May
Saturday 27 September 2008 photo 1/1
|
Mitt första lopp någonsin, Lidingöloppet 2008.
En utav de största prestationerna jag gjort, om man räknar bort allt som har med psykiska påfrestningar att göra, även om det fanns lite utav det i detta.
Jag kände mig levande, duktig och ibland rentutav, överlägsen. Bara när alla drog iväg i en helt orealistisk fart i början, i alla vikt- och åldersklasser, förutom pensionärerna som faktiskt var de som sprang mest strategiskt. Men jag förstår de som ville komma ifrån den stora massan, hur svårt som helst att springa om någon överhuvudtaget, jag som höll en lite mer realistisk fart i början fick vänta tills de deltagande formades till ett tunt led. Vidare fick jag vänta tills stigen blev bredare, vilket det blev efter de första 5 kilometrerna ungefär.
And so it began! Adrenalinen, andra andningen och herraväldet när jag sprang över asfalten. Tio steg i taget, känslan av att jag svävade en meter över marken, ingen som helst påfrestningar på mina benhinnor. Mina idrotsskors stötdämpning var i nuläget onödig, för jag behövde inte ens röra vid marken för att varva. Som att klättra på en stege, jag vilade några sekunder vid varje grupp/människa, sedan sprang jag runt dessa, hittade en ny grupp, vilade och sprang förbi nästa. Lidingöloppet kändes vid det här laget som en barnlek.. Det var iallafall vad man tänkte tills man nådde 2-milar gränsen, det var då de första smärtorna blev uppenbara, och det var även då man började ta vara på dricka-stationerna. De stationer som bestod utav vatten, sportdryck, blåbärssoppa, kaffe, banan och sockerkringlor. Hohoho, numera överlever man på tillfälliga sockerkicks!
Backarna blev intensiva, det gick antingen brant uppför eller brant nedför, jag tror jag började älta för första gången. Andningen var inga problem alls, men benen började mjukna... Som att de började anta konsistensen utav skumgummi. Men det var okej, jag fick gå vid ett par tillfällen, även vid den legendariska aborrebacken. Men jag skulle fan ta den sista biten, och det gjorde jag! Farten ökade till det dubbla, och nu var jag tillräckligt motiverad för att sprinta sista kilometern till mållinjen, med fader vid sidan av mig.
Jag kommer ihåg vissa människor ifrån loppet. Där var en som sprang på tårna, som drog förbi alla de första fem kilometerna, men sedan dankades av till en... skumgummi klump. Där fanns en annan dock, min största motståndare under loppet. Han var i 25-30 årsåldern skulle jag kunna tro, och vi tampades med varandra i säkert en mil!
Jag la märke till människan, sprang förbi honom, han sprang förbi mig, vi låg precis vid sido om varandra, han drog ifrån igen, han försvann, men jag tog igen det luftiga mellanrummet som uppstått mellan oss. Jag tog igen, jag pustade, jag flåsade, mina benhinnor grät på insidan. Men jag var bestämd, jag var ambitiös och jag var den bästa löparen på banan.
Han försvann bakåt och jag återtog ledningen, och min seger.
En fin medalj i handen, som jag tappade ett par gånger, eftersom jag var så kolosallt utmattad. Sedan ett skrovmål av efter-löpning mat, som bestod av allt som erbjudits under loppets gång! ^^ Jag tryckte i mig lite för mkt och led resten utav kvällen av förstoppning...
Men det är en annan historia. Som sagt, den största fysiska prestation någonsin! År 2010 är det dags igen, och då planerar jag att springa tio minuter snabbare än sist.
3 mil
på
3 h, 3 min, 8 sek
En utav de största prestationerna jag gjort, om man räknar bort allt som har med psykiska påfrestningar att göra, även om det fanns lite utav det i detta.
Jag kände mig levande, duktig och ibland rentutav, överlägsen. Bara när alla drog iväg i en helt orealistisk fart i början, i alla vikt- och åldersklasser, förutom pensionärerna som faktiskt var de som sprang mest strategiskt. Men jag förstår de som ville komma ifrån den stora massan, hur svårt som helst att springa om någon överhuvudtaget, jag som höll en lite mer realistisk fart i början fick vänta tills de deltagande formades till ett tunt led. Vidare fick jag vänta tills stigen blev bredare, vilket det blev efter de första 5 kilometrerna ungefär.
And so it began! Adrenalinen, andra andningen och herraväldet när jag sprang över asfalten. Tio steg i taget, känslan av att jag svävade en meter över marken, ingen som helst påfrestningar på mina benhinnor. Mina idrotsskors stötdämpning var i nuläget onödig, för jag behövde inte ens röra vid marken för att varva. Som att klättra på en stege, jag vilade några sekunder vid varje grupp/människa, sedan sprang jag runt dessa, hittade en ny grupp, vilade och sprang förbi nästa. Lidingöloppet kändes vid det här laget som en barnlek.. Det var iallafall vad man tänkte tills man nådde 2-milar gränsen, det var då de första smärtorna blev uppenbara, och det var även då man började ta vara på dricka-stationerna. De stationer som bestod utav vatten, sportdryck, blåbärssoppa, kaffe, banan och sockerkringlor. Hohoho, numera överlever man på tillfälliga sockerkicks!
Jag kommer ihåg vissa människor ifrån loppet. Där var en som sprang på tårna, som drog förbi alla de första fem kilometerna, men sedan dankades av till en... skumgummi klump. Där fanns en annan dock, min största motståndare under loppet. Han var i 25-30 årsåldern skulle jag kunna tro, och vi tampades med varandra i säkert en mil!
Jag la märke till människan, sprang förbi honom, han sprang förbi mig, vi låg precis vid sido om varandra, han drog ifrån igen, han försvann, men jag tog igen det luftiga mellanrummet som uppstått mellan oss. Jag tog igen, jag pustade, jag flåsade, mina benhinnor grät på insidan. Men jag var bestämd, jag var ambitiös och jag var den bästa löparen på banan.
Han försvann bakåt och jag återtog ledningen, och min seger.
En fin medalj i handen, som jag tappade ett par gånger, eftersom jag var så kolosallt utmattad. Sedan ett skrovmål av efter-löpning mat, som bestod av allt som erbjudits under loppets gång! ^^ Jag tryckte i mig lite för mkt och led resten utav kvällen av förstoppning...
Men det är en annan historia. Som sagt, den största fysiska prestation någonsin! År 2010 är det dags igen, och då planerar jag att springa tio minuter snabbare än sist.
3 mil
på
3 h, 3 min, 8 sek
Visa toppen
Show footer