Saturday 3 January 2009 photo 2/4
![]() ![]() ![]() |
Fortsättning från den tjugofemte.
Jag sitter ensam hemma. Mitt tvåvåningshus är nästan helt nedsläckt förutom en svagt lysande bordslampa bredvid skinnfåtöljen jag placerade mig i denna kväll. Ända sedan jag födde mitt förstfödda barn har oron växt år för år likt en gräddkola som växer i munnen och som känns helt omöjlig att någonsin kunna svälja. Jag kunde aldrig tänka mig att ansvaret som sågs mig innan så lätt, kunde bli så tungt. Att någonting så mänskligt som växte i min kropp kunde väcka så blandade känslor. Jag var endast ett förvuxet barn i alla andras ögon. Men jag visste genast vad jag ville när jag fick reda på det avgörande provresultatet. Min pojkvän stod mig bi, och även fast ingen annan gjorde det så var det stödet tillräckligt. Det här var någonting han och jag tillsammans lyckats med. Vi lyckades att så ett magnifikt frö i en för torftig omgivning. Och nu när jag tänker efter så var det nog det ända riktiga vi verkligen lyckades med..
Födseln gick förvånansvärt bra. Jag hade alltid varit ett skört barn som liten. Jag hade ofta svåra sjukdomar som i sin tur försvagade både min fysiska och psykiska hälsa. Jag var svag i den meningen att min kropp ofta härjades av svåra ångestattacker. Vilket i och för sig inte är någonting ovanligt fram emot tonåren.
Utanför sjukhusets portar var det endast en som välkomnade mig och den lilla; nämligen min pojkvän. Min övriga familj skämdes över mitt beslut jag fattat i min ännu så ringa ålder. Och i sin tur skämdes jag över dem. Jag skämdes för att jag hela mitt liv trott att min mamma varit en stabil takstomme att sitta på när livet kändes alltför svajigt. Jag skämdes för att jag hela tiden trott att min pappa var den största utav alla tryggheter. Jag skämdes över dem och över mig för att jag levt i en lögn i alla mina dittills 17 år. Och för att jag visste att jag aldrig skulle våga ställa dem mot väggen. Jag lämnade tyst deras hem den dagen de förkastade mig därifrån. Jag hade väntat mig en medgivande suck och en hjälpande hand. Men jag hade aldrig väntat mig det som kom istället. De anade inte hur mycket mod det krävdes för mig den dagen att tala om det för dem, eller hur mycket självbehärskning jag kämpade med att behålla. Ett tag var jag nästintill panikslagen. Jag förstod att jag inte skulle klara det här själv. Men när jag bara möttes av ihopstramade läppar och avsky i deras blickar blev jag själv hård som sten. De försökte intala mig att jag inte skulle klara pressen, att jag var för klen. Helt kortfattat ville de tala om för mig att jag var ett misslyckande. Men jag packade mina väskor och gick därifrån med högburet ansikte. Kontakten till min familj var för all framtid bruten.
Min pojkvän och jag gifte oss i Linköping ett år efter födseln. Jag kände mig som en flykting till Sverige utan någon familj, för de enda som befann sig i kyrkan var min pojkväns familj, och några få vänner ifrån skolan jag fortfarande höll kontakten med. Våra ögon utstrålade lycka den där dagen. Verkligen äkta lycka. Det var en utav de där sällsynta dagarna som jag trängde undan det sjuka i min existens. Och sen dess benämndes min pojkvän istället som min man. och jag var stolt.
Jag tror att jag hade förväntat mig för mycket. Jag trodde att min son skulle vara ett mirakel. Jag trodde att han skulle bli min medicin. I vissa fall var han det, men i andra så var han en kompletterande del utav min sjukdom. Jag hade hoppats mycket på att min ångest skulle försvinna i samma veva som min son kom till. Men när den åter kom igen med dubbel styrka kändes det som en pisksnärt emot min själ. Nu befann sig inte bara ångesten i min kropp utan också oron för min son. Jag lämnade honom aldrig ur sikte. Han fick endast ha lekkamrater med sig hem till oss. Något annat vågade jag inte. Vad som helst skulle kunna hända i någon annans hem. Och då skulle jag stå där helt hjälplöst med livlinan bara jag ägde helt oanvänd i min hand. För jag har alltid trott, att bara han håller sig tillräckligt nära mig kan inget ont hända.
Jag hör diskmaskinen som så många kvällar förut slå med sina rytmiska slag nere i köket. Det är ett ljud och en trygghet jag finner lugnande. Det var inte mycket disk alls, men av ren vana hällde jag i diskmedlet och tryckte igång maskinen. Jag reagerar varje gång strålkastare från en bil utanför lyser in genom fönstret och för några sekunder ger avtryck på den motsatta väggen. Men än så länge har det inte varit rätt bil. så jag har varje gång fortsatt att stirra blint in i väggen och försjunka mig i tankarna jag har så gott om.
Min man trodde dessvärre att min oro skulle lägga sig med åren. Vi hade haft ett par jobbiga år bakom oss. Två ungdomar som inte fått tillräckliga skäl för sina nödvändiga utlopp. Två ungdomar som ensamma fått ta för stort ansvar, även fast de inte erkände det ens för sig själva. Och som ofrivilligt växte för fort in i sina nya roller.
Jag blev gravid en andra gång. Dels var åldern bättre och dels tyckte vi att vår son behövde ett syskon. Han hade just fyllt fem år och hade inte den förmågan att förstå. Flickan som föddes, föddes dödfött. Navelsträngen hade lyckats linda sig om halsen och kvävt henne under hennes sista timmar i magen. Hon var närmast blå när hon kom ut. Min sorg var oändlig. Jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. De bara rann som floden om våren, utan en endaste chans att hejda dem. Men liksom väderslagen skiftar så blev det även sommar i min kropp vartefter, om ändå en något sval sommar; med mycket åskväder.
Jag och min man hade vårt hus utanför Linköping. Och han ingav min vilsna själ en sådan trygghet, att jag aldrig riktigt kunde känna mig hemma i det huset om inte han befann sig innanför samma väggar. Men tyvärr var inte den känslan ömsesidig. Min man klarade inte länge av min omänskliga oro, som värre blivit efter dödfödseln. Jag hade börjat förstått hur lätt livet kunde blåsas ut, utan någon egentlig vindpust. Och blev därför ännu mer på min vakt. Samtidigt som min man och mitt barn var mina enda ljuspunkter i mitt liv som jag aldrig ville förlora så var de också en oerhörd last för en splittrad själ som aldrig borde ha några närmare relationer till någon.
Min son hade fyllt sju år och min man lämnade mig en regning och gråmulen morgon. Jag stod innanför ytterdörren och bönade och bad med min hickande gråt i halsen att han inte skulle lämna mig. Jag kände mina ben vika sig under mig när jag verkligen förstod allvaret i hans röst. Allt skedde som i slowmotion, hela min värld darrade oroväckande till samtidigt som mina knän dundrade ekande när de nådde golvet. Det här hände verkligen på riktigt och det var redan för sent för min del att göra någonting åt det. Ändå kunde min röst inte sluta att närmast skrika ut min sorg blandat med ångesten för framtiden. Det sista jag såg av honom var hans läppar som rörde sig långt innan jag tog in vad som verkligen kom över dem. – ”Du är ett psykfall, Emmy. Du borde verkligen skaffa hjälp.” Handtaget vreds ner när dörren sakta gled igen. Det sista jag såg i den lilla springan mellan dörren och dörrkarmen var min sons förskräckta ögon i jämnhöjd med mina. Han tog vår son med sig..
Vindpusten som dörren förde med sig in när den klickade igen drog över mig som en hög och massförödande tsunamivåg i syfte att förstöra så mycket som möjligt i sin väg. Allt mitt mod och all min livslust försvann i ett enda andetag och jag föll handlöst till golvet utan någon som helst styrka att ta mig upp igen. Jag låg där med ena kinden pressad mot den sträva dörrmattan i någon lustig förvriden liggställning och ur mig forsade en hjärtskärande gråt som vred sönder varenda nerv som i ett tortyrredskap till ett intetsägande stoft. Mina tankar virades runt min hals som en strypsnara och jag började kippa efter luft. Monsterliknande klor rev sönder mitt innanmäte tills det lilla som fanns kvar utav min själ hängde i långa trådar. Jag insåg att jag inte kunde få tillbaka er, det vore som att skotta vatten ur ett hav.
Jag hade inte den förmågan att uppfatta tid där jag låg. Men när jag såg att mörkret förbyttes emot något som kunde kallas ljus började jag äntligen att andas lugnare. Jag låg fortfarande kvar i samma ställning utan att ha flyttat mig en meter. Mina tårar hade tagit slut och jag kände mig förfärlig där jag låg. Utan någon som helst smidighet flyttade jag stelt min hand mot ett gruskorn som någon sko hade fört med sig in. Jag kände dess skrovliga yta mott mitt pekfinger när jag rullade runt den i cirklar på golvet. Den höll mig sysselsatt för en stund tills jag sedan somnade av utmattning.
Jag drömde en orolig dröm. Det sista ögonblicket med min splittrade familj spelades upp för min syn om och om igen och plågade mig ännu mer utöver bristningsgränsen, för den hade jag för länge sedan klivit över. Synerna ändrades långsamt men tillräckligt påtagligt för att tillvaron i drömmen kunde krypa in under huden som en otäck insekt. Jag tittade upp mot mörka, höga och skämmande träd. Jag kände mina nakna fötter mot den klibbiga marken, och jag såg med förfärad blick att mina fötter sjönk längre och längre ner i den blötta jorden. Det klaffsade om mina fötter när jag lyfte dom med stor ansträngning. Jag hade lyckats tagit ett steg, och trodde inte jag skulle förmå mig själv att ta ännu ett till. Plötsligt såg jag en mörk skugga mellan träden. Men utav kroppsbyggnaden att döma, såg jag direkt att det var min son. Och jag vet inte var jag fick min kraft ifrån, men jag började springa som om alla faror låg mig bak i ryggen. Skuggan mellan träden gled undan och jag började skrika min sons namn. Paniken började byggas upp inuti min kropp och jag började snubbla fram. Jag sprang för allt jag var värd, men mina ben började kännas sådär tunga och långsamma som de gör i drömmar. Jag kände att jag inte skulle nå fram i tid, och följden av det var att jag blev irriterad. För det första på grund av den oförklarliga känslan av att jag inte skulle nå fram i tid. Nå fram i tid för vad? Och för det andra för att jag utan resultat försökte lyfta mina ben framåt med hjälp utav mina armar. Men resultatet var mer löjeväckande än imponerande.'
Plötsligt förändrades miljön runt omkring mig som en slöja som slits bort. Den mörka och dunkla skogen med sina stora överhängande granar förbyttes som i en tät dimma till en öppen och bergig plats. Det tog ett tag för mina ögon att vänja sig. Solen bländade min syn och delade upp omgivningen i tusen olika kristaller.
Då såg jag honom. Min syn skärptes och för en stund blev jag lugnad av att se hans lilla gestalt. Men det var någonting med hans blick som fick min tankeverksamhet att helt stanna upp för en sekund. Hans blick var outgrundligt svart och hans kroppshållning utstrålade förakt- emot mig. Jag kände min mun öppnas bestört utan att ett enda ord gled över mina läppar. Hans blick hade gjort mig mållös.
Hans blick hade placerat en osäkrad bomb i mitt hjärta. Och jag blev bara mer och mer förvirrad. Jag hade fokuserat så skarpt på min son att jag glömt att ta in resten utav omgivningen. Bakom mig där jag kom ifrån var allt dunkelt. Jag hade redan passerat det och det var inte meningen att jag skulle kunna blicka bakåt. Himlen var röd som om den avspeglade alla mina blödande tårar. Det värsta var att jag bara kunde se en stor himmel som sträckte ut sig, och berget vi stod på. Och med fasa insåg jag att min son stod längst ute på den svagaste klippkanten balanserandes mellan liv och död. Hans blonda hår yrde i den starka vinden och jag kände hans doft i min näsa. Hans stod med ryggen snett ifrån mig och med ansiktet vridet mot mig. Hans lilla barnsliga leende lekte i läpparna, men det kröktes till ett vrål och hans ansikte förvreds. Han vände tvärt sitt ansikte ner mot avgrunden som väntade där nere, sträckte ut armarna redo för ett dyk, sköt ifrån med fötterna och sedan svävade han nästan fridfullt fritt ute i luften innan hans kropp reagerade på tyngdlagen och han störtdök neråt, fortfarande vrålandes och gled ur min syn.
bomben som han hade placerat i mitt hjärta sprängdes i den stunden och efterlämnade ett stort svart hål.
<kixon>
Comment the photo
2 comments on this photo