November
Sunday 8 March 2009 photo 1/2
|
Ojoj, vilken helg!
Dagens tävling var i Örebro och startade klockan 9. Jag hade startnummer 10 så jag skulle starta ganska strax därpå Vilket innebar tidig uppstigning. Jag skulle inte bara rida den klassen, 0.90 utan även debutera 1 m.
Men nu går jag händelserna i förväg, denna helg har varit mer dramatisk än så.
Det började igår kväll, vi kom hem från min syssling Emelies 19-års firande runt halv 9 på kvällen och skulle byta bil till släpet. Jag höll som bäst på att packa tävlingssaker, och fixa hästen när jag förstår att något ite står rätt till ute på parkeringen.
Pappa har lyckats glömma att koppla ur sladden mellan transport och bil innan han åkte bort med bilen vi inte skulle ha. Detta resulterade i ett virrvarr av sladdar och en mycket trasig kontakt på släpet.
Pappa börjar fixa och försöka laga den, medans min mor och jag fick fortsätta med förberedelserna inför morgondagen utan att veta om vi skulle kunna åka eller ej.
Jag ringer där framåt 10 till söthanna som jag skulle åka och hämta i stan eftersom hon skulle följa med mig på tävlingen och berättar att det kanske inte blir något då transporten var ledsen och då är hon så söt att hon erbjuder oss att låna hennes släp.
Ända lilla haken, set står på Hista mellan stallarholmen och mariefred (vi bor mot eskilstuna, alltså på helt fel sida av strängnäs).
Men när papps försök att rädda våran transport inte riktigt verade gå i låsa var det val vi hade att hämta transport eller ställa in tävlingen och ställa in tävlingen är ju inget bra.
Så jag hoppar halv tolv in i bilen och åker till strängnäs där jag hämtar Hanna och sedan åker vi vidare till Hista för att hämta transporten.
Jag tror vi var hemma hos mig igen framåt klockan 1. Kanske kom i säng halv två.
Klockan 5 på morgonen ringde klockan, uppstigning, laddad och fin (NOT) och börja göra i ordning sig inför dagen. Kruxet var att med llt som hände kvällen innan så blev inte alla vanliga förberedelser vi egentligen skulle ha gjort kvällen innan gjorda så vi blev lite sena där på morgonen och kommer iväg en halvtimma försent, klockan halv sju.
Sedan går körningen bra hela vägen fram till Örebro fint, förutom en liten tur i omnejderna och samhällena i Arboga, och vi är framme halv 9.
Hanna och jag springer iväg och startanmälar samt går banan i all hast. Springer tillbaks tar ut hästen och tar oss till framridningen. Väl där och på Prismas rygg släpper all nervositet, hon lyssnar till och med bättre än vanligt och är så fin.
In på framhoppningen, hon går som en klocka, jag kan bara sitta och njuta.
Snart var det då dags att inta banan.
Och vi tar oss in. Prisma tittar på något i hörnet vid målgången men jag rider på som vanligt, hon brukar slappna av så fort hon får sin uppgift.
Vi rider första, andra, tredje, fjärde hindret och hon går som en klocka.
vi rider femte hindret och hon är fortfarande en klocka men ryttaren lyckas inte riktigt bibehålla balansen och blir hängandes runt halsen på någon vänster, den snälla hästen stannar till medans ryttaren på någon vänster som varken ryttare, publik eller häst förstår sig på, kravla sig upp igen och fortsätta med god fart mot hinder nummer sex. Klockhäst.
Hinder nummer sju. Klocka.
Sedan är det bara att följa en halv långsida kvar och sedan vända snett över manegen mot avslutande oxern och sedan målgångshörnet.
Men något blir fel, jag hittar inte linjerna, jag håller dem definitift inte och vi lämnar långsidan alldeles för tidigt och kommer genomsnett på. Helt fel.
Hästen är en snäll pålle och hoppar ändå men river i och med att vi ligger så fel.
Men grejen med min lilla häst är att hon hatar att riva och blir jättejätte arg och bockar och hennes stackars ryttare som redan är ur balans flyger i en (om jag får säga det själv) mycket fin båge värdig vilken kaströrelse somhelst ner i manegespånet cirka 2 meter från mål.
Tugga ridhusbotten, Ohyes.
Jag lyckades åtminstone med en sak: få igång publiken med mitt "Det ända viktiga är att ta sig över alla hinder". Få fick sådana applåder ;)
Men det är klart att jag var besviken på mig själv för att jag red så dåligt på sista hindret, men det handlar ju bara om rutin och hästen sköte sig utmärkt så det gjorde inte så mycket.
Dagens tävling var i Örebro och startade klockan 9. Jag hade startnummer 10 så jag skulle starta ganska strax därpå Vilket innebar tidig uppstigning. Jag skulle inte bara rida den klassen, 0.90 utan även debutera 1 m.
Men nu går jag händelserna i förväg, denna helg har varit mer dramatisk än så.
Det började igår kväll, vi kom hem från min syssling Emelies 19-års firande runt halv 9 på kvällen och skulle byta bil till släpet. Jag höll som bäst på att packa tävlingssaker, och fixa hästen när jag förstår att något ite står rätt till ute på parkeringen.
Pappa har lyckats glömma att koppla ur sladden mellan transport och bil innan han åkte bort med bilen vi inte skulle ha. Detta resulterade i ett virrvarr av sladdar och en mycket trasig kontakt på släpet.
Pappa börjar fixa och försöka laga den, medans min mor och jag fick fortsätta med förberedelserna inför morgondagen utan att veta om vi skulle kunna åka eller ej.
Jag ringer där framåt 10 till söthanna som jag skulle åka och hämta i stan eftersom hon skulle följa med mig på tävlingen och berättar att det kanske inte blir något då transporten var ledsen och då är hon så söt att hon erbjuder oss att låna hennes släp.
Ända lilla haken, set står på Hista mellan stallarholmen och mariefred (vi bor mot eskilstuna, alltså på helt fel sida av strängnäs).
Men när papps försök att rädda våran transport inte riktigt verade gå i låsa var det val vi hade att hämta transport eller ställa in tävlingen och ställa in tävlingen är ju inget bra.
Så jag hoppar halv tolv in i bilen och åker till strängnäs där jag hämtar Hanna och sedan åker vi vidare till Hista för att hämta transporten.
Jag tror vi var hemma hos mig igen framåt klockan 1. Kanske kom i säng halv två.
Klockan 5 på morgonen ringde klockan, uppstigning, laddad och fin (NOT) och börja göra i ordning sig inför dagen. Kruxet var att med llt som hände kvällen innan så blev inte alla vanliga förberedelser vi egentligen skulle ha gjort kvällen innan gjorda så vi blev lite sena där på morgonen och kommer iväg en halvtimma försent, klockan halv sju.
Sedan går körningen bra hela vägen fram till Örebro fint, förutom en liten tur i omnejderna och samhällena i Arboga, och vi är framme halv 9.
Hanna och jag springer iväg och startanmälar samt går banan i all hast. Springer tillbaks tar ut hästen och tar oss till framridningen. Väl där och på Prismas rygg släpper all nervositet, hon lyssnar till och med bättre än vanligt och är så fin.
In på framhoppningen, hon går som en klocka, jag kan bara sitta och njuta.
Snart var det då dags att inta banan.
Och vi tar oss in. Prisma tittar på något i hörnet vid målgången men jag rider på som vanligt, hon brukar slappna av så fort hon får sin uppgift.
Vi rider första, andra, tredje, fjärde hindret och hon går som en klocka.
vi rider femte hindret och hon är fortfarande en klocka men ryttaren lyckas inte riktigt bibehålla balansen och blir hängandes runt halsen på någon vänster, den snälla hästen stannar till medans ryttaren på någon vänster som varken ryttare, publik eller häst förstår sig på, kravla sig upp igen och fortsätta med god fart mot hinder nummer sex. Klockhäst.
Hinder nummer sju. Klocka.
Sedan är det bara att följa en halv långsida kvar och sedan vända snett över manegen mot avslutande oxern och sedan målgångshörnet.
Men något blir fel, jag hittar inte linjerna, jag håller dem definitift inte och vi lämnar långsidan alldeles för tidigt och kommer genomsnett på. Helt fel.
Hästen är en snäll pålle och hoppar ändå men river i och med att vi ligger så fel.
Men grejen med min lilla häst är att hon hatar att riva och blir jättejätte arg och bockar och hennes stackars ryttare som redan är ur balans flyger i en (om jag får säga det själv) mycket fin båge värdig vilken kaströrelse somhelst ner i manegespånet cirka 2 meter från mål.
Tugga ridhusbotten, Ohyes.
Jag lyckades åtminstone med en sak: få igång publiken med mitt "Det ända viktiga är att ta sig över alla hinder". Få fick sådana applåder ;)
Men det är klart att jag var besviken på mig själv för att jag red så dåligt på sista hindret, men det handlar ju bara om rutin och hästen sköte sig utmärkt så det gjorde inte så mycket.
Visa toppen
Show footer