Vill kunna säga till mig själv att jag är värd mycket mer, att kunna glömma dessa dagar när jag hade problem. Att kunna skratta till slut, att kunna gråta ut. Att kunna prata om det mesta. Jag är nog inte unik, men jag kan visa ändå, att jag är glad för det jag har, och det jag tänker på, det som jag representerar, som när jag älskar att leva. Mina minnen blir till bilder och jag vill veta mera. Jag hatar tiden som var, och när jag svek dom ända som betydde något för mig. tänker efeter idag men fast jag borde, så lämnas minnen kvar. Placera bilden i mitten, på det som var mitt liv. Och mot den långa resan av allt bråk och skrik. Jag var mig själv hela vägen, men det räckte knappt. Nu står jag kvar i samma fotspår som tiden satt. Jag blev förtvivlad snabbt, jag ville vrida allt. Jag var den ända i min krets som inte spred nån glans. Jag tar ett steg tillbaka, låter insidan tala. jag tror att om man vågar ha förmågan och kan ställa sina frågor river tiden upp de livet som var fyllt med massa plågor. Jag kan erkänna nu att jag var helt jävla slut och dessa bilder målade upp mitt liv igen här och nu. Kan inte hjälpa hur jag känner och att allting rivs upp när alla minnen i mitt hjärta blir min dagliga luft. Det hela blir tufft, försöker inte visa mitt jag men när jag sitter här så känns det bra. Och det jag har kvar, ska ingen ta ifrån mig nu.

Annons

The photo has no tags

June 2010