November
Thursday 10 June 2010 photo 1/1
|
Då sitter man här i Vireda igen, på samma stol, i samma rum, framför samma dator, i samma pyjamasbyxor och har samma problem med sömnen som vägrar infinna sig på nätterna.
Allting hade kunnat vara exakt likadant som det var för ett år sen, men det är det inte... Saker och ting har förändrats,
jag har förändrats.
De sista två veckorna har varit två de mest omtumlande veckorna i mitt liv. Jag har fått lära känna min vän Ångest på riktigt. Det är en vän jag inte tycker särskilt mycket om. Har lärt mig att de beslut som känns rätt i livet inte alltid är självklara, lätta och känns bra, snarare tvärtom. Det kan vara de som är de allra svåraste besluten man kan ta som människa.
Jag är uppväxt med teorin om att man alltid ska följa sitt hjärta och har alltid levt efter denna uppfattning. Det jag inte vetat förut är att det kan göra så fruktansvärt ont att följa sitt hjärta. För första gången i mitt liv har jag känt mig liten, skör och trasig och det är en märklig och främmande känsla för mig som annars alltid brukar gå främst i ledet och trott att jag klarar vad som helst. Jag vet nu att jag inte gör det.
Kanske har jag blivit vuxen, kanske har jag insett att jag inte kan rädda världen, kanske har jag förstått att man alltid, till slut, får ta konsekvenserna av sitt handlande.
Det konstigaste är att jag mitt i all skit och förvirring också mår bättre än på länge. Jag omges av några av de finaste människorna som vandrar på detta klot, som hjälper mig genom att vara just de personer de är, som öser styrka, omtanke och kärlek över mig, kanske utan att ens vara medvetna om det själva. Jag är så otroligt tacksam över att ha vänner och en familj som jag älskar mer än något annat.
Lika mycket som jag tycker att uttrycket "ensam är stark" är skitsnack, tycker jag att det stämmer otroligt bra. För att vara ensam och stark behöver man människor omkring en som ger en styrkan att vara det. Det är min teori.
Det är väl bara att inse att man aldrig kan styra vad som händer i livet. Det är bara att följa med och se vart vinden för en. Man åker på många nitar längs vägen, men det är bara att resa sig upp, borsta av sig och leva vidare.
Det tänker jag göra i alla fall.
Allting hade kunnat vara exakt likadant som det var för ett år sen, men det är det inte... Saker och ting har förändrats,
jag har förändrats.
De sista två veckorna har varit två de mest omtumlande veckorna i mitt liv. Jag har fått lära känna min vän Ångest på riktigt. Det är en vän jag inte tycker särskilt mycket om. Har lärt mig att de beslut som känns rätt i livet inte alltid är självklara, lätta och känns bra, snarare tvärtom. Det kan vara de som är de allra svåraste besluten man kan ta som människa.
Jag är uppväxt med teorin om att man alltid ska följa sitt hjärta och har alltid levt efter denna uppfattning. Det jag inte vetat förut är att det kan göra så fruktansvärt ont att följa sitt hjärta. För första gången i mitt liv har jag känt mig liten, skör och trasig och det är en märklig och främmande känsla för mig som annars alltid brukar gå främst i ledet och trott att jag klarar vad som helst. Jag vet nu att jag inte gör det.
Kanske har jag blivit vuxen, kanske har jag insett att jag inte kan rädda världen, kanske har jag förstått att man alltid, till slut, får ta konsekvenserna av sitt handlande.
Det konstigaste är att jag mitt i all skit och förvirring också mår bättre än på länge. Jag omges av några av de finaste människorna som vandrar på detta klot, som hjälper mig genom att vara just de personer de är, som öser styrka, omtanke och kärlek över mig, kanske utan att ens vara medvetna om det själva. Jag är så otroligt tacksam över att ha vänner och en familj som jag älskar mer än något annat.
Lika mycket som jag tycker att uttrycket "ensam är stark" är skitsnack, tycker jag att det stämmer otroligt bra. För att vara ensam och stark behöver man människor omkring en som ger en styrkan att vara det. Det är min teori.
Det är väl bara att inse att man aldrig kan styra vad som händer i livet. Det är bara att följa med och se vart vinden för en. Man åker på många nitar längs vägen, men det är bara att resa sig upp, borsta av sig och leva vidare.
Det tänker jag göra i alla fall.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kringlie/461098290/
Visa toppen
Show footer