November
Thursday 19 February 2009 photo 1/2
|
Låt mig gå
Det kändes som det gick en stöt genom kroppen när jag såg Amadeus. Tänk att en häst kan ha så ont!
Amadeus är min sköthäst på ridskolan sen tre år tillbaka. Han är en nioårig connemara valack och är den finaste hästen jag vet. Han är fuxfärgad med en bred bläs och vita halvstrumpor på frambenen. Sedan ett år tillbaka har han haft problem med benen. Till och från haltar han kraftigt och när det är som värst haltar han på alla fyra! Det är så hemskt att se hur ont han har.
-Lilla Gubben, viskar jag och stryker honom på halsen. Har du ont igen?
han hänger med huvudet där han står i sin box och ögonen ser..ja, nästan ledsna ut.. Det är så hemskt!
-Tea? är du här?
Sonja, min ridlärare, kikar in i Amadeus box och går försiktigt in för att inte skrämma honom. Men när hon får se Amadeus stannar hon och suckar djupt.
-Tea.. börjar hon försiktigt men hinner inte längre förren jag säger med låg röst:
-Jag vet Sonja! Jag vet! Men jag kan inte.. Jag kan bara inte!
Hastigt borrar jag in ansiktet i hans mjuka man och då kommer tårarna. de bara forsar nerför mina kinder. det är som någon har vridit på en kran. Jag känner hur Sonja lägger sin hand på min axel och jag tror att hon också gråter, för jag hör ett lågt snyftande.
-Jag vet att det är hemskt, Tea. Men han klarar det inte längre. Han har ju ont. Han plågas.
Hon har rätt. Det vet jag. Men jag kan bara inte släppa taget om min älskade vän. Jag vänder mig om och Sonja mötyer min blick med blanka ögon. Underläppen börjar darra och hon omfamnar mig i en kram. Det känns skönt.
Den natten drömmer jag underliga drömmar om Amadeus. Han pratar med mig. Först kan jag inte uppfatta några ord, utan bara ett dovt mummel. Men sedan hör jag orden, klart och tydligt. "Tea, låt mig gå. Om du är min vän-släpp taget. Var inte rädd. Vi ses ju igen nån gång. Jag väntar på dig, och det kommer jag alltid att göra. För vi ses ju nån gång. Låt mig gå.."
Tidigt nästa morgon vaknar jag och känner mig.. lugn. Det har jag inte gjort på jättelänge, oron över hur Amadeus mår har alltid legat som en klump i min mage. Från morgon till kväll. Men nu är klumpen borta. För nu vet jag-jag ska låta honom gå. Jag ska släppa taget. Han ska få komma till Trapalandas evigt gröna ängar.
-Sonja, säger jag och knackar på kontorsdörren.
-Kom in, Tea, säger hon och nickar mot en sliten fåtölj. Sätt dig.
Jag gör som hon säger och fingrar nervöst på grimskaftet jag har med mig. Men så samlar jag mod och hör mig själv säga:
-Vi låter honom gå, Sonja. Till Trapalanda.
Först säger hon ingenting. Hon bara tittar på mig. Sen ler hon svagt och hennes ögon blir fuktiga-precis som mina.
Åh, Tea! han kommer få det så bra där. Tänk vad skönt aför honom att slippa plågas mer. Och så får han ju träffa Krumelur. Fjordingen du cet som dog i kolik för två somrar sen.
Jag nickar stumt och innan jag hinner säga något mer, slår Sonja numret till veterinären och ber henne komma.
-Jag vet att det var det här du ville, Amadeus. Jag gör det för din skull, det vet du väl?
För sista gången gnuggar jag honom i pannan som han älskar. För sista gången står jag med honom i hans box. För sista gången ryktar jag honom. Tårarna rinner nerför mina kinder och Amadeus gnäggar lågt. Fast det är jobbigt, så vet jag att det här är det enda rätta,
-Det är dags nu, Tea..
Sonja står i stallgången och bredvid henne står en ung tjej med ljusa flätor-veterinären.
-Kan vi inte göra det i hagen? ber jag. Jag vill att hagen ska vara det sista han ser. Inte ett stall.
-Visst, det går jättebra, säger veterinären och Sonja håller med.
Långsamt trär jag grimman över huvudet och knäpper fast ett grimskaft. Det går långsamt, men på något sätt lyckas jag leda honom ut ur stallet och ner till hans favorithage. En sval vind får gräset att dansa och solen lyser från en klarblå himmel. Fåglarna sjunger, och det låter som de sjunger en vacker sång för honom. För Amadeus. Jag leder honom till mitten av hagen, till björken han älskar att stå under. Maskrosorna lyser som små gula solar i det gröna gräset och han lägger sig tungt ner.
Jag sjunker ner bredvid och lägger hans stora huvud i mitt knä. Försiktigt stryker jag den långa pannluggen åt sidan och pussar hans panna.
-Farväl min vän, viskar jag och en ensam tår rinner sakta ner för min kind. Lova att du väntar på mig.
Jag pussar honom en sista gång och han gnäggar lågt. Sen går allting snabbt. Veterinären ger honom en spruta och han somnar in. Jag kan nästan svära på att jag ser hur hans säl galopperar i skyn. MotTrapalandas evigt gröna ängar. Kvar är bara skalet av en älskad vän. En vän som för alltid ska stanna i mitt hjärta.
Det kändes som det gick en stöt genom kroppen när jag såg Amadeus. Tänk att en häst kan ha så ont!
Amadeus är min sköthäst på ridskolan sen tre år tillbaka. Han är en nioårig connemara valack och är den finaste hästen jag vet. Han är fuxfärgad med en bred bläs och vita halvstrumpor på frambenen. Sedan ett år tillbaka har han haft problem med benen. Till och från haltar han kraftigt och när det är som värst haltar han på alla fyra! Det är så hemskt att se hur ont han har.
-Lilla Gubben, viskar jag och stryker honom på halsen. Har du ont igen?
han hänger med huvudet där han står i sin box och ögonen ser..ja, nästan ledsna ut.. Det är så hemskt!
-Tea? är du här?
Sonja, min ridlärare, kikar in i Amadeus box och går försiktigt in för att inte skrämma honom. Men när hon får se Amadeus stannar hon och suckar djupt.
-Tea.. börjar hon försiktigt men hinner inte längre förren jag säger med låg röst:
-Jag vet Sonja! Jag vet! Men jag kan inte.. Jag kan bara inte!
Hastigt borrar jag in ansiktet i hans mjuka man och då kommer tårarna. de bara forsar nerför mina kinder. det är som någon har vridit på en kran. Jag känner hur Sonja lägger sin hand på min axel och jag tror att hon också gråter, för jag hör ett lågt snyftande.
-Jag vet att det är hemskt, Tea. Men han klarar det inte längre. Han har ju ont. Han plågas.
Hon har rätt. Det vet jag. Men jag kan bara inte släppa taget om min älskade vän. Jag vänder mig om och Sonja mötyer min blick med blanka ögon. Underläppen börjar darra och hon omfamnar mig i en kram. Det känns skönt.
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/klarraaah/333956359/
Visa toppen
Show footer