Tuesday 3 February 2009 photo 3/4
|
Del 3
Jag vaknade upp med ett ryck ur drömmen. Mina knogar hade vitnat när mina fingrar krampaktigt grep om golvmattans kant. Mina naglar skar djupt in i latexen på undersidan utav mattan. Jag lyckades slappna av en aning och lossa fingrarna ifrån sitt stela grepp. Drömmen lämnade kvar en känsla utav ensamhet. Och den ensamheten fyllde ut varenda millimeter av det svarta hålet som drömmen lyckades glömma bort att ta med sig.
Jag öppnade min torra mun och strök tungan över mina spruckna läppar. Jag kände smaken av salt ifrån mina torkade tårar. jag behövde vatten, men jag hade inte tillräckligt med energi för att ta mig upp. Jag hade knappt energi över för att hålla ögonen öppna. Men jag kisade upp mot fönstret och såg att det ännu en gång var mörkt ute. Min hunger började protestera högljutt i min mage.
Gruskornet låg fortfarande kvar under mitt pekfinger. Jag undrade om tyngden från mitt finger störde den. Om jag var en jobbig last. Den kanske kände sig nertryckt. Att det bara var mina rörelser som kunde föra den framåt. Jag var ett hinder, ett fartgupp, och gruskornet ville bara därifrån. den ville fly och finna en plats där den kunde känna sig hemma, bland andra gruskorn. Jag vet inte om jag började inse vid det laget att min mans påstående hade en viss sanning i sig. Jag kanske var ett psykfall, varför låg jag annars här och jämförde min mans livssituation med ett gruskorn?
Telefonen började ringa utifrån köket med gälla signaler och störde mig i mina tankar. Antagligen var det bara en telefonförsäljare. På ett sätt kändes signalerna bra i mina öron. Det var en bekräftelse på att omvärlden faktiskt fanns. En slags trygghet att det fanns kommunikation. Även fast allt kändes så långt borta var det egentligen bara några steg till den mänskligheten som jag inte passade in i. Likt ett allför litet klädesplagg som man tvingar sig i. Signalerna gav upp och jag kunde återgå till mina förvirrade tankar.
Min man hade alltid varit en klippa jag kunnat luta mig emot. Och jag hade tydligen blivit den klippan som han krossades emot. Jag hade aldrig tagit mig den tiden att verkligen njuta av vår tid tillsammans. Alltid var det någonting som stod i vägen. Alla mina minnen simmar runt i en tjock smet när jag försöker tänka tillbaka. Det snabbspolas inför mina ögon och jag kan inte riktigt fästa blicken på någonting. Jag önskar att jag hade kunnat njuta mer. Jag önskar att mitt jag inte skulle trycka undan allt det som skulle kunnat vara magiskt.
För en stund flöt jag med och sällskapade medvetslösheten. Den var inbjudande som ett tjockt bomullstäcke. Och för en sekund önskade jag att allt skulle stanna till just här. I det här härliga, mörka och varma tillvaron. Men jag vaknade halvt upp ur min medvetslöshet och funderade trögt på om det hade bildats en vattenläcka i taket över mig. Men jag insåg att det var den mörka sanningen som började bränna innanför mina ögonlock; mina egna tårar som ännu en gång randade mitt ansikte.
Jag stelnade till för en halv sekund. Min hörsel hade uppfattat ett motorljud som kom närmare och min syn uppfattade ljus som strömmade igenom fönstret och fastnade som en klisterlapp på den motsatta väggen. Klisterlappen krympte till ingenting och motorljudet tystnade. Inne i mitt huvud diktades en historia upp om inbrottstjuvar och om deras överrumpling över att finna en utslagen kvinna strax innanför ytterdörren som de nyss slitit upp. Men ärligt talat störde inte den tanken mig. De skulle få kliva över mig, gå på mig med leriga skor. De skulle kunna få ta allt jag hade kvar, för ingenting kunde mäta sig med det jag redan förlorat. Det värdet kunde ingenting överstiga.
Samtidigt som ljudet av en bildörr slogs igen, samtidigt slogs jag tillbaka med en hård smäll ifrån min fantasivärld till golvet där jag verkligen låg. Ännu en bildörr slogs igen. Skor som knastrade mot gårdsgruset. Röster. Jag uppfattade svagt röster. Någonting tändes inuti mig. Något igenkännande fast avlägset. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var det. Skorna var framme vid dörren. En mansröst som viskade frågande
”Det kanske är bäst att vi ringer på först? ”
En kvinnoröst som försökte svara bestämt men som snarare lät spakt.
”Inte såna dumheter inte!” Hon harklade sig, hämtade andan och vred ner handtaget, orolig för vilken syn som skulle möta henne. Vilken syn hon ändå hade tänkt sig, så var inte den syn som mötte henne när ytterdörren gled upp någon utav de synerna. Hon möttes utav ett förfall. En slags varelse med tovigt blont hår som såg ut att ligga över spruckna drömmar.
Jag såg skospetsarna ifrån fyra skor framför mitt ansikte. Det blev knäpptyst i vad som kändes som en evighet. Överrumplingen. Sedan tromben som drog in. En hastig och förskräckt inandning. Två knän som dunsade ner i golvet bredvid mig. Händer som vred min kropp barskt och hänsynslöst. Jag ville säga åt dem att sluta, nej, jag ville skrika. Men mina lungor var tömda på luft. Mitt ansikte hade vänts uppåt mot den bländande taklampan som brände i mina ögon. Jag kände ett öra mot mitt bröst söka min svaga puls. Lukten ifrån kvinnans hår kittlade mina näsborrar. Det var samma doft som det alltid hade varit. Doften ifrån mitt undangömda förflutna som med denna doft sprättades upp på nytt som ett felsytt stygn.
Plötsligt utbrast kvinnan << Åhh, Herregud flicka lilla! vad har du nu tagit dig för!? Lars! Fort! Ring efter Ambulans!>>
Ivriga men vilsna mansfötter klev över min kropp på jakt efter en telefon. Allt som sedan hände dansade ihop inför min blick som vågor på ett hav. Som då när det inte riktigt går att bestämma sig vilken våg som är vilken, för det känns som alla tusentals vågor blir till en och samma våg i en oändlighet. Just då var jag ett offer och befann mig under alla vågorna men med hjälp var jag på väg upp till ytan i ett desperat försök att samtidigt undvika kallsup. Jag hade frivilligt överlämnat mig åt det mörka djupet. Jag kände mig bara tom när jag närmade mig livet igen. Mina ögon som hela tiden trotsigt undvikt att kolla in i den bekymrade kvinnans blick vändes nu rakt emot hennes sökande blå. Någonting tjockt och äckligt och samtidigt behagligt vällde upp inne i min kropp. Skuldkänslor och dåligt samvete. Behagligt för att jag kände mig som ett litet barn igen som blev ertappat med nya dåligheter. Det var på den tiden man var helt ansvarslös.
Jag harklade mig och förberedde mig för den själsliga plågan att uttala det namnet jag inte uttalat på väldigt många år. Med rosslande röst fick jag fram
<<Ni hade inte behövt göra det här… Mamma.>>
Min blick vändes bort ifrån min rösts riktning och mötte blåljus som cirkulerade in genom fönstret.
Jag öppnade min torra mun och strök tungan över mina spruckna läppar. Jag kände smaken av salt ifrån mina torkade tårar. jag behövde vatten, men jag hade inte tillräckligt med energi för att ta mig upp. Jag hade knappt energi över för att hålla ögonen öppna. Men jag kisade upp mot fönstret och såg att det ännu en gång var mörkt ute. Min hunger började protestera högljutt i min mage.
Gruskornet låg fortfarande kvar under mitt pekfinger. Jag undrade om tyngden från mitt finger störde den. Om jag var en jobbig last. Den kanske kände sig nertryckt. Att det bara var mina rörelser som kunde föra den framåt. Jag var ett hinder, ett fartgupp, och gruskornet ville bara därifrån. den ville fly och finna en plats där den kunde känna sig hemma, bland andra gruskorn. Jag vet inte om jag började inse vid det laget att min mans påstående hade en viss sanning i sig. Jag kanske var ett psykfall, varför låg jag annars här och jämförde min mans livssituation med ett gruskorn?
Telefonen började ringa utifrån köket med gälla signaler och störde mig i mina tankar. Antagligen var det bara en telefonförsäljare. På ett sätt kändes signalerna bra i mina öron. Det var en bekräftelse på att omvärlden faktiskt fanns. En slags trygghet att det fanns kommunikation. Även fast allt kändes så långt borta var det egentligen bara några steg till den mänskligheten som jag inte passade in i. Likt ett allför litet klädesplagg som man tvingar sig i. Signalerna gav upp och jag kunde återgå till mina förvirrade tankar.
Min man hade alltid varit en klippa jag kunnat luta mig emot. Och jag hade tydligen blivit den klippan som han krossades emot. Jag hade aldrig tagit mig den tiden att verkligen njuta av vår tid tillsammans. Alltid var det någonting som stod i vägen. Alla mina minnen simmar runt i en tjock smet när jag försöker tänka tillbaka. Det snabbspolas inför mina ögon och jag kan inte riktigt fästa blicken på någonting. Jag önskar att jag hade kunnat njuta mer. Jag önskar att mitt jag inte skulle trycka undan allt det som skulle kunnat vara magiskt.
För en stund flöt jag med och sällskapade medvetslösheten. Den var inbjudande som ett tjockt bomullstäcke. Och för en sekund önskade jag att allt skulle stanna till just här. I det här härliga, mörka och varma tillvaron. Men jag vaknade halvt upp ur min medvetslöshet och funderade trögt på om det hade bildats en vattenläcka i taket över mig. Men jag insåg att det var den mörka sanningen som började bränna innanför mina ögonlock; mina egna tårar som ännu en gång randade mitt ansikte.
Jag stelnade till för en halv sekund. Min hörsel hade uppfattat ett motorljud som kom närmare och min syn uppfattade ljus som strömmade igenom fönstret och fastnade som en klisterlapp på den motsatta väggen. Klisterlappen krympte till ingenting och motorljudet tystnade. Inne i mitt huvud diktades en historia upp om inbrottstjuvar och om deras överrumpling över att finna en utslagen kvinna strax innanför ytterdörren som de nyss slitit upp. Men ärligt talat störde inte den tanken mig. De skulle få kliva över mig, gå på mig med leriga skor. De skulle kunna få ta allt jag hade kvar, för ingenting kunde mäta sig med det jag redan förlorat. Det värdet kunde ingenting överstiga.
Samtidigt som ljudet av en bildörr slogs igen, samtidigt slogs jag tillbaka med en hård smäll ifrån min fantasivärld till golvet där jag verkligen låg. Ännu en bildörr slogs igen. Skor som knastrade mot gårdsgruset. Röster. Jag uppfattade svagt röster. Någonting tändes inuti mig. Något igenkännande fast avlägset. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var det. Skorna var framme vid dörren. En mansröst som viskade frågande
”Det kanske är bäst att vi ringer på först? ”
En kvinnoröst som försökte svara bestämt men som snarare lät spakt.
”Inte såna dumheter inte!” Hon harklade sig, hämtade andan och vred ner handtaget, orolig för vilken syn som skulle möta henne. Vilken syn hon ändå hade tänkt sig, så var inte den syn som mötte henne när ytterdörren gled upp någon utav de synerna. Hon möttes utav ett förfall. En slags varelse med tovigt blont hår som såg ut att ligga över spruckna drömmar.
Jag såg skospetsarna ifrån fyra skor framför mitt ansikte. Det blev knäpptyst i vad som kändes som en evighet. Överrumplingen. Sedan tromben som drog in. En hastig och förskräckt inandning. Två knän som dunsade ner i golvet bredvid mig. Händer som vred min kropp barskt och hänsynslöst. Jag ville säga åt dem att sluta, nej, jag ville skrika. Men mina lungor var tömda på luft. Mitt ansikte hade vänts uppåt mot den bländande taklampan som brände i mina ögon. Jag kände ett öra mot mitt bröst söka min svaga puls. Lukten ifrån kvinnans hår kittlade mina näsborrar. Det var samma doft som det alltid hade varit. Doften ifrån mitt undangömda förflutna som med denna doft sprättades upp på nytt som ett felsytt stygn.
Plötsligt utbrast kvinnan << Åhh, Herregud flicka lilla! vad har du nu tagit dig för!? Lars! Fort! Ring efter Ambulans!>>
Ivriga men vilsna mansfötter klev över min kropp på jakt efter en telefon. Allt som sedan hände dansade ihop inför min blick som vågor på ett hav. Som då när det inte riktigt går att bestämma sig vilken våg som är vilken, för det känns som alla tusentals vågor blir till en och samma våg i en oändlighet. Just då var jag ett offer och befann mig under alla vågorna men med hjälp var jag på väg upp till ytan i ett desperat försök att samtidigt undvika kallsup. Jag hade frivilligt överlämnat mig åt det mörka djupet. Jag kände mig bara tom när jag närmade mig livet igen. Mina ögon som hela tiden trotsigt undvikt att kolla in i den bekymrade kvinnans blick vändes nu rakt emot hennes sökande blå. Någonting tjockt och äckligt och samtidigt behagligt vällde upp inne i min kropp. Skuldkänslor och dåligt samvete. Behagligt för att jag kände mig som ett litet barn igen som blev ertappat med nya dåligheter. Det var på den tiden man var helt ansvarslös.
Jag harklade mig och förberedde mig för den själsliga plågan att uttala det namnet jag inte uttalat på väldigt många år. Med rosslande röst fick jag fram
<<Ni hade inte behövt göra det här… Mamma.>>
Min blick vändes bort ifrån min rösts riktning och mötte blåljus som cirkulerade in genom fönstret.