december
söndag 25 november 2007 bild 2/3
|
Mitt medvetande kommer tillbaka av en första droppe som landar på min kind.
Droppen följs av tusen andra.
Jag vet inte var jag är, vet inte varför jag ser trädkronor i kontrast till en askgrå himmel långt ovanför min bedövade kropp.
Jag vet inte varför jag kommit hit, och framför allt.
Jag vet inte vem jag är.
Men en sak vet jag. Jag måste springa, springa för mitt liv.
Skogen runt omkring mig är fylld med obekanta dofter, hela skogen är lugn.
Men något är fel, väldigt fel. Det enda som hörs är mina egna andetag och regnets envisa stämma när det färdas på sin långa färd ner mot marken.
Ingen fågelsång, inga tjattrande apor och inte heller några grenar som bryts av en kropps belastning.
Men jag vet, Han kommer närmare, jag kan inte se Honom, inte heller höra Honom, men Han är nära. Mitt huvud är fyllt av de djuriska instinkter som säger åt mig att fly. Grenar rispar sönder min nakna hud när jag inte ser mig för i skogens nästintill ogenomträngliga vegetation.
Jag märker att jag är naken, hela min kropp är täckt med öppna sår och infekterade rivsår.Min livskraft håller på att rinna ut.
Mina ådror tömms sakta men säkert på sitt blod. Men ändå springer jag.
Jag vet att det Han kan göra mot mig överskrider min egen tankeförmåga. Då som från ett vingslag upphör känslan av förföljelse. Jag inser att jag är utom fara, för ett tag. Jag sätter mig ner på en sten för att återfå andan jag aldrig haft.
Jag glider ner på marken och sluter mina ögon. Jag är ofattbart trött. Det känns som om jag inte fått vila på en evighet. En evighet som ingen levande varelse kan uppfatta.
Jag hör någon skratta i mitt huvud, ett ondskefullt, ihållande och uråldrigt skratt. Jag kan svära på att jag hört det förut.
Det känns som om mitt huvud ska sprängas. Det håller på så ett tag, det kan hållt på i minuter eller dagar. Jag vet inte. Då plötsligt upphör det, jag känner mig återigen iaktagen. Jag återfår det extrema behovet av att springa därifrån. Jag kan inte avgöra pulsen i ådrorna, jag känner inte det första slaget sluta och inte heller det andra slaget börja, hjärtat slår för snabbt. Jag springer i något som kan ha varit minuter eller timmar.
Jag faller, och jag reser mig. Får aldrig ligga kvar, måste fortsätta springa, jag måste. Jag tror inte ens jag hade kunnat stanna om jag velat.
Jag springer som om jag varit programerad enbart för att springa, nu och för alltid. Utan någon egen vilja.
Mitt hjärta borde vara tomt på blod, mina ben borde ha gett vika under mig och jag borde ha förlorat medvetandet av syrebristen. Ändå springer jag vidare.
Och jag vet att jag kommer få fortsätta springa, ända tills jag hittat någon som springer fortare.
Då får jag ge upp och låta den personen försöka nå skogens slut som inte existerar.
Nu är rädlsan värre än någonsin. Det känns som att Han när som helst kommer nå fram till mig och dra ner mig på marken. Känslan får mig att springa ännu fortare.
Mina krafter är snart slut, jag orkar inte mycket längre till. Jag känner hur vinden ökar. Den drar förbi mig som om någon precis sprungit förbi i en fart som saknar motstycke. Även om jag har vinden i ryggen får den mig inte att springa fortare.
Men den får Honom att öka farten. Jag känner hur han närmar sig. Vinden drar åt som en snara runt halsen, jag får svårare och svårare att andas. Jag får panik.
Jag vet att han när som helst kommer nå fram till mig. Jag känner ondskan, styrkan och hatet. Luften är fylld med statisk elektricitet.
Hans doft gör luften svår att andas, den kväver mig inifrån. Plötsligt börjar den ogenomträngliga skogen glesna. Det blir ljusare och ljusare och regnet ersätts med trevande solstrålar. Det ger mig hopp men känslan är ännu inte borta, än är jag inte säker.
Jag faller. När jag reser mig upp vänder jag mig bort från friheten, bort mot den täta skog jag just kommit ut ifrån. Han är närmare än någonsin nu,
känslan går nästan att ta på. Nu hörs ingenting. Regnet har upphört, och så har även mina hjärtslag. Tystnaden är outhärdlig. Mina naglar borras in i handflatorna,
fötterna är fastväxta i marken och mina sinnen förstärks något bortom din uppfattningsförmåga. Jag kan peka ut varje detalj som skilljer ett blad från ett annat. Jag kan känna varje doft som rymms i en skog. Men tystnaden är fortfarande den samma, outhärdlig. Jag förstår hur oändlig skogen är. Ingen början och inget slut.
Och jag vet, den kommer aldrig besökas av någon annan än oss.Plötsligt fylls varje cell av smärta. Jag känner inte bara min egen, jag känner trädens lidande, allt omkring mej består endast av smärta och förtvivlan. Jag tappar kontrollen över min kropp. Huvudet fylls av världens tankar och samtidigt finns det ingen plats över.
Smärtan upptar varje centimeter av min patetiska döende kropp.
Min livskraft rinner ut bland de förmultnade löv som ligger på marken. Jag blir svagare och svagare.
Mina ben ger vika och jag seglar ner mot marken. Allt sker i slowmotion.
Det sista jag ser är Han som kommer ut genom skogen. Jag ser inga ansiktsdrag, inga konturer, men jag vet att det är Han.
Nu äntligen, tänker jag. Nu kan jag ge upp, jag kan inte komma till något sämre ställe.
Tack Gode Gud. Med dessa tankar sluter jag mina ögon och somnar in.
Jag får tillbaka medvetandet av en första droppe som landar på min kind, droppen följs av tusen andra.
Jag vet inte var jag är,vet inte varför jag ser trädkronor i kontrast till en askgrå himmel långt ovanför min bedövade kropp.
Jag vet inte varför jag kommit hit, och framför allt jag vet inte heller vem jag är. Men en sak vet jag. Jag måste springa.
Jag har aldrig fått veta vad det är som jagar mig. Men ändå fortsätter jag springa. Och allt börjar och slutar precis likadant som gången innan.
It's just a never ending story, playing on repeat.
Kommentera bilden
Nej, du var inte riktigt den som jag förväntat mej skulle orka läsa hela texten. xD
6 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/knasigfisk/125886753/
Visa toppen
Visa sidfoten