Natten var ännu ung, en av miljoner idéer till en kort skräckhistoria.

-

Himlen var beströdd av löv och solen därmed blockerad av de mäktiga ekarnas trädkronor som långsamt dansade fram och tillbaka, likt den klassiska tryckaren i slutet av berusningens natt. Ett ömsesidigt vaggande som fick kronorna att smeka längs varandras yttersta beläggning av löv. De tunna grenarna knakade när de mötte varandra halvvägs i en svängom, och slog då av ett dussintals löv som sedan vaggades nedåt med hjälp av de lätta vindpustarna som slingrade sig fram genom skogens tjocka barriär. Löven närmade sig sakta marken, på väg in i den medvetslösa dvalan som uppnås efter mycket dricka. Natten hade nått sitt slut och nu var det dags att begrava sitt ansikte i kudden, sin kropp under täcket, ansluta sig till det tunna lövtäcke som redan börjat trappa upp sig längs sina kamraters sida. Det var sensommar i de Svenska skogarna, graderna närmade sig 5-strecket och löven hade alltså redan börjat ge vika för kylans tyngd. Allting tydde på att världen skulle gå i ide för ännu ett par årstider, men vad som snart skulle uppenbara sig verkade vara en defekt i det naturtrogna samhället.

Ja, för precis innan det sista lövet hunnit ansluta sig till nedbrytningsprocessen tätt intill sina lövbröder- och systrar, så fångades det av en förbipasserande skugga. Det sista lövet slogs upp i en liten spiral, medföljt av större delen av hösttäcket som även de åtnjöt denna sista dans. En ny gestalt hade anlänt precis innan festen hunnit mojna och dö ut helt. Natten var ännu ung, löven dansade, naturen var inte redo att öppna sina armar för höstmörkret.

Gestalten var upphovsmakaren; en människa naken inpå bara huden, med vildvuxet hår och en blick som inte kunde bereda dig på hur vedervärdig den såg ut. I alla fall sett ur en anständig människas perspektiv. Det icke anständiga var just det, att där hans ansikte skulle ha suttit, fladdrade bara en ojämn strimma av uttänjt skinn, som att han fötts med ett ansikte, men sedan fått framsidan av kraniet avskalat så att skinnet som tidigare beklätt ansiktets former, nu bara hängde matt över tom luft. Han galopperade fram med krökt rygg, tog kraftfulla språng med bakbenen, fångade därefter sin framlutning med knogarna. Likt ett djur forcerade besten framåt genom den tjocka natur som omgav honom. I tystnad kunde man tro, eftersom han varken ägde ett ansikte, heller ej behövde fylla lungorna med syre för att orken skulle bestå. Men bakom den överblivna skinnmasken hördes ändå ett lågmält, skriande läte. Ett knarrande ljud, som en dörr med rostig reling som våldsamt knyckte fram och tillbaka av en fullvuxen mans styrka. Och när gestalten löpte, och smidigt, nästan snurrades runt ek-trädens förhållandevis breda stammar, tilltog ljudet i styrka. Natten var ännu ung.

Annons

The photo has no tags

June 2011