May
Monday 13 September 2010 photo 5/6
|
Robot tårar
Av Christian Karl Vilhelm Svensson
Ge oss ett värde om falsk struktur,
skärmars liv lika flitigt uppbyggda av nollor som ettor.
Ett bitspråk där tanken är förprogrammerad,
själlöst, som ett par älskare de fastnat i en ömsesidig dröm,
den om befrielse ifrån ensamhetens alla kval.
Skåda världen i sitt nya skede
där fabrikanter ersatts av rullande band
skötta av flexibel mekanik,
som skruvar och donar alla dess föremål.
Lika månt som själsligt fingerarbete,
men ack utan den tillhörande tanke som bereder på djup.
När vi beaktar vår värld genom visuella verkligheter,
så gråter vi ett förprogrammerat språk.
Vi som skapade teknik, beaktar förlusten av våra känslor
när vi inser en förödande sanning.
Att vi som skapade tekniken, har blivit tekniken.
Vi är förprogrammerade robotar som gråter av samvetskval,
för den destination till himmelriket vi förintade.
Robotar tänker inte, robotar känner inte, robotar talar inte.
Istället är vi inställda att en tår följer ett dåligt samvete.
Ett designat mönster,
en tår vars fall är förutbestämt,
där den landar och sugs emellan sprickor i asfalten,
sugs in och bidar liv till ett perspektivlöst samhälle;
En tavla skapad med era snitsigt designade armar
av rostiga leder och strömförande ådror.
Tänk er nu en robot, med vatten upp till midjan,
som ljuder ett entonigt, metalliskt skri av ren och skär desperation.
Hennes innandöme rostar...
Är det på riktigt?
Av Christian Karl Vilhelm Svensson
Ge oss ett värde om falsk struktur,
skärmars liv lika flitigt uppbyggda av nollor som ettor.
Ett bitspråk där tanken är förprogrammerad,
själlöst, som ett par älskare de fastnat i en ömsesidig dröm,
den om befrielse ifrån ensamhetens alla kval.
Skåda världen i sitt nya skede
där fabrikanter ersatts av rullande band
skötta av flexibel mekanik,
som skruvar och donar alla dess föremål.
Lika månt som själsligt fingerarbete,
men ack utan den tillhörande tanke som bereder på djup.
När vi beaktar vår värld genom visuella verkligheter,
så gråter vi ett förprogrammerat språk.
Vi som skapade teknik, beaktar förlusten av våra känslor
när vi inser en förödande sanning.
Att vi som skapade tekniken, har blivit tekniken.
Vi är förprogrammerade robotar som gråter av samvetskval,
för den destination till himmelriket vi förintade.
Robotar tänker inte, robotar känner inte, robotar talar inte.
Istället är vi inställda att en tår följer ett dåligt samvete.
Ett designat mönster,
en tår vars fall är förutbestämt,
där den landar och sugs emellan sprickor i asfalten,
sugs in och bidar liv till ett perspektivlöst samhälle;
En tavla skapad med era snitsigt designade armar
av rostiga leder och strömförande ådror.
Tänk er nu en robot, med vatten upp till midjan,
som ljuder ett entonigt, metalliskt skri av ren och skär desperation.
Hennes innandöme rostar...
Är det på riktigt?
Visa toppen
Show footer