Thursday 25 December 2008 photo 1/4
|
hoppas alla har haft en mysig julafton!
jag har alltid haft en dröm om att skriva en bok. eller fler.
nu har jag som så många gånger förut börjat på en liten story,
och jag hoppas som så många gånger förut att allt inte bara ska rinna ut i sanden,
utan att det ska kunna bli någonting.
jag funderade ett tag på om jag skulle lägga ut små textstycken här vid (nästan) varje bild, och se vad jag får för respons, och kanske få hjälp med hur jag ska kunna bygga vidare. men jag lägger ut allt det jag skrivit, och sen får vi se om det finnsnågon som kommer att orka läsa.
______________________________
Under min handflata känner jag ditt hjärta ticka svagt.,
Men ändå tillräckligt starkt för att ge intrycket av en tidsinställd bomb.
Ingen vet vad som händer när tiden går ner till noll.
Kommer du då vakna och spränga hela världen med din nyuppladdade energi,
Eller kommer ditt liv bara blåsas ut som ett alltför svagt ljus och kommer röken stiga upp och spridas ut över allas vår tillvaro som ett dystert mörker?
Jag har glömt hur det är att på morgonen vakna utsövd.
Jag har glömt hur det är att le.
Jag stod framför sjukhusrummets spegel häromdagen och rörde lätt med fingertopparna över mitt ansikte.
Jag kunde inte känna igen mig själv längre.
Jag kände konturerna över mina ögon, men de tillhörde inte mig. Glansen hade för länge sen försvunnit.
Jag kände över min näsa, men alla av världens olika utelämnade dofter hade gjort den förbrukad.
Jag rörde med darrande fingrar över min mun. Jag följde läpparnas krusning. Men mungiporna hade för länge sedan dragit sig neråt och det första tecknet till rynkor hade visat sig som en pestsmitta i mitt ansikte.
Allt i min kropp är under förändring.
Allt förändras förutom min sons livssituation. ..
Respiratorn piper i samma långsamma takt dag ut och dag in. Läkarna säger att läget är stabilt. Men jag bryr mig inte om att läget är stabilt eller inte. Jag vill ha en förändring. Jag orkar inte med denna ovetskap. Hellre ser jag att någonting händer. Bra eller dåligt. Bara det sker något.
Likt ditt hjärta tickar så tickar också klockan med dova slag uppe på den kalt ljusgula väggen. En sådan där ljusgul färg som inte inger något som helst hopp över framtiden. Den är helt fantasilös och innehåller ingen livsglädje eller livslust alls. Hur ska de kunna vänta sig att patienterna ska få lusten tillbaka att arbeta sig upp till livet igen när deras ögon slås upp till denna tråkiga syn varje dag. Om de nu ens slår upp ögonen..
Jag har blivit trött på att tänka på sådana här obetydliga saker. Men att tänka är det ända tidsfördriv jag har här. Jag har inte förmågan att göra något. Jag kan inte lämna mina tankar ifrån min son och hans tillstånd. Jag har försökt att slå upp en bok, men efter att ha läst om en och samma sida tio gånger så gav jag upp.
Jag sitter i den gröna sjukhusfåtöljen, som även fått fungera som säng flera nätter, och mina korslagda ben kan aldrig bestämma sig vilket som ska ligga överst.
Jag känner mig frivilligt instängd i ett för trångt fängelse. Jag vet att jag fysiskt kan ta mig härifrån. Men jag skulle inte kunna fungera normalt där ute bortom dessa betongväggar för jag vet att mitt psyke inte skulle göra mig sällskap. Det sitter otryggt med sina fantasihänder mot huvudets galler. Mina tankar vill fara iväg som en nykläckt fjäril ifrån sin puppa, med fladdrande och ostadiga vingar. Men utrymmet räcker inte till för själva lyftet upp.
Jag är dömd att leva såhär. Ända tills den psykiska nyckeln bildas och hittas.
Jag är vettskrämd hur allt detta ska sluta.
Under min handflata tickar ditt liv långsamt bort.
-
Jag lever i en fantasi. Och min overklighet har kommit att bli min verklighet. Jag är pånyttfödd i denna himmelssfär. Jag vet inte var jag tillhör längre. Men jag vet att här finns inga rätt och fel. Det här är min egen uppbyggda värld. Här kan ingen bestämma förutom jag. Jag är en svävande dröm i en tjock mjuk dimma. Jag vet inte hur länge jag har befunnit mig här, men det är tillräckligt behagligt för att jag ska kunna stanna. Det händer ingenting här, men mitt behag fylls på som i en bägare som aldrig får bli tom. Jag tror att jag befinner mig i en bubbla mitt i mellan två skeden. Det känns som hela min tillvaro håller andan, för det finns en tryckande tystnad här. Ärligt talat tror jag att jag befinner mig mitt emellan de två rikena himmel och jord. Och i väntan på ett beslut står min tid här still. Men jag har ingen som helst aning om att utanför flyger min tid iväg.
Men ändå tillräckligt starkt för att ge intrycket av en tidsinställd bomb.
Ingen vet vad som händer när tiden går ner till noll.
Kommer du då vakna och spränga hela världen med din nyuppladdade energi,
Eller kommer ditt liv bara blåsas ut som ett alltför svagt ljus och kommer röken stiga upp och spridas ut över allas vår tillvaro som ett dystert mörker?
Jag har glömt hur det är att på morgonen vakna utsövd.
Jag har glömt hur det är att le.
Jag stod framför sjukhusrummets spegel häromdagen och rörde lätt med fingertopparna över mitt ansikte.
Jag kunde inte känna igen mig själv längre.
Jag kände konturerna över mina ögon, men de tillhörde inte mig. Glansen hade för länge sen försvunnit.
Jag kände över min näsa, men alla av världens olika utelämnade dofter hade gjort den förbrukad.
Jag rörde med darrande fingrar över min mun. Jag följde läpparnas krusning. Men mungiporna hade för länge sedan dragit sig neråt och det första tecknet till rynkor hade visat sig som en pestsmitta i mitt ansikte.
Allt i min kropp är under förändring.
Allt förändras förutom min sons livssituation. ..
Respiratorn piper i samma långsamma takt dag ut och dag in. Läkarna säger att läget är stabilt. Men jag bryr mig inte om att läget är stabilt eller inte. Jag vill ha en förändring. Jag orkar inte med denna ovetskap. Hellre ser jag att någonting händer. Bra eller dåligt. Bara det sker något.
Likt ditt hjärta tickar så tickar också klockan med dova slag uppe på den kalt ljusgula väggen. En sådan där ljusgul färg som inte inger något som helst hopp över framtiden. Den är helt fantasilös och innehåller ingen livsglädje eller livslust alls. Hur ska de kunna vänta sig att patienterna ska få lusten tillbaka att arbeta sig upp till livet igen när deras ögon slås upp till denna tråkiga syn varje dag. Om de nu ens slår upp ögonen..
Jag har blivit trött på att tänka på sådana här obetydliga saker. Men att tänka är det ända tidsfördriv jag har här. Jag har inte förmågan att göra något. Jag kan inte lämna mina tankar ifrån min son och hans tillstånd. Jag har försökt att slå upp en bok, men efter att ha läst om en och samma sida tio gånger så gav jag upp.
Jag sitter i den gröna sjukhusfåtöljen, som även fått fungera som säng flera nätter, och mina korslagda ben kan aldrig bestämma sig vilket som ska ligga överst.
Jag känner mig frivilligt instängd i ett för trångt fängelse. Jag vet att jag fysiskt kan ta mig härifrån. Men jag skulle inte kunna fungera normalt där ute bortom dessa betongväggar för jag vet att mitt psyke inte skulle göra mig sällskap. Det sitter otryggt med sina fantasihänder mot huvudets galler. Mina tankar vill fara iväg som en nykläckt fjäril ifrån sin puppa, med fladdrande och ostadiga vingar. Men utrymmet räcker inte till för själva lyftet upp.
Jag är dömd att leva såhär. Ända tills den psykiska nyckeln bildas och hittas.
Jag är vettskrämd hur allt detta ska sluta.
Under min handflata tickar ditt liv långsamt bort.
Comment the photo
hur tycker du jag ska fortsätta då? ;)
just nu vet jag inte hur jag ska ta mig vidare.. ^^
8 comments on this photo