jonas med en gråtfärdig röst.
Kapitel 2 Home sweet home?
"okej.. så.. alltså.. det som hände förra veckanl, det har ju aldrig hänt innan, men det får aldrig någonsin hända igen, du är min bror och jag älskar dig, men om nåt sånt händer igen så kommer fansen att svika oss, de kommer aldrig mer vilja gå på en konsert okej?, så du förstår aldrig mer!"
Bill bara tittar på sin bror som pratar och viftar med händerna samtidigt som han går fram och tillbaka, tillslut stannar han upp, sätter händerna på sidorna och tittar allvarligt på Bill
"har du förstått?!"
Bill reser sig sakta upp och går långsamt mot sin bror, han tar sina händer och tar tag i Tom's huvud,ställer sig farligt nära och kollar honom rakt in i ögonen
"Tom.. allt vi gjorde, var att glömma bort oss i några sekunder.. våra fans kommer inte att svika oss bara för att vi råkar tappa texten.. och musiken.. förstår du?" Bill talar långsamt och tydligt som om Tom skulle vara ett litet barn
"Det säger du nu ja! men tänk dig när du glömmer bort hela texten och när någon av oss spelar fel, då kommer ingen att vilj.."
"TOM! Ryck upp dig!" Bill ryter till och ger Tom en örfil "det som hände förra veckan kommer knappast att hända igen, det är en på miljonen att något sådant händer igen"
"jamen tänk om"
"shh!"
"men asså"
"shh!"
"hu"
"shh!, Tom lägg ner, gå o spela lite tv-spel eller lyssna på musik, eller gör vad fan du vill bara du lugnar ner dig!"
Bill tittar på sin bror med en desperat blick, han hatar när Tom inte är i balans, det får honom alltid att bli orolig. Dörren öppnades hastigt
"Bill har du sett T..jasså du var här"
det var Georg som letat efter Tom i över en timma
"kommer du eller? det är fest lite längre ner på gatan, massa med brudar" sa Georg med en lockande ton i rösten
" aa jo javisst jag kommer" Tom gick mot dörren men stannade till han kollade allvarligt på sin bror "kom ihåg, aldrig mer!" sa han och gick ut och stängde sakta dörren efter sig.
Bill suckade Tom hade hållt på sådär ända sen konserten då de alla hade glömt bort allt pga hur publiken hade varit, och trots att dom hunnit ha två till konserter som gick hur bra som helst så fortsatte han vara lika paranoid. Bill ville inte tänka mer på sin bror och hans eviga tjatande, han gick bort till datorn som stog på ett skrivbord nära tv:n, han slog på datorn och väntade på att den skulle starta helt 'äntligen, att det alltid måste ta hundra år för datorn att starta.. humm.. ska jag kolla några fanmejl?' Bill satt o tänkte lite på vad han skulle göra vid datorn, han tyckte om att läsa fanmejlen men ibland så kändes det som om det bara stog samma saker om och om igen han klickade upp ett och började läsa
" hello you guys! I don't know why I'm writing to you, I just wanted to have someone to talk to, you see, my two best friends are mad at me, well actually they're mad at the fact that I'm moving to germany. I love my friends and I just can't stand my life without them, they're my everything, but they got mad at me even though it wasn't my fault, my mom got a job-offer over there and she took it, without even telling me. We will be living at a hotel cus my mom didn't have the time or money to get an appartment, and that totally sucks cus I hate hotels, they are so.. I just hate them. I'm from sweden, but I know german, so I don't know why I'm writing in english ^_^ I guess it's juts basic instinct.. oh well I gotta go now, maybe I'll see you in germany ;D // Love Annie" Bill öppnade ett till mejl och blev ganska paff när han såg vad som stog i det, han öppnade ett till och skrattade till för han visste inte riktigt vad han skulle göra, 'om dom ändå visste' tänkte han för sig själv och började svara på ett av mejlen..
Annie's POV
Annie satt i sina egna tankar, hon hade inte träffat Camilla eller Jonas sedan hon berättade att hon skulle flytta. De hade blivit så upprörda, så arga.
"MEN ANNIE KOM NU!!" det märktes att Annie's mamma var irreterad på henne, hon reste sig långsamt upp och kollade runt i det tomma rummet, väggarna var så kala, golvet var så kallt, man hade aldrig kunna tänka sig att det en gång varit fullspäckat med saker, affischer, och flera högar med kläder. Annie skrattade till lite tyst för sig själv när hon tänkte på gamla minnen, på hur hon, Camilla och Jonas en gång var nära på att bränna upp rummet när dem försökte göra en kemi-läxa på brandsäkra material genom att använd deras egna sätt att lösa sådana frågor, och de fick reda på att fliece, nylon och linne är väldigt, väldigt lättantändligt, spec med lite hårspray på..
"ANNIE!!!"
Annie drog en djup suck, som ekade i det tomma rummet och gick motvilligt ut till bilen.
"jag vet att du inte är så särskilt glad, men du kommer att få det bra, du kommer ju kunna göra vad du vill om dagarna och så.."
Annie's mamma babblade på som om att flytta tilltyskland var något som man gjorde varje dag, Annie lyssnade inte på sin mamma, utan tittade konstant på sin mobil 'inget svar än.. kan dom inte bara skriva något? vad som helst!' hon hade skickat ett varsitt sms till Camilla och Jonas kvällen innan, men ingen hade svarat, hon hade trott vid flera tillfällen att de hade svarat men det var bara leverans-rapporter och meddelanden från andra i klassen, folk som hon igentligen inte kände, folk som hon inte brydde sig om. De hade nått fram till flygplatsen och hon blev ombedd att stänga av mobilen av personalen, hon satte sig vid sin plats intill fönstret och tittade ut,hon kände igen lukten av flygplansmat, plast och jordnötter det var något hon aldrig skull kunna glömma bort, luken av ett flygplan. Planet började röra på sig och hon kände en stor våg av sorg skölja över henne ' jag fattar inte att jag åker utan att säga hejdå till mina allra bästa vänner' en tår föll sakta ner ner och hon kunde känna hur de andra ville klämma sig fram, hon försökte kämpa emot tårarna men det gick inte, det blev för mycket känslor, alla minnen, alla skratt, all gråt allt de delat var som bortblåst, hennes vänner var inte i hennes närhet längre, de fanns inte i hennes liv, tanken gjorde så att hon brast ut i gråt och hon ju mer hon försökte dölja gråten, ju mer grät hon.
Jonas POV
"OMG, det är dom, JONAS hallå! det är dom, ser du inte!! haha det är dom!! jag dör, shit jag dör aaah jag dööhöhöhööör! ihiiihihi, kan du fatta att det är dom!"
"Annie, det är bara en affisch!"
"jaha? det gör väl inget, det är dom iaf! XD"
"men alltså.. det är en affisch, inget mer.."
Annie hade tittat på Jonas med en bestämd blick och sedan utbrustit
"VI TAR DEN!!, hjälp mig att få ner den så tar vi den!"
"du vet väl att det här är olagligt" hade han sagt lite försiktigt
"men hallå, jag är inte född igår, så skynda dig innan nån kommer på oss" de hade snabbt fått loss affischen och sedan sprungit det snabbaste de kunde
"vart vill du ha den" skrek Annie i farten
"va??"
"vart.. vill.. du.. ha.. den?!"
"vadå jag??"
" ja, du!"
"jag trodde att du skulle ha den"
"va?nej jag har ju redan en sån här"
"men vad, varför? Anniiiiiie!! du är ju helt otrolig varför villa du ta den om du redan har en sån här?"
"jo men asså.." började Annie och tittade ner på sina skor "du måste ju också ha något fint i ditt rum" sa hon kvittrande och gav ifrån sig ett leende som spred sig över hela hennes ansikte.
"alltså.. den hänger ju snett.. " beklagade sig jonas
"det gör den ju inte! det är du som står snett!" hade Annie svarat raskt och sedan skuttat ut från rummet nynnandes på reden.
"hallå?" han hörde en massa bilar och en svag snyftning luren
"klockan är 10 över nu.. hon kommer inte tillbaka" det var Camilla som ringde och brast ut i gråt
"..o.. o.. och jag.. sa.. aldrig hejdåååhåhåååå"
"jag kommer om fem minuter, okej?" sa Jonas bestämt
"mmm.." nästan viskade Camilla till svar.*Klick*. Jonas skyndade sig att dra på sig kläderna och sprang sedan till den platsen han visste att Camilla skulle vara. Bron, Camillas *sista-utvägen-bro*..
Camilla's POV
Camilla kände hur tårarna trängde sig fram när hon hörde Jonas röst, han sa att han skulle komma om fem minuter, men ibland kan fem minuter kännas som en evighet, när hon la på så for tankarna om Annie runt i hennes huvud, bara tanken av att inte få vara med henne gjorde så att hon bröt ihop, hon kände sig svag och hennes händer var skakiga och hon tappade greppet om mobilen, hon satt och tittade med tårfyllda ögon efter mobilen som föll ner, ner mot marken och trafiken 20 meter nedanför hennes dinglande fötter 'allt jag behöver göra, igentligen är att bara skuta fram mig några centimeter, sen är det över' hon tog ett nytt tag om räcket, gjorde sig beredd tog ett djupt andetag blundade och..
"vart ska du?" ropade Georg genom allt folk
"till hotellet"
"varför"
"jag är trött"
"okay, see ya later playah".
Det var första gången han tappat kontrollen över sig själv på scen. Han gick ut ur hissen, mot sitt rum han hörda några avlägsna röster, han kunde inte förstå vad dem sa, han tittade bort mot slutet av korridoren, där stog en kvinna i en beige-brun klänning och håret uppsatt och en tjej med en gråsvartrosa-rutig kjol och ett knallrosa linne med svarta detaljer, en svart munktröja och axellångt hår som döljde nästan hela ansiktet, han kunde se på henne att hon var ledsen, men varför? han blev allt mer nyfiken, varför föstod han inte, helt plötsligt rycktes dörren upp, han hoppade till
"AAAAAAH!!" Bill som hade öppnat dörren hade blivit halvt ihjälskrämd av att hans bror hade stått mitt framför honom helt plötsligt. Annie's POV
"Annie, kom nu, stå inte bara där vi måste packa upp och sen är det raka vägen till sängen"
"ja hej, vi hade bokat rum, föret.."
"ja, två rum här, varsegod"
"tackar, kom nu Annie" de tryckte ner hissen och klev sedan in.
"jaha nu var vi framme" sa Annie's mamma nöjt hon ledde Annie nerför korridoren
"bara så att du vet så kommer vi att ha olika rum, men det betyder inte att du kan hålla på att ränna och fara hur du vill"
"mmm"
"här är din nyckel" Annie tittar på sin mamma som försöker få upp dörren till rummet
"men vad i.."
"mamma.. det är fel nyckel.. den här är din" Annie räcker fram nyckelkortet tin sin mamma som tar emot den med ett ansträngt leende
"det visste jag lilla gumman" ' visst, det visste hon.. sääkert'
"TOM!..VAd gör du här?!" kunde dom höra Bill skrika Tom tittade bort mot dom och knuffade sedan in sin bror i rummet. 'vad i..var det där?,såg jag nyss? OMG!' Annie stog där och gapade med uppspärrade ögon och fattade knappt vad hon nyss hade sett
Bill's POV
"AAAAAAH!!" han blev så chockad och skrämd över att Tom bara stog där helt plötsligt
"TOM!.. VAd gör du här?!" halvskrek Bill med uppspärrade ögon
"öhm.. ehm.. jag.. äh" Tom tittade bort och knuffade sedan in Bill i rummet
"in med dig!"sa Tom och smällde igen dörren efter sig, han satte sig på sängen och pustade ut "vad var det där om?" frågade Bill upprört
"jag.. dom.. fan Bill det där var ju pinsamt!" sa Tom med vädjande ögon
"pinsamt?, vadå pinsamt?"Bill tittade på sin bror som satt på sängen och såg helt förskräckt ut
"men det var en tjej och en kvinna och dom bara glodde på mig när du skrek till.. och alltså, jag hade liksom stått och kollat på dom innan och det.."
"hahahahahahahahahaha" Bill började gapskratta när han hörde på Tom's lilla historia "Tom, har du glömt bort vem du är? haha, jag tror nog att dom blev mer generade än du hahah"
"hehe ja.. jo det är ju sant hehe". Bill klappade till Tom på ryggen,
"jag tänkte gå o ta mig en pizza, hänger du med?" frågade han
"mm pizza, absolut"
"Mmm Pizzahh sa Bill förnöjt och gnuggade handflatorna med varandra när de blev serverade
"trevlig måltid" sa servitrisen
"tack"sa Bill med ett jättestort leende och tog upp sin kniv och gaffel, Tom roffade åt sig pizzan och delade upp en bit med sina bara händer
"Toooom! lägg av!" Utbrast Bill och tittade irreterat på Tom som log förnöjt över sin brors reaktion.
"hon såg ledsen ut.." sa tom lite tyst och tog en tugga av pizzan
"va? vem?" frågade Bill förvirrat
"tjejen.. tjejen på hotellet, hon såg ledsen ut, som om hela hennes värld hade rasat samman.."
"humm" sa Bill fundersamt"det kanske var Annie.."
"vem?" sa Tom och kollade upp på Bill
"jo.." sa Bill och berättade om mejlen och hur hon hade tvingats att flytta dit och lämna sina vänner efter sig, och hur de alla var lika förkrossade över vad som hänt men att ingen av dem visste om hur de andra igentligen kände
"wow.. det var tungt" sa Tom och tittade på sin bror
"mm, tänk om det hade vart du och jag" sa bill med en allvarlig ton i rösten
"aa.. tänk om" sa Tom med glansen i ögonen.
Jonas POV
"CAMILLA!!!" skrek han förskräckt och sprang ännu fortare, Camilla vände sakta huvudet mot honom, en tår föll ner och han såg henne mima
"Förlåt" hon vände sig om tittade upp mot himelen, sträckte ut sina armar och sköt sig fram, bort från räcket
Camilla's POV
"Förlåt" mimade hon och kollade upp mot himelen, hon kunde känna vindens behagliga blåst 'förlåt mig, men jag klarar mig inte utan Annie' hon sträcke ut armarna och sköt sig fram, bort från räcket medans en sista tanke nådde henne, brevet från Bill 'nothing is worse than when you loose that one person that means the world to you.'
"Annie" sa hon och ångrade sig när det var försent, hon var redan borta från räcket, hon var på väg ner, ner mot den stenhårda marken, ner mot sitt slut, allt verkade gå i slowmotion, hon såg allting framför sig, Annie, Jonas, dagen då de alla träffades
"NEEEEEJ!!" hon hörde ett hjärtskärande skrik och kände hur någonting tog emot.
"Jonas" flämtade hon fram "hur?" Jonas tittade på henne med glansiga ögon
"aldrig i livet att Annie skulle låta dig hoppa, aldrig i livet att jag skulle låta dig hoppa, aldrig i livet" sa Jonas med en gråtfärdig röst.
Visa toppen
Show footer