Sanningens ord
Jag kunde inte uppskatta äkta kärlek föräns det var försent

Vi hade allt, kärlek och lycka
allt försvann, och hjärtan knycklas ihop
vi vet om att den andra är fast i ensamhet
hur kan nått så vackert som kärlek bli så fel

men jag får skylla mej själv, nu lyckan vänder andra kinden till
jag känner ingenting, jag är bedövad, så;
men jag vet att det va kärlek jag blev berövad på
jag är min egen bov, och jag vet det
och fick bevittna när den kärleken som levde dog

jag ser tillbaka, men blundar genast
och jag känner att utan dej, så är det tungt att leva
så nu går jag ner i en självförstörande deprision
och hatar mej själv för det jag gjorde som då kändes klokt
jag vänt på ord, och ljugit ett flertal gånger
fick jag chansen att ändra på livet skulle jag leva om det
men nu segrar sorgen, mina tårar förföljer mej
jag ångrar att jag ens tänkt tanken att töja på gränser
saknaden är stor, jag hatar att det tog; slut
men det är ju sånt som händer i varje sagobok, slut
jag känner på ordet, jag älskar min Markus
jag försöker leva, men det fattas en bit
Så snabbt ett liv kan gå från vackert till skit

Annons

The photo has no tags

November 2010