May
Thursday 2 December 2010 photo 1/2
|
Klockan är 01:48 när jag börjar skriva, har precis sovit i cirkus 4 timmar och känner mig redan mycket bättre än nattens asymmetri mellan mitt känsloliv och tillvaro. Först var jag helt avtrubbad ifrån verkligheten, kände mig sjukt ensam eftersom jag hade svårt att koppla till allt som hände runtomkring, det inkluderar människor.
Efter att jag slutligen tagit mig i kragen och kastat all skräck om att bli värderad åt sidan och berättade för ett par fina fann jag att jag istället blev hyperkänslig. Gråten stockade sig i halsen, stannade vid kanten av de undre ögonlocken och pulserade i takt till mitt hjärta. Lite sorgeångest, om dock en lättad sådan. Tårarna föll och med dem hittade jag tillbaks till min värld igen, ett par människor påverkade mig trots allt så pass! Jag känner mig inte ensam längre.
För att tala om den värld jag nu står hand i hand med, så skickade jag precis ett mail till Fridhems folkhögskolas administration, frågade när första dagen för anmälan är, så att jag är i rättan tid att söka till min kära skrivarlinje. Mina distansstudier börjar nämligen dra ihop sig, bara en sista slutspurt innan jag kan vänja mina tankar vid en klass, en skola och dag efter dag med samhörighet. Det kommer bli svårt att vänja sig, så sjukt nervöst! Jag kommer säkerligen, i ärlighetens namn, vara ett känslomässigt vrak i början för att jag är så ovan vid att gå i en klass där vår mänskliga socialitet kommer att infinna sig i en daglig närvaro.
PHEW!
Men det är då. Nu ska jag ha så trevligt jag kan, detta sista halvår eller mer i trygga Karlskrona, med sina trygga gator, med sina trygga träd, under trygg himmel, över trygg jord, andas densamma trygga syre.
Men trygghet ja, det innebär att jag trots allt älskar min lilla stad.
Alla de vrår som bjuder på nostalgi. <3
Klockan är 01:48 när jag börjar skriva, har precis sovit i cirkus 4 timmar och känner mig redan mycket bättre än nattens asymmetri mellan mitt känsloliv och tillvaro. Först var jag helt avtrubbad ifrån verkligheten, kände mig sjukt ensam eftersom jag hade svårt att koppla till allt som hände runtomkring, det inkluderar människor.
Efter att jag slutligen tagit mig i kragen och kastat all skräck om att bli värderad åt sidan och berättade för ett par fina fann jag att jag istället blev hyperkänslig. Gråten stockade sig i halsen, stannade vid kanten av de undre ögonlocken och pulserade i takt till mitt hjärta. Lite sorgeångest, om dock en lättad sådan. Tårarna föll och med dem hittade jag tillbaks till min värld igen, ett par människor påverkade mig trots allt så pass! Jag känner mig inte ensam längre.
För att tala om den värld jag nu står hand i hand med, så skickade jag precis ett mail till Fridhems folkhögskolas administration, frågade när första dagen för anmälan är, så att jag är i rättan tid att söka till min kära skrivarlinje. Mina distansstudier börjar nämligen dra ihop sig, bara en sista slutspurt innan jag kan vänja mina tankar vid en klass, en skola och dag efter dag med samhörighet. Det kommer bli svårt att vänja sig, så sjukt nervöst! Jag kommer säkerligen, i ärlighetens namn, vara ett känslomässigt vrak i början för att jag är så ovan vid att gå i en klass där vår mänskliga socialitet kommer att infinna sig i en daglig närvaro.
PHEW!
Men det är då. Nu ska jag ha så trevligt jag kan, detta sista halvår eller mer i trygga Karlskrona, med sina trygga gator, med sina trygga träd, under trygg himmel, över trygg jord, andas densamma trygga syre.
Men trygghet ja, det innebär att jag trots allt älskar min lilla stad.
Alla de vrår som bjuder på nostalgi. <3
Annons
Visa toppen
Show footer