Prolog

Ensam vandrar hon fram på stigen, hon vet inte vart hon är påväg, det gör hon aldrig. Hon hör ljudet av trafiken från en motorväg långt borta. Det börjar bli glesare mellan träden, solen börjar gå upp och himlen har gått från att vara mörkt nattsvart till vackert ljusblå. Hon fortsätter gå och snart finns där ingen skog längre, en liten stad skymtar längre fram och hon undrar var hon har kommit den här gången. Hon går en bit till men snart märker hon att någonting är fel, hon hör fortfarande ljudet av motorvägen långt borta men på vägen där hon går finns inga bilar. Hon går en bit till och snart är hon framme vid den lilla staden, inga ljus är tända och inga människor syns till. Husen ser ut som om de har varit övergivna i flera år. Hon börjar gå mot det första huset på den första vägen. Hon är snart framme vid dörren, den är låst. Hon fortsätter att känna på alla dörrar på den första vägen, när hon kommer till det femte huset på vägen ser hon att ett fönster är öppet. Hon går fram och tittar in, det är ett vackert rum hon ser, hon lägger också märke till att det här huset inte ser lika ovårdat ut som de andra. Nästan som om någon har varit här nyligen.

Kapitel 1

Hon vaknar av att någon, eller något, tittar på henne. Hon känner det, lika väl som någon annan skulle höra ett bombnedslag. Hon vänder sig långsamt om där hon ligger, med huvudet vänt mot väggen, och ser en mörk gestalt som sitter på stolen i andra sidan av rummet och betraktar henne. När den mörka gestalten ser att hon är vaken reser den, eller det, sig upp och går fram till dörren där strömbrytaren sitter. Lampan i taket tänds och hon ser med stor lättnad att gestalten är en pojke. Han ser ut att vara ungefär lika gammal som henne, han har klarblå ögon och mörkt brunt hår.
Du inkräktar på min egendom, säger han och tittar henne rakt i ögonen. Han ser så hotfull ut att hon blir rädd, och hon reser sig genast upp och börjar samla ihop de få saker hon hade med sig. Filten, ficklampan, plånboken, tändstickorna, fickkniven och kortet på mamma och Eliza. Sen tittar hon snabbt på honom. Han skrattar.
Vad? Säger hon.
Jag bara skojade, säger han, och ser på henne med road blick. Det är bara kul att äntligen få lite sällskap. Hon sätter sig lättad ner på sängen igen.
Du skrämde mig! Säger hon, och tittar surt på honom.
Jag vet, förlåt, Säger han och skrattar. Vad heter du?
Olivia, säger hon och ser misstänksamt på honom. Du då?
Josh, säger han och ler. Den här gången kan hon inte låta bli att le tillbaka.
Vad har hänt här? Frågar hon. Varför är byn helt tom? Han sätter sig brevid henne på sängen.
Jag vet faktiskt inte, det är därför jag är här, för att ta reda på det.
Så... Säger hon och tänker efter lite. Du är alltså skickad hit av någon för att ta reda på vad som har hänt?
Nej, nej. Ja växte upp här. Jag vill veta vad som hände med alla. Var alla tog vägen.
Åh.. säger hon och tittar ner i golvet. Har du kommit fram till något?
Nej, säger han. Det finns inga ledtrådar alls!Jag har letat igenom halva staden nu. Det finns absolut ingenting som tyder på att något hemskt har hänt. Men jag tror det. Om jag bara kunde veta vad! Han gömmer ansiktet i händerna och hon förstår att han gråter. Hon sätter sig närmare honom och lägger ena armen runt hans axlar.
Förlåt, säger han. Jag fattar bara inte hur något sånt här kan hända.
Jag vet, säger hon. Det är okej, jag förstår. Han lyfter huvudet och ser henne i ögonen. De mörkt bruna möter de klara blå.
Jag ska hjälpa dig, säger hon. Tillsammans ska vi lista ut vad som har hänt här. Det klarar vi. Sen ler hon mot honom och han förstår att hon menar allvar. Inom sig lovar de varandra att de aldrig ska skiljas åt, aldrig någonsin.

Skriva vidare??!

Annons

The photo has no tags

February 2012